De dimhöljda bergens kokako

"...origins of these birds are lost in the mists of time" skrev R.B. Sibson.
Kokako Callaeas cinerea wilsoni tillhör den urgamla gruppen Callaeidae tillsammans med tieke/saddleback Philesturnus carunculatus (Se tidigare inlägg) och den numera utdöda huia Heteralocha acuitirostris. ( Se tidigare inlägg)
Denna grupp verkar vara en relik kvar av tidiga passeriner som utvecklades på gondwana och som flyttade och överlevde på zealandia då det bröt sig loss från övriga gondwana land för ca 80 miljoner år sedan. DNA har visat att närmsta nulevande släktingen är hihi/stitchbird, Notiomystis cincta. ( Se tidigare inlägg) En art som länge har förvirrat ornitologer med sitt släktskap bland övriga grupper.

Kokakon är en skogslevande fågel med två underarter och fick släktnamnet Callaeas av grekiskans "kallaia" vilket hänvisande till tuppens slör. Arten beskrevs av J.R froster 1788 som reste med James Cook. Den nordliga arten fick namnet cinera 5 månader senare av den tyske naturalisten Johann F Gmelin.

Den sydliga arten Callaeas cinerea cinerea, förekommande på den Nya Zeelänska sydön är numera betraktad som utdöd, med sista officiella sight 1967 vid Teal Creek i Mount Aspiring National Park och en hittad fjäder och en möjlig sång från Stewart island från 1987. Inofficiella rapporter förekommer dock fortfarande från isolerade platser på sydön som tex Abut head (1997) på västkusten. Mellan 1990 och 2010 har 130 iakttagelser eller hörs rapporterats varav 37 tros vara kokako.

Skillnaden mellan den nordliga kokako och den sydliga är färgsättningen på slörarna vid var sin sida om näbbroten. Vilket också gett dem deras engelska namn wattlebirds. (Ej att blanda ihop med den australiensiska gruppen av wattlebirds). Den sydliga kokako har orange slör övergånde i blått till näbbroten, medan den nordliga har uteslutande blått. Hos båda arterna är dock slörena ljust rosa hos ungfåglar. Hos båda arterna är kroppen genomgående blågrå, med svart ansiktsmask.
Vingarna är korta, rundade och generellt mycket svaga, vilka inte är särskilt väl lämpade för flygning. Kokako är begränsad till mycket kort aktiv flygning och är en av de få fåglar i världen som aktivt glidflyger mellan trädtoppar istället. Kokako föredrar att springa och hoppa i grenverken bland trädens kronor i skogens övre skikt. Speciellt i skogens högre träd, podocarper som Rimu, matai och miro. Benen är långa, gråsvarta med stora klor och mycket väl anpassade för ett liv i trädens kronor.-

Kokako fyller nästan samma ekologiska nisch som flygekorrar gör i övriga världen.
Kokako är allätare och födan varierar beroende på årstider. Under vinterhalvåret lever de huvudsakligen av blad och ormbunkar och enstaka bär och insekter de kommer åt. Vid kommande vår övergår födan till nektar, blommor och knoppar för att under sommaren helt övergå till insekter som mal, vandrande pinnar, weta och larver.
Frukt och bär som pigeonwood, miro (bild vänster nedan), matai, rimu mfl.
Blad och insekter hålls med foten, likt papegojor vid förtäring. (bild höger)
Kokako spelar en viktig roll i skogens ekosystem med spridning av större frön och kärnor som inte andra fåglar klarar av.

Mest kännetecknade för arten är dock deras sång. Spöklika men vackra orgeltoner som kan höras upp till flera kilometer vid gryning och skymmning. (kopiera länken för att höra http://www.kiwi-wildlife.co.nz/Sounds/kokako.mp3)
Av gryningskören var kokako en av de mest vanliga arterna innan européerna koloniserade Nya Zeeland, och de sades vara vanligare än tui. .
Tonerna är för utmärkande, eller invecklade för att kunna beskrivas rättvist och måste höras vid gryning för att ge dem rättvisa. Charles Douglas beskrev den dock som...
“The cry of the crow is indescribably mournful. The wail of the wind through a leafless forest is cheerful compared to it. Perhaps the whistling of the wind through the neck of an empty whiskey bottle is the nearest approach to it, and is sadly suggestive of departed spirits”

Par sjunger gärna i en klocklik duett i upp till en halvtimme och blandar sig gärna in i andra par för att senare sjunga i kör. I övrigt kommunicerar paren mellan varann med klickningar, mjauningar, drillande och andra små förekommande ljud. Sången och tonerna varierar från olika regioner och fåglarna sjunger i olika dialekter, beroende på vart ifrån de kommer. Detta har lett till en del problem vid uppfödning eller inplanteringsprojekt då fåglarna inte alltid förstår varann. Att förstå sången och dess innebörd är viktigt ur en bevarande synpunkt.
Sången är utdragen och högljudd och sjungs från trädens toppar över skogen för att senare sjunka ner likt en väv över mindre territorier av podocarp och lövskog.
Reviren varierar mellan 5-20 hektar, men normalt sett på ca 8 hektar. Revir ligger ofta utmed bergskammar med närliggande närliggande dalgångar och högplatåer med ett antal högre träd än övriga trädskiktet. Vanligtvis podocarper som miro, rim och matai. I övrigt ofta i tawa dominerad skog.
Kokakopar tillbringar mestadels av tiden tillsammans och normalt sett hela livet ut. Hane och hona är mycket lika i både färg, storlek och vikt. ca 230 gram. Boet byggs i tät vegetation med 3 ägg. Vid gynsamma tider kan de fostra upp till 3 kullar på en säsong.

Innan människan satte sin fot på Nya Zeeland var kokako vanlig över hela landet och enligt maori tradition fanns kokako på alla bergskedjor. Subfossil visar dessutom en mycket sprid spridning. Den nordliga arten över hela nordön och den sydliga över hela sydön, inklusive närliggande Stewart Island.
Hos maori var kokako inte man normalt sett lyckades fånga, men åts med glädje om man lyckades överrumpla en. Detta har lett till talesättet – “Hoki i kona, e kore e mau i a koe te kokako e Whareatua” (you can turn back, for you will never catch the crow of Whareatua). Hos vissa maoridialekter kallas kokako dessutom för hokako, honga, honge, onga, onge, pakara och werewere.

I och med att skogarna krympte i takt med skövling och bränder av maori och senare européerna har dess utbredning minskat drastiskt. Detta gällde många endemiska fågelarter på Nya Zeeland. Flera dog ut. De få lämpliga skogsområden som fanns kvar överrumplades snart av introducerade rovdjur som postum, råttor och mink. Dessa idag betraktas som pestdjur och har etablerat sig över hela landet, inklusive de få kvarvarande skogsområdena lämplig för kokako. Detta bör hållas i åtanke i bevarandetankar då det är en stor skillnad från de naturliga rovdjur som kokako har och har utvecklats med i 1000 tals år. I takt med krypande habitat och introducerade pestdjur märktes en markant skillnad i antal redan 1885 och observatörer noterade ner att kokako “retreating before the advance of civilisation”. Från 1944 noterades att de minskade drastiskt i antal och 1960 fanns bara kokako kvar på norra nordön. 1974 fastslogs det att minskningen berodde på ...“almost entirely due to predators”. Och de fortsatte att minska i antal drastiskt fram till 1979. De lokala populationerna som inte sågs efter dog ut en efter en. Bevarande projekt startades relativt sent, men redan 1907-08 försökte tidiga naturalister återintroducera kokako till Kapiti island, dock utan resultat. Senare bevarande projekt fick glöd då planer publicerades på mer skogaverkning av urskog i Pureora av New Zealand Forest Service. Något som fortfarande vanligt i slutet på 70 och början på 80 talet- kokako blev en publik symbol för vad som skulle förloras om planerna skulle fortskridas. Dessa planer stoppades dock i tid och detta i sambands med bildandet av Department of Conservation.
Den första skriva planen- the Kokako recovery projekt ( finns att ladda ner på DOC´s webbsida) skrevs för att vända trenden på minskningen skrevs tidigt 1980 av dåvarande New Zealand Wildlife service (dåvarande Department of Conservation) I och med planerna på skogsaverkning utfördes en treårig studie av kokako och dess födointag, rörelser och utbredning, häckning, överlevnad.

Resultaten var nedslående. Råttor och possums var huvudorsaken till predation hos kokako även om predation från andra arter är förekommande. Get, hjort och andra betande djur gav långsiktiga skador på växtlighet och habitat. I ex Mapara 1991 fanns bara 52 fåglar varav 5 var honor. Detta syntes till på många av de få platser kokako fanns kvar på.



Honor är mycket mer utsatta för rovdjur då de tillbringar uteslutande mer tid i boet under häckning. Detta gäller även ägg och fågelungar. Detta liksom hos många andra fågelarter på Nya Zeeland ledde till en obalans mellan könen.
Detta ledde till ngt som länge förbryllade forskare. Kokakopar som skyddade sina revir, parningspel, borgande och sjöng ihop. Ändå blev det aldrig några ägg eller ungar.
Det visade sig senare att alla bobyggande par var hanar som bildat par i brist på honor. Homosexuella par bland fågelvärlden är inte vanligt, men det förekommer hos flera olika arter.

Recovery gruppen etablerade 24 nyckellokaler på nordön där intensivt arbete skulle utföras för att låta populationerna återhämta sig.
Återhämtningsplanen hade dock inte fungerat om det inte vore för giftet 1080 ( se tidigare inlägg Restoring Forest Health eller www.1080facts.co.nz). 1080 har varit absolut nödvändigt för att kunna få återhämtningsplanen att kunna fungera överhuvudtaget och utan det hade kokako dött ut vid det här laget. Innan planen drogs igång fanns ex bara 3 häckande par av kokako kvar i Mapara. Efter 3 st noggranna pridningar av betespellets från helikopter och betes stationer ökade populationen från 1991 till slutet av 1996 till 86 individer och förhållandet mellan hanar och honor till tidigare 90 % hanar 1991 till 60%. Mellan 1989 fram till 1995 fångades utmed en 24 km lång beteslinje med fällor 257 minkar, 113 Vesslor, 91 illrar, På 4 år sköts över 8200 getter. Bara på 1965 hektar stora Kapiti island utrotades 1986 över 30 000 possums.

Populationerna är ofta små och isolerade och målet med the kokako recovery plan är att ha 1000 självständiga par vid 2020. 1999 Uppskattades hela populationen till att vara ca 1160 individer, varav ca 400 honor och 270 par. Men bara på 4 år fram till 2003 visade kokako en mest framgångsrik återhämtning i de områden där pestkontroll och återintroduktion utfördes med över 50 %. För närvarande finns ca 750 kokakopar spridda och Kokako recovery group beräknar med att möta målet med 1000 självständiga par redan år 2013- sju år tidigare än beräknat. Och ja- de paren är hona och hane.
I november 2008 häckade 75 par i Mapara.

Kokako recovery grop har också undertagit sig att undersöka fåglarnas genetiska bakgrund och förflyttningar mellan lokaler för att öka den genetiska bakgrunden och undvika inavel i populationerna. Dessutom hjälper pestkontrollen att få skogen och många av dess andra invånare att återhämta sig. Hotade arter som kiwi, weka, kereru, kaka och kakariki och även en mängd hotade växter som den nya zeelänska misteln, kakabeak och Dactylanthus- Nya zeelands enda parasit blomma.

Planer på fler återintroduceringar där arten tidigare var förekommande finns för närvarande. Platser som Hunua kedjan, Wainuiomata catchment pool, Boundary stream i Hawkes bay, Rangataua i Tongariro samt Whitecliffs taranaki. 20 individer återintroducerades till Waitakakere kedjan i augusti 2009 och i skrivande stund Maungatautari mainland island med sitt första häckande par-om jag inte minns fel.

På nära håll kan Kokako bara ses där uppfödningsprojekt sker som i Pukha Mt Bruce, Masterton Wairarapa och Hamilton Zoo i King Country ( bild höger). I övrigt kan kokako ses på pestfria öar som Hauturu/ Little barrier island sedan 1981 sedan katter utrotats, Kapiti island sedan 1991 och Tiritiri Matangi 1997, och fastlandsöar ( se tidigare inlägg) som Ark in the park. mfl. Ett fåtal vilda populationer förekommer fortfarande på ett flertal lokaler som Mapara och Pureora i King Country samt Te Uruwera, Kaharoa och Rotoehu i Bay of Plenty.

I Pukha Mt Bruce kommer man mycket nära en av deras häckande par, som är mycket tam med (vänster).

Pukha Mt Bruce var tidigare dessutom mycket känt för sin vackra kokako sång
L.O. falkner beskrev en tidig morgon Pukha Mt Bruce, november 1888 om gryningskören han vaknade till.
"Tired after our journey we slept soundly in our tents, being awakened to a gloriously fine morning by a chorus of tui and belbirds. Undisturbed by human interference the stately forest giants majestically dominated the scene while beautiful mamaku ferns stood in groups overhanging the river and reflected the water. The whispering of the breeze in the tree tops, the flutter of innumerable birds in the branches above all presented to us a picture of natural beauty never to be forgotten by those privileged to see it."

50 år senare var kokako lokalt utdöd i området.
Idag finns dock inte mycket kvar. Pukha Mt Bruce var tidigare en del av ett mycket stort skogsområde som sträckte sig hela vägen från Masterton till Norsewood- även kallat the 70 mil bush.
Idag finns bara 946 hektar kvar. Arten har dock återintroducerats till området och förnärvarande häckar 5 par. Kokako har dock fötts upp i Pukha Mt Bruce wildlife center sedan 1986 och många av dess avkommor har flyttats till både Kapiti, Tiritiri och Mapara.

Än så länge har jag inte fått nöjet att få arbeta med dessa skönsjungande fåglar, men så länge på jakt efter att få se några kokako i sina naturliga habitat och möjligen lyckas fånga en eller två på bild, spenderades en del av semestern kringresandes till flera av dessa områden. En dags vandring på Kapiti island gav inga resultat, vädret var förhållande disigt och blåsigt på toppen av ön. På den lokal de kunde synas till eller höras på var det relativt tyst och dimman låg tät mellan trädkropparna (bild höger).
En tidig morgon i Mapara gav heller inga resultat pga av ihållande regn. Frågan är dock hur många som kanske såg oss?
Vi besökte Hamilton zoo för att iaf få se en fågel på nära håll. De har ett häckande par i en stor utomhus aviarie vars avkomma har ingått i flera introduceringar och flyttningar. Otorohanga kiwi house hade dock inte kvar ngn kokako längre, trots informationblad och skyltar.
En dagstur till Tiritiri Matangi gav dock resultat av ett sjungande individ som min partner såg först. Sången gav snart svar från motsatt sida av dalgången och springandes över grenar likt en ekorre kom nästa individ som slöt ihop med sång. De åt bär och syntes till i ca 10 minuter innan de försvann högre upp i trädkronorna och dess orgeltoner dog bort.
Ihållande regn började falla…

Tack vare återhämtningsplanen ser framtiden ljusare ut för kokako och möjligheten ökar att återigen få höra dess flöjttoner i de områden där de en gång var så vanliga….

Ps. Tack Mathias för ditt tålamod.

Zealandias Outstanding New Volunteers Award 2010!

En oväntad överraskning, men en mycket välkommen sådan.
Jag har vunnit Zealandias Outstanding New Volunteers Award 2010 för mina insatser.
Zealandia-The karori wildlife sanctuary är ett pestfritt mainland island, sv Fastlandsö, som ni kan läsa om i tidigare inlägg. Varje år delas priser ut till volontärer som erbjudit sin tid till att göra reservatet mer som det var innan människorna satte sin fot på Nya Zeeland för 800 år sedan.
Kul se att folk uppskattar ens hjälp och ens arbete man gör och att man får höra att många jobb inte kunnat genomförts om inte min hjälp fanns tillgänglig.

Även om man får mycket tillbaka när man ser djur och växtliv återhämta sig, så är det kul att få något man kan se och röra med. Något som visar att ens insatser betyder mycket för andra med.
När jag kom till Nya Zeeland, det långa vita molnets land så visste jag ingenting om vare sig landets flora eller fauna. Inte heller situationen att ca 25 miljoner "Nya Zeeländare " invaderas i sina bon, hålor och kryp in av introducerade pestdjur som råttor, mink, possum, igelkottar mfl.
Att 12 000 kiwis varje år sätter livet till mink attacker. 20 % av blå dvärgpingvin ägg äts upp av igelkottar. Eller att sköna trädgårdsväxter "rymmer" och förvildar sig, blir ett ogräs och kväver det naturliga växtliv som så många andra arter är beroende av. Trädgårdsväxter som Clematis, fjärilsbuddleja, Tradescanthia, blomman för dagen, etc. Listan kan göras lång.

I augusti vann dessutom vi i volontär gruppen Places for penguins två priser i Wellington Airport Regional Community Awards 2010, i kategorin Heritage & Environment och SUPREME WINNER.

Vilket också hamnade i denna månads nr av tidningen Forest & Bird.




På sätt speglar dessa priser lite vad jag har åstadkommit under de 2 år sedan jag kom hit. Ett pris som också triggar en att fortsätta sitt arbete.
Vägen till ett naturligare Nya Zeeland är lång, men om alla hjälps åt kan man utföra storheter. En kan inte göra allt, men alla kan göra ngt och vägen är fortfarande lång...

Nytt på krigsfronten- The Trapinator

10 st DOC 200 fällor har nu införskaffats.
De har placerats runt om våran hyresvärds tomt, från havsnivå upp till gränsen av våran tomtgräns och på andra sidan vägen 90 meter högre upp.
Doc 200 fällorna tar allt från igelkottar, råttor och mink och hitintills har 3 st råttor tagits sedan i December.
Fällorna betas med i mitt fall ägg, vilka håller ganska länge. Men hade gärna velat ha torkat kaninkött istället.
Under sommaren månaderna finns det gott med mat i naturen, så jag siktar på fler fällda individer under vintern. Fällorna slår igen med en kraft på 10 kg och dödar omedelbart.
Ska försöka fler grannar att införskaffa minst en fälla per hushåll.

Andra veckan pa Matiu/Somes island.

Idag bloggande ute ifran Matiu/Somes island. Ar inne på andra veckan som summer ranger for 6 veckor. Hurvida det blir hela 6 veckor beror lite pa the crow honeyeater projektet pa Nya Caledonien. De verkar iaf vilja ha med mig. Nu vantar jag bara på svar/.
Passar pa att blogga lite innan elen slas ut. Matiu/Somes ar självhållande med elektricitet fran diselgeneratorer, men en stor del haller nu pa att bytas ut till solceller och senare ett litet tillkommande vindkraftverk. Men for att inte slosa pa el sa gar allt pa el bara under ett par timmar varje dag.

Ena dagen varierar i arbetsuppgifter till den andra. Viktigare saker har sjalvklart prioritet och visa jobb kan bara goras under sarskilda timmar. Viktigast dock ar att mota upp besokare och turister och ta dem igenom hela biosecurity kontrollen. Som en pestfri o sedan 20 ar tillbaka vill man garna halla den pestfri i fortsattningen med. Aven om man antagligen inte har med en ratta eller mus i sitt bagage, sa ar det mycket mojligt att mindre saker som växtmatrial som frön från ogras foljer med bagage. Hogsta risken med fron kommer faktikst fran besokares skosulor.
Nya studier visar att Nya zeeland har ev upp till 40 000 introducerade ogras!!!
Idag har vi bla lokaliserat och rensat 1 ny lokal med lilablommande sencecio och rensat 3 andra lokaler på öns nordvästra sida. En av de arter som sprider mängder av frön efter blomning.

Leveransen med de trad och buskar till varans granne som jag har beställt kom idag

Nu dog elen. Fortsatter skriva imorgon hemifran....

Andra utplanteringen av lokalt försvunna arter på Miramar. Del 1

Årets plantering i Zealandia och på Matiu/Somes Island är avklarat. Sammanlagt lite drygt 4000 träd, buskar, gräs och andra växter som har planterats för att öka individantalet, öka mångfalden och en del återintroduceringar.
Även våtmarksdelen och takahefållan har planterats och färdigställts.
Har även planterat ut huvudelen av mitt egna projket, men har ett par växter kvar som jag inte har hunnit fått ut ännu här. De flesta av de växter kommunen sponsrat med har planterats ut. Kvar är två st trädfuschia, två totara och en flax som jag ännu inte har bestämt vart jag vill ha.
I samband med detta har även de två grannar som bor högre upp på gatan ovanför mitt reserve fått växter av kommunen med som jag hjälpt att plantera och planerat ut hur de bör stå och planteras. Deras tomtgränser och tomter är en del av min plan att skapa en grön korridor från Karaka bay över till mitt reserve. En hel del växtlighet finns redan, men är dock dominerad av karaka (Corynocarpus laevigatus), Pōhutukawa (Metrosideros excelsa och karo (Pittosporum crassifolium), alla som egentligen växter vilt på norra nya zeeland. Dessa arter börjar nu utgöra ett stort problem i Wellington regionen. Ett av de stora problemen som bidrar är att trädgårdsmarknaderna fortfarande säljer dessa träd och människor med okunskap köper dessa. Detta gäller flera andra arter av ogräs som murgröna, bambu, lagerblad, cotoneaster mfl med. Samtidigt som de saluför böcker där det står att man inte skall plantera dessa pga av deras sätt att sprida sig vidare och tränger undan inhemska arter. Det var dessutom i folks trädgårdar som det hela började med rymlingar som senare förvildade sig. Auckland regionen har tex mer introducerade ogräs och växter än vad det finns naturliga arter.
Samma grannar har tagit sitt förnuft tillfånga och fällt och förgiftat huvuddelen av karo och en houpara hybrid på sin tomt och gränsen (På initiativ av mig) och ersatt det med Rewarewa, kohekohe och trädfuschia på beställning. Hans tomt ligger på toppen av gränsen av mitt reserve så den utgör en del i sig av den gröna korridoren. Idag planterade vi ner en av våra ngaio och tarata mot tomtgränsen, två träd jag hade över. Båda är bra kolonisatörer och kommer i större format senare blockare den vind som drar ner över backen där huvudelen är planterat.
Beställningen av träd och buskar för våra närmsta grannar från Taupo nursery är beställd och förväntas i slutet av nästa vecka eller veckan därpå. Följande arter är beställda:

Griselinia lucida Broadleaf puka ( epifytiskt träd)
Astelia fragrans Bush astelia (liljeväxt)
Beilschmiedia tawa Tawa (träd)
Carmichaelia australis Native broom ( Inhemsk Ginst)
Carpodetus serratus Putaputaweta (mindre träd)
Clematis paniculata Clematis (Slingerväxt)
Coprosma propinqua Mingimingi (buske)
Cortaderia fulvida Toetoe (gräs)
Dysoxylum spectabile Kohekohe (Träd)
Aristotelia serrata Makomako/wineberry (träd)
Fuchsia excorticata Kotukotuku/Trädfuschia (träd)
Podocarpus totara Totara (högt träd)
Hebe stricta Hebe (buske)
Hedycarya arborea Porokaiwhiri/pigeonwood (träd)
Knightia excelsa Rewarewa (träd)
Lophomyrtus bullata Ramarama (träd)
Melicope ternata Wharangi (träd)
Muehlenbeckia astonii (buske)
Parsonia capsularis NZ Jasmine (slingerväxt)
Phormium tenax Träskflax (liljeväxt)
Entelea arborescens Whaou (träd)

Många är beställda för att skapa nya födokällor, skydd åt fåglar, insekter och ödlor, men också att skärma av mot jobbiga grannarna och som en del av återintroduceringar av tidigare lokalt förekommande arter som tex Ramarama.
Vad som inte är beställt men som kommer från mina egna odlingar är Nikau palmer (Rhopalostylis sapida).
Ett flertal nikau har redan planterats i närliggande maupuia reserve, ett par i overtun park nere vid karaka bay, våran hyesvärds tomt, samt att jag har noterat ner alla andra förkommande palmer i närområdet (som jag kan se) för att skapa ett bälte.

Idag 28/10 kom vaxterna som bestallt. Totara var slutsalt och jag valde att stryka den helt istallet fran den foreslagna hybrid fran plantskolan. ( Jag ar pa Matiu/Somes sa jag har inte satt leveransen annu).

Aterkommer mer efter helgens bloggande om detta./

Sa i helgen blir Miramar halvon lite over 100 trad rikare, for en gronare och naturligare framtid...

Första Little blue penguin ägg i karaka bay!

Efter dagens genomgång hur pingvinholks övervakningen för places for penguins skulle gå till resulterade det i även två lokaler med ägg. Det naturliga boet mellan Taipakupaku head och worser bay hade iaf ett synligt ägg. Den holk jag satte ut i juli förra året där Mr Darcy och hans maka häckar ligger hon på två ägg.
En ev tredje holk, satt även Perry eller antagligen hans maka på ägg, men den holken går inte öppna uppifrån och därför får jag lösa det med en spegel och ficklampa för att se om de ruvar på ägg. Tanke på fint väder och bara en pingvin i holken, så ruvar de antagligen på ett eller två ägg. Övriga holkar och naturliga bon har tillfälligt besökts, men inga permanenta bofasta pingviner.
Uppkommer om detta vid nästa genomgång.

Årets första hihi ägg

Årets första hihi ägg är lagda i Zealandia. Ngn dag runt före den 30 september lades 2 st. Nästan samma tidpunkt som förra året, den 29/9. Verkar vara tidiga i år med, precis som föregående år. Dock övergavs första boet par veckor senare pga dåligt väder. ( bild från förra årets bo) Vi får se hur det går i år istället.
(Hihi hane)

Good luck...

ps. läs mer om Hihi i tidigare kommane inlägg

Miramar och Maupuia reserve!

Miramar är den halvö utanför Nya zeelands huvudstad Wellington där vi bor. 8000 år sedan var området täckt av en tät podocarpskog (Mildenhall, 1993) För ca 150 år sedan var denna halvö omringad av en låg bergskedja som ringlade sig runt nästan hela halvön. Dess inre delar var ett våtmarks område med en grund sjö som bildats i mitten , medan bergsluttningarna var skogsklädda.

Enligt maori historia var Miramar en ö från början som höjdes upp under en jordbävning. Enligt geologer idag är det mer troligt att ön, blev en halvö av den mängd sand som spolades upp under ett relativt grunt område mellan ön och fastlandet, även om jordbävningar kan ha haft en viss påverkan. De mängder sand som spolades och blåstes upp bildade här en innesluten lagun. Vilket senare blev ett stort vidsträck dynområde som förband ön med fastlandet. Det sista av dessa dynor skövlades bort under 60 talet för att ge plats åt bostäder, industri och flygplatsen. De första maori kallade ön Te Motu Kairangi- betydande berget som äter himlen. Senare fick halvön namnet Whataitai. Sjön i dess mitt var enligt europeiska historier fisklös, men maori höll ålar i sjön. Tidigare var antagligen hela området skogsbevuxet. ( Bild hur det kan ha sett ut, vänster) Rester av stora stammar och stubbar hittades senare vid den dränering av sjön mellan 1842 till 47 för att ge plats för betesmark. Dessa träd kan antagligen hänvisas till kahikathea (Dacrycarpus dacrydioides). En av de högsta podocarperna med en höjd över 60 meter som var tidigare mycket vanligt våtmarksträd. Idag finns de bara på några fåtal platser runt Nya Zeeland kvar. Tidiga maori kallade den ca 100 hektar stora sjön för Te Roto-kura, vilket kan översättas till den röda sjön, senare bosättare kallade den för para. Överste Wakefield döpte om sjön till Burnham lake. Vid denna tidpunkt fanns inte mycket kvar av den naturliga skogsvegetation (vilkets hänvisas till maori) som tidigare täckte bergssluttningarna utom i några fåtal raviner och sluttningar. Brev nämner totara och matai vid worser bay på miramars östsida, men då denna sida är relativt oskyddad och vindutsatt område är detta osäkert om de var särskilt förekommande. Mer buskvegetation skövlades för att ge plats på betesmark och slutet 1800 och början av 1900 talet var hela halvön mer eller mindre avskalad på buskvegetation, och hagar med betesmark sträckte sig över kullarna. Man kunde tydligt urskilja var sjön tidigare låg under ihållande regn, då denna del vattenfylldes. Där Para road anlades och idag ligger var utmed sjöns östra sida.
De sista våtmarkerna dränerades på 70 talet för att ge plats åt industrilokaler. Av tidigare djurliv visar fynd av moa ben att ngn art av moa förekom i området, antagligen little bush moa (Anomalopteryx didiformis) eller möjligen Stout legged moa (Euryapteryx curtus). Beskrivningar finns av kakariki tillsammans med paradise shelduck (Tadorna variegata) finns noterade från området med.
Kvar fanns bara en bit regenererande bit skogsmark kvar, som tidigare skövlats, men nu börjat återhämta sig. Detta är idag maupuia reserve på ca 40 hektar.
Den östra delen som är äldst är ca 80 år gammalt, medan den västra är ca 60 år gammal. Den östra delen är ligger dessutom i ett mer skyddat läge med en djupare dalgång samt några raviner med bla ett 5 meter högt vattenfall. Den biologiska mångfalden är dessutom rikare här med en mer varierad flora mot den västra sidan. Många arter lyser dock med sin frånvaro. Vanliga arter som Hinau (Elaeocarpus dentatus), Kohekohe (Dysoxylum spectabile), Ramarama (Myrtus bullata) men också större podocarper och rata (Metrosideros robusta) är historiskt nämda. Jordbruk och introducerade pestdjur som possums är att skylla. Wellington City Council har sedan 1995 jobbat med att göra Miramar till pestfri plats. 2002 var Miramar så pass överbefolkat av Possums att tui inte förekom eller var fåtalig. Många träd kunde inte föröka sig då blad, knoppar, frö och bär åts upp. 2004 förekom inga mer possums, med ett undantag 2006 då en utsläppt possum hittades. Råttor och mink frodas tyvärr fortfarande tillsammans med människor.
Av 822 hektar, uppdelat på 6.5km x 2.5 är halvön mest privata hushåll, men även en del större företag som Civil Aviation, N Z Defence Force, Miramar Golf Course, vilka tar upp ca 50 % av halvöns yta.
Golfbanan kanske man kan göra om till våtmark igen?
Och hur skulle det se ut om man skulle restaurera sjön. Hela centrum skulle behöva flyttas och kanske 250-300 hushåll.

Häromdagen fick jag ett mail från en kille vid namn Ben Wilde, som bla organiserar volontär gruppen Miramar track project. De håller till i Maupuia reserve på miramar där de för det mesta ordnar upp stigar och tracks för löpning och mountain bikes mm. (Bara ca 500 meter hemifrån oss faktiskt). Han undrade om han kunde få tips och hjälp om ut träd och växter till nästa års plantering och restaurering av maupuia reserve.
Jag har själv redan börja återintroducera flera arter som Nikau palmer, kahikatea, trädfuschia och några kohekohe.
Perfekt om jag kan välja ut för nästa år planteringar och återintroduceringar. Vilket gör att jag kan försöka sammanlinka med de restaureringar och planteringar på övriga miramar.

Senaste dagarna sedan jag fått de träd och växter för mitt reserve vid totara rd från Wellington council, har jag påbörjat plantering.
Det har varit växlande väder och nu senaste två dagarna växlande stormbyar på vindar upp mot 100 kmh på sina ställen. Åska och hagel med sol emellanåt. Regn är iof bara välkommet. Vindarna torkar ut en hel del av marken och för första gången på månader har jag fått börja vattna de växter som fortfarande står i krukor i min egen lilla uppdrivning.
Blåser fortfarande stormbyar nu dock, börjar bli torrt med. För torrt, redan...

Att tillägga: Hittade den första suppejack växande i den djupaste delen av maupuia reserve idag 20/9. Trodde det inte fanns några kvar. Inte stor, men hyfsad storlek ändå.
Lycka!

Conservation week! Get involved & who knows...

Idag sparkade conservation week igång över hela Nya Zeeland. 12-19 September. Från North land längst upp i norr till South land längst ner i söder. Olika regioner med olika aktiviteter. Wellington där vi bor involveras det i strandstädningar, planterande och restaurerande av naturmiljöer, olika tal från personer som jobbar eller är involverade i olika projket och aktiviteter som att bygga weta hotel eller att få din trädgård att bli en plats och skådespel för biologisk mångfald.
Andra platser i nz har olika guidade promenader, tävlingar, planterande och strandstädningar, "meet the locals" som kiwi och weka, inventeringar osv... Även en hel del bakom kulisserna på Department of Conservation.
Flera dokumentärer visas på olika platser tex The unnatural history of the kakapo. Här kan ni se ett 10 minuter urdrag av början av dokumentären. (jag såg denna på bio). Mycket sevärd. Snart på dvd dessutom.
"This documentary tells the tenuous survivor story of the kākāpō: the nocturnal flightless green parrot with "big sideburns and Victorian gentlemen's face" (comedian Stephen Fry). A sole breeding population for the evolutionary oddity (the world's largest parrot; it can live up to 120 years) is marooned on remote Codfish Island. The award-winning film had rare access to the recovery programme and its dramatic challenges. This excerpt sees a rugged journey to the island to search for a kākāpō named 'Bill', and witnesses the "bizarre ballad" of its mating boom." http://www.nzonscreen.com/title/the-unnatural-history-of-the-kakapo-2008

I Wellington idag hade de på civic square en ogräsbytar dag, eller weed swap som jag passade på att gå till och byta till mig en inhemsk art ifrån ett introducerat ogräs.
I detta fall rensade jag bort en del introducerad ingefära av arten Kahili ginger (Hedychium gardnerianum). En art vars namn kommer från Hawaii ( där den också är inva
siv) men är en av tre arter introducerad ingefära från asien som numera är "banned" dvs förbjudet enligt NZ MAF biosecurity och nz Pest Plant Accord att odla eller sprida. Den har utnämnts till en av de 100 värsta introducerade ogräsen i världen av IUCN Invasive Species Specialist Group, ISSG. Den påträffades först som en trädgårdsväxt på Nya zeeland under 1940 talet, men bebalandade sig senare ut i dne naturliga floran. Den blir upp till 2,5 meter hög och extremt skuggtålig. Den sprider rhizhomer eller knölar under marken, vilka kan leva många år utan jord. De tränger undan inhemska arter, hindrar andra från att gro och kan blockera vattendrag, vilket kan leda till översvämningar. De sprids med hjälp av fåglar och människor som tex dumpar trädgårdsavfall i naturen. Ett ganska stort och vanligt förekommande problem här. Detta gäller även många andra ogräs som sprids på just detta sätt.
Väl framme, lämnar man in sitt ogräs för folket s
om har hand om hela projketet, de hela sker i samarbete med Department of conservation, Wellington council och the weed busters.
Personligen känner jag flera av människorna i tältet som min gode vän Peter Russel, som numera jobbar för Department of Conservation och är en av grundarna till the weed busters och Brent Tandy som är biodiversity officer för Department of Conservation. I normala fall talar de om för besökare och ogräsbytare vad de kan välja i stället, vad som passar och så liknande. I mitt fall så fick jag bara plocka vad jag ville ha. (Jag kan redan allt det där.) Det blev en Pseudopanax arboreus eller "Five finger", på māori 'Puahou' eller 'Whauwhaupaku', en lokalt vanligt förekommande träd i familjen Araliaceae. Växer även här på miramar, men dock inte i mitt lilla projket område. Bra föda för bla nektarätande och med tillhörande svart lila bär.

I övrigt hinner jag nog inte gå på några fler projket, men det är alltid kul att hinna med något.
Vidarebefodrade ogräsbytandet till Lauren och Una och även de bytte till sig mot en utrotningshotad Muehlenbeckia astonii, vanlig flax, Phormium cookianum och en kanono, coprosma grandiflora.
Det var en del folk där och av ogräset att dömma så hade en hel del männiksor varit där och bytt till sig inhemska arter som dessutom är lokalt odlade och ekosourcade.

Man kan hoppas att framtiden blir lite grönare och mer naturlig.
Detta kanske vore även något för Sverige i framtiden? Även där skapar introducera

Kolla även de två posters på förra årest conservation week! Bli involverad och vem vet vad kan hända.

Läs mer på:
http://www.doc.govt.nz/conservation-week-home/

Hemkomst av växter från kommunens plantskola.

Idag hämtade jag upp de växter från Berhampore nursery som jag ansökte om från kommunen, vilket blev beviljat. 80 st träd, gräs och lite annat gott och blandat. Detta kommer att planteras i mitt Totara rd reserve. Se tidigare inlägg den 14 juli.

Tror inte jag missade ngn av arterna nu.
Kohekohe (Dysoxylum spectabile)- tidigare mest dominanta trädslaget i wellingtons kustregnskogar. Numera bara en bråkdel kvar.
Totara (Podocarpus totara) - stora barrträd som växer sakta med bär för fåglar som tui och kereru
Rewarewa (Knightia excelsa),- röda blommor för nektarätande fåglar som tui.

Toetoe (Cortaderia fulvida) gräs. 2 meter stora grästuvor-

Speargrass (Aciphylla squarrosa),, en morots släkting, men spjutvasst grenverk., lokalt utdöd

Karamu (coprosma robusta)- frodigt bladverk och bär för fåglar.

Samt costal flax, bra föda för nektarätare, stabiliserar marken från erosion och är en bra grund för att återkapa stycke förorad natur från grunden.
Trädfuschia (Fuchsia excorticata)- utmärkt för nektarätare och bärätande fåglar, inte många träd naturligt förekommande kvar på Miramar, men jag hoppas på en comeback" (Det gäller iof alla träd jag fått). Dessutom god att göra marmelad på.

Tillsammans med min hyresvärds tomt vilket jag nu är klar med för tillfället och har planterat samma arter som nu kommunen bidragit med. Så hoppas jag nu hjälpa våran andra granne med att plantera och återplantera samma arter så jag kan linka ihop dessa små skogspartier och därmed skapa gröna korridorer för allas arters lättare spridning. Såväl växter som djur.

Nu återstår bara plantera allt med :P
Kommer snart med bilder med....

Veckan som passerade ute på Matiu/Somes Island.

Måndag: Båten inställt pga vindstyrka.

Tisdag: Fint väder, genomgång inför dagens plantering. Lokal; Mokopuna island strax norr om Matiu/Somes. Några av arter var två olika Coprosma och två arter av ormbunkarna, Pteris och Blechnum novae zelandiae, (Kiokio) samt två arter av halvgräsen Carex och Libertia- The New Zealand iris som utplanterades på två små skyddade trädbevuxna dalgångar på Mokopuna. Blev avsläppt före lunch och upphämtat vid 4,30 då vinden började tillta. Ganska trött och sliten, men en kalldusch av en översköljande våg fick mig att piggna till.

Onsdag: Upp kl 8 och frukost. Genomgång om den lokal jag skulle plantera. Site 34 på öns östra sida. Ganska brant sluttning ner mot havet. Mycket öppen gräsbevuxen yta, med mesta introducerade gräsarter. Gräs som man antagligen förde med sig hit under karantäns historien när flera 1000 djur betade på öns dåvarande nakna sluttningar. Ihopsamlandet av växterna från öns lilla plantskola.
110 Flax, 19 Ngaio, 9 Taupata, 4 mikomiko ska utplanteras. ( Jag har två ngaio och kanske 60 flaxar kvar att plantera i skrivande stund fortsätter plantera dessa imorgon den 14e sep)

Torsdag: Idag jag 30 år!
Vaknar upp av en guitarrspelande parkvaktare, som iaf höll några toner rätt tror jag. Frukost på altanen med en besökande kakariki. Fortsättning av planterande, fram till lunchtid då det började regna. Gick tillbaka för lunch, satte spaden i mitt knä, (inte skönt, fortfarande ont, nu 4 dagar senare). Hemgång och två timmar senare Möte med Pingvingruppen Places for penguins om genomgång inför the regional community award som vi kanske kan vinna :) Vi får se....
Väl hemma, födelsedags firande vilket bla resulterade i presentkort på trädgårdsmarknaden.
Tror ni jag har handlat ngt till mitt planteringsprojekt?...

Det var tänkt att jag skulle ut till Matiu/Somes Island idag och påbörja mitt första betalda arbete för Department of conservation involverat skogshälsovård. Vädergudarna hade dock tänkt annorlunda. Hårda vindbyar från norr fick färjan ut till ön att bli inställd. Jag var precis klar att åka och hade packat klart maten för en vecka när jag fick informationen från öns parkvaktare.

Så då fick jag istället faktiskt lite tid med mina egna projekt. Något jag inte haft på ganska lång tid.

10 st nikau och 3 st kahikatea till maupuia

2 st treefuschia och 2 st kowhai, en gräs och ormbunke till totara rd reserve.

Klar hos hyresvärd med planteringen.
Fortsättning följer med ev en ny omgång växter senare? Vore schysst om de kunde börja rensa upp tomten av allt byggskräp och bygga klart vad de ska ha.
Den kowhai de flyttade på tidigare i februari har dött. Synd på ett så stort träd. Folk har ingen medkänsla för träd. Även om träden är äldre och kommer överleva de flesta mänskliga individer så fälls de eller flyttas på för att tex i den kowhais fall, ge plats för ett garagedäck. Nu fäller de 3 st stora mahoe med en stam diameter på 50 cm för att ge plats till barnens stutsmatta. Träden är uppskattningsviss 35-50 år? Och nu fälls dem för barnen som kommer använda stutsmattan ett par ggr och sen tröttnar. De har haft den i över 2 år och jag har aldrig sett dem använda den en enda gång.
Sorgligt när man inte inser värde. Dessutom beskär han träden ihopp om att de ska växa rakare, sättet han gör det, gör istället att trädet blir missvuxet eller dör istället. "Folk vill ha raka träd", säger han. "Det minimerar risken att de fäller dem i framtiden", fortsätter han. Jag undrar om det egentligen är sant.
För varje träd jag planterar på hans tomt så fäller han ett annat. Det var som ngn sa till mig, jag är hans goda samvete...
Så länge han betalar mig för att plantera träd så är det ok, att fälla de äldre?
Vem vet...
Känns bra iaf att plantera i ett reserve. Förhoppningsviss är både de nikau och kahikatea planterade där skyddade mot en allt mer bebyggd framtid...

Hihi-En av Nya Zeelands sällsyntaste fåglar.

Stitchbird eller Hihi (Notiomystis cincta) är en av de fåglar jag har varit mest involverat i att jobba med på Nya Zeeland. Hihi är en medelstor ( ca 30-40 g) skogslevande passerine. Tidigare klassificerades den tillsammans med Tui och korimako "bellbird" ingående i houngsätarfamiljen Meliphagidae. Nya genetiska studier visar dock att så inte är fallet.
Hihi klassificeras nu tillhöra sig en egen endemisk familj, Notiomystidae. Deras närmsta släktingar blir härmed också den endemiska familjen Callaeidea där kokako, saddelback och den nu utdöda huian ingår.

Precis som andra Nya Zeelänska fåglar drabbades hihi hårt av människans exploatering. Fram till 1840 var den relativt vanligt förekommande över den Nya Zeelandänska nordön men minskade snabbt i antal efter européernas kolonisering. Vid runt 1880 var den utdöd på fastlandet och sista vilda exemplaret sågs 1883 i Tararua bergskedjan norr om Wellington. En liten population överlevde på Little Barrier Island (Hauturu) i Hauraki golfen.
Introduceradet av råttor, skövling och sjukdomar anses vara de tre största orsakerna till deras utrotning.

Bevarande historien av Hihi är ganska snarlik från saddlebacken "Tieke", men slutförloppet är tyvärr inte densamma.
Tillsammans med Saddleback är de båda mycket utsatta för angrepp från råttor då de både häckar och övernattar i tät vegetation eller håligheter vilket ger råttorna tillgång att kunna jaga dem året runt.
Program med flyttningar och återintroduceringar båbörjades 1980 till 1987. Första populationen av 30 fåglar flyttades till Hen Island 1980 med ytterliggare 16 fåglar 1982 och 29 fåglar samma år till Cuvier island. Ytterliggare 27 fåglar flyttades dit följande år. Pga av relativt isolerat läge föregick det bara minimala obersvationer av populationerna. Korta besök visade relativt lyckade häckningar. Med dessa resultat banade det väg för introduceringar till kapiti island med första förflyttningen 1983 av 30 fåglar och 30 fåglar följande år 1984. Under dessa förflyttningar visade dock mer långvariga studier av populationerna på Hen och Cuvier island att individantalet drastiskt sjunkit trots lyckade häckningar. Studier påvisar att öar som Hen och Cuvier var allt för små och har bara begränsade mångfald av blommande och fruktbärande träd. Kapiti island med sin större areal blev nu första hoppet för den andra population av hihi som flyttades. Vägen har dock kantats av problem. Även här är mångfalden av frukt och nektarbärande träd begränsad. De lever dock till en viss del av små insekter.
Som om inte bara problemet är med en bristande mångfald, så är hihi längst ner på listan av dominanta fåglar. Tui, korimako - bellbird, kaka äter samma föda och är mer dominanta, våldsamma och större.
Studier visar att det är förhållande bristen på föda som leder till misslyckande häckningar. Brist på boplatser i samband brist på lämplig föda leder dålig överlevnadsgrad över vintern leder till fåglar i dålig kondition som inte häckar eller ger en avkomma som inte är överlevnadsduglig. De populationer som förflyttades till Hen, Cuvier och Mokoia island i Lake Rotorua på 80-talet anses idag vara populationer som på sikt inte kommer överleva utan mänskligt stöd och Mokoia populationen förflyttades helt 2002.

Department of Conservations Hihi Recovery Plan har det långsiktiga målet att skapa minst 5 självförsörjande hållbara populationer av hihi.
En population hålls i fångenskap med i the Pukaha Mount Bruce National Wildlife Centre för uppfödning men också där studier pågår i sjukdomar rörande hihi som Coccidiosis, en innälvsparasit och Aspergillosis, a svamp infektion som angriper lungsystemet (Höger). Det sistnämnda var tex mycket vanligt hos den populationen på Mokoia Island. Studier visar att svampsporer är flera ggr vanligare i "störda" skogsystem eller i områden i ett tidigt regenererande tillstånd av skog som Mokoia tillskilland från orörda Hauturu.
Var det detta förhållande av skövling och sjukdom som fick arten att dö ut på fastlandet under 1800 talets slut och minska på många andra håll under 1900?

Idag är Hauturu sista orörda utposten och har den starkaste populationen av hihi.

1994 förflyttades introducerades en population till Tirtiri Matangi island och 2005 återintroducerades 33 st hihi för första gången till fastlandet i Zealandia-the karori wild life sanctuary. (läs tidigare inlägg om Mainland island/fastlandsöar) där de även häckade samma år.
Totalt har över 60 fåglar återintroducerats. Flera från Tiritiri Matangi, men också från Mt Bruce och Kapiti Island.
2007 introducerades 59 fåglar från Tiritiri Matangi till Cascade Kauri Park och Ark in the park, i Waitakere kedjan utanför Auckland och i slutet av det året hade även de fått flygfärdiga kullar. Detta var andra gången Hihi återintroducerades till fastlandet. Denna population etablerade sig snabb i de höga kauriträden. Förra årets säsong ringmärktes över 200 ungar.

Hihi häckar i ihåliga träd, gärna relativt högt upp. Till skillnad från många andra hålor bör hihihålan vara uppåtriktad. De häckar i gärna i gamla pohutukawa, pukatea, rata, kamahi, eller hinau. Boet är byggt som en plattform tillverkat av kvistar, men en skålformad håla imitten av rhizomer och klädd av fjäll från trädormbunkar. Ibland invävt med mossa och dun från ex kiwi. Boet byggs gärna på äldre bon. Plattformen kan bli över 40 cm hög för ett enskilt bo.
Hihiholkar är därför relativt höga med boentre längst ner på holken och med en avdelare i mitten.
Hihi är den enda fågelart i världen som parar sig mage mot mage. Ofta bildar de par, men störrre pargrupper förekommer med en hane på flera honor eller flera honor på en hane. Häckning sker normalt mellan september till mars och 2 kullar varje säsong förekommer ofta. Honan lägger mellan 3-5 vita ägg i storlek 19mm x 15mm som ruvas upp till 15 dagar.
Båda könen hjälper till med matning av ungarna som är flygfärdiga vid 30- 35 dagar.
Högsta uppmätta livsåldern för en hihi är 7 år.



Sagan om fjärderdäkten färg kommer ifrån...
"Maui, with the help of his brothers, tamed the sun so that it would move more slowly across the sky. After he had accomplished this, Maui lay exhausted and very thirsty, so he asked the birds of the forest, one by one, if they would bring him some water. Maui was thirsty, so he called to hihi to fetch him some water. Hihi would not obey Maui, so Maui picked up hihi and threw him into the fire and hihi’s feathers were burnt. The yellow and black on the male hihi is said to remind hihi of the sun and the fire."

Hanen är mer färglad i gult, svart och vitt, mendan honan har en mer genomgående olivgrön fjäderdräkt. Hanen har en svart huva, med två vita rörliga örontofsar. Det svarta avgränsas mot kroppens övriga gråbruna med ett gult band över basen av vingarna. I honans fall är detta band vitt, något som även ses hos ungfåglar.
Lätet är ett ständigt återkommande ‘tzit’ ‘tzit’ likt en cikada och vilket det engelska namnet
sticthbird härstammar ifrån. Ett även ett mer territoriell ‘see-si-ip hörs ofta hos hanen samt flera andra ljud som inte förekommer hos honan.
Lyssna här : http://www.doc.govt.nz/conservation/native-animals/birds/land-birds/stitchbird/facts/stitchbird-hihi-sound-recording/

Idag förekommer det mellan 500 och 2000 individer av Hihi. Arten klassas som Vulnerable (D1+D2) eller sårbar på IUCNs röda lista.

Läs mer här för vad just du kan göra!
http://www.doc.govt.nz/conservation/native-animals/birds/land-birds/stitchbird/you-can-help/