fredag 24 december 2010

De dimhöljda bergens kokako


"...origins of these birds are lost in the mists of time" skrev R.B. Sibson.
Kokako Callaeas cinerea wilsoni tillhör den urgamla gruppen Callaeidae tillsammans med tieke/saddleback Philesturnus carunculatus (Se tidigare inlägg) och den numera utdöda huia Heteralocha acuitirostris. ( Se tidigare inlägg)
Denna grupp verkar vara en relik kvar av tidiga passeriner som utvecklades på gondwana och som flyttade och överlevde på zealandia då det bröt sig loss från övriga gondwana land för ca 80 miljoner år sedan. DNA har visat att närmsta nulevande släktingen är hihi/stitchbird, Notiomystis cincta. ( Se tidigare inlägg) En art som länge har förvirrat ornitologer med sitt släktskap bland övriga grupper.

Kokakon är en skogslevande fågel med två underarter och fick släktnamnet Callaeas av grekiskans "kallaia" vilket hänvisande till tuppens slör. Arten beskrevs av J.R froster 1788 som reste med James Cook. Den nordliga arten fick namnet cinera 5 månader senare av den tyske naturalisten Johann F Gmelin.

Den sydliga arten Callaeas cinerea cinerea, förekommande på den Nya Zeelänska sydön är numera betraktad som utdöd, med sista officiella sight 1967 vid Teal Creek i Mount Aspiring National Park och en hittad fjäder och en möjlig sång från Stewart island från 1987. Inofficiella rapporter förekommer dock fortfarande från isolerade platser på sydön som tex Abut head (1997) på västkusten. Mellan 1990 och 2010 har 130 iakttagelser eller hörs rapporterats varav 37 tros vara kokako.

Skillnaden mellan den nordliga kokako och den sydliga är färgsättningen på slörarna vid var sin sida om näbbroten. Vilket också gett dem deras engelska namn wattlebirds. (Ej att blanda ihop med den australiensiska gruppen av wattlebirds). Den sydliga kokako har orange slör övergånde i blått till näbbroten, medan den nordliga har uteslutande blått. Hos båda arterna är dock slörena ljust rosa hos ungfåglar. Hos båda arterna är kroppen genomgående blågrå, med svart ansiktsmask.
Vingarna är korta, rundade och generellt mycket svaga, vilka inte är särskilt väl lämpade för flygning. Kokako är begränsad till mycket kort aktiv flygning och är en av de få fåglar i världen som aktivt glidflyger mellan trädtoppar istället. Kokako föredrar att springa och hoppa i grenverken bland trädens kronor i skogens övre skikt. Speciellt i skogens högre träd, podocarper som Rimu, matai och miro. Benen är långa, gråsvarta med stora klor och mycket väl anpassade för ett liv i trädens kronor.-

Kokako fyller nästan samma ekologiska nisch som flygekorrar gör i övriga världen.
Kokako är allätare och födan varierar beroende på årstider. Under vinterhalvåret lever de huvudsakligen av blad och ormbunkar och enstaka bär och insekter de kommer åt. Vid kommande vår övergår födan till nektar, blommor och knoppar för att under sommaren helt övergå till insekter som mal, vandrande pinnar, weta och larver.
Frukt och bär som pigeonwood, miro (bild vänster nedan), matai, rimu mfl.
Blad och insekter hålls med foten, likt papegojor vid förtäring. (bild höger)
Kokako spelar en viktig roll i skogens ekosystem med spridning av större frön och kärnor som inte andra fåglar klarar av.

Mest kännetecknade för arten är dock deras sång. Spöklika men vackra orgeltoner som kan höras upp till flera kilometer vid gryning och skymmning. (kopiera länken för att höra http://www.kiwi-wildlife.co.nz/Sounds/kokako.mp3)
Av gryningskören var kokako en av de mest vanliga arterna innan européerna koloniserade Nya Zeeland, och de sades vara vanligare än tui. .
Tonerna är för utmärkande, eller invecklade för att kunna beskrivas rättvist och måste höras vid gryning för att ge dem rättvisa. Charles Douglas beskrev den dock som...
The cry of the crow is indescribably mournful. The wail of the wind through a leafless forest is cheerful compared to it. Perhaps the whistling of the wind through the neck of an empty whiskey bottle is the nearest approach to it, and is sadly suggestive of departed spirits

Par sjunger gärna i en klocklik duett i upp till en halvtimme och blandar sig gärna in i andra par för att senare sjunga i kör. I övrigt kommunicerar paren mellan varann med klickningar, mjauningar, drillande och andra små förekommande ljud. Sången och tonerna varierar från olika regioner och fåglarna sjunger i olika dialekter, beroende på vart ifrån de kommer. Detta har lett till en del problem vid uppfödning eller inplanteringsprojekt då fåglarna inte alltid förstår varann. Att förstå sången och dess innebörd är viktigt ur en bevarande synpunkt.
Sången är utdragen och högljudd och sjungs från trädens toppar över skogen för att senare sjunka ner likt en väv över mindre territorier av podocarp och lövskog.
Reviren varierar mellan 5-20 hektar, men normalt sett på ca 8 hektar. Revir ligger ofta utmed bergskammar med närliggande närliggande dalgångar och högplatåer med ett antal högre träd än övriga trädskiktet. Vanligtvis podocarper som miro, rim och matai. I övrigt ofta i tawa dominerad skog.
Kokakopar tillbringar mestadels av tiden tillsammans och normalt sett hela livet ut. Hane och hona är mycket lika i både färg, storlek och vikt. ca 230 gram. Boet byggs i tät vegetation med 3 ägg. Vid gynsamma tider kan de fostra upp till 3 kullar på en säsong.

Innan människan satte sin fot på Nya Zeeland var kokako vanlig över hela landet och enligt maori tradition fanns kokako på alla bergskedjor. Subfossil visar dessutom en mycket sprid spridning. Den nordliga arten över hela nordön och den sydliga över hela sydön, inklusive närliggande Stewart Island.
Hos maori var kokako inte man normalt sett lyckades fånga, men åts med glädje om man lyckades överrumpla en. Detta har lett till talesättet – “Hoki i kona, e kore e mau i a koe te kokako e Whareatua” (you can turn back, for you will never catch the crow of Whareatua). Hos vissa maoridialekter kallas kokako dessutom för hokako, honga, honge, onga, onge, pakara och werewere.

I och med att skogarna krympte i takt med skövling och bränder av maori och senare européerna har dess utbredning minskat drastiskt. Detta gällde många endemiska fågelarter på Nya Zeeland. Flera dog ut. De få lämpliga skogsområden som fanns kvar överrumplades snart av introducerade rovdjur som postum, råttor och mink. Dessa idag betraktas som pestdjur och har etablerat sig över hela landet, inklusive de få kvarvarande skogsområdena lämplig för kokako. Detta bör hållas i åtanke i bevarandetankar då det är en stor skillnad från de naturliga rovdjur som kokako har och har utvecklats med i 1000 tals år. I takt med krypande habitat och introducerade pestdjur märktes en markant skillnad i antal redan 1885 och observatörer noterade ner att kokako “retreating before the advance of civilisation”. Från 1944 noterades att de minskade drastiskt i antal och 1960 fanns bara kokako kvar på norra nordön. 1974 fastslogs det att minskningen berodde på ...“almost entirely due to predators”. Och de fortsatte att minska i antal drastiskt fram till 1979. De lokala populationerna som inte sågs efter dog ut en efter en. Bevarande projekt startades relativt sent, men redan 1907-08 försökte tidiga naturalister återintroducera kokako till Kapiti island, dock utan resultat. Senare bevarande projekt fick glöd då planer publicerades på mer skogaverkning av urskog i Pureora av New Zealand Forest Service. Något som fortfarande vanligt i slutet på 70 och början på 80 talet- kokako blev en publik symbol för vad som skulle förloras om planerna skulle fortskridas. Dessa planer stoppades dock i tid och detta i sambands med bildandet av Department of Conservation.
Den första skriva planen- the Kokako recovery projekt ( finns att ladda ner på DOC´s webbsida) skrevs för att vända trenden på minskningen skrevs tidigt 1980 av dåvarande New Zealand Wildlife service (dåvarande Department of Conservation) I och med planerna på skogsaverkning utfördes en treårig studie av kokako och dess födointag, rörelser och utbredning, häckning, överlevnad.

Resultaten var nedslående. Råttor och possums var huvudorsaken till predation hos kokako även om predation från andra arter är förekommande. Get, hjort och andra betande djur gav långsiktiga skador på växtlighet och habitat. I ex Mapara 1991 fanns bara 52 fåglar varav 5 var honor. Detta syntes till på många av de få platser kokako fanns kvar på.



Honor är mycket mer utsatta för rovdjur då de tillbringar uteslutande mer tid i boet under häckning. Detta gäller även ägg och fågelungar. Detta liksom hos många andra fågelarter på Nya Zeeland ledde till en obalans mellan könen.
Detta ledde till ngt som länge förbryllade forskare. Kokakopar som skyddade sina revir, parningspel, borgande och sjöng ihop. Ändå blev det aldrig några ägg eller ungar.
Det visade sig senare att alla bobyggande par var hanar som bildat par i brist på honor. Homosexuella par bland fågelvärlden är inte vanligt, men det förekommer hos flera olika arter.

Recovery gruppen etablerade 24 nyckellokaler på nordön där intensivt arbete skulle utföras för att låta populationerna återhämta sig.
Återhämtningsplanen hade dock inte fungerat om det inte vore för giftet 1080 ( se tidigare inlägg Restoring Forest Health eller www.1080facts.co.nz). 1080 har varit absolut nödvändigt för att kunna få återhämtningsplanen att kunna fungera överhuvudtaget och utan det hade kokako dött ut vid det här laget. Innan planen drogs igång fanns ex bara 3 häckande par av kokako kvar i Mapara. Efter 3 st noggranna pridningar av betespellets från helikopter och betes stationer ökade populationen från 1991 till slutet av 1996 till 86 individer och förhållandet mellan hanar och honor till tidigare 90 % hanar 1991 till 60%. Mellan 1989 fram till 1995 fångades utmed en 24 km lång beteslinje med fällor 257 minkar, 113 Vesslor, 91 illrar, På 4 år sköts över 8200 getter. Bara på 1965 hektar stora Kapiti island utrotades 1986 över 30 000 possums.

Populationerna är ofta små och isolerade och målet med the kokako recovery plan är att ha 1000 självständiga par vid 2020. 1999 Uppskattades hela populationen till att vara ca 1160 individer, varav ca 400 honor och 270 par. Men bara på 4 år fram till 2003 visade kokako en mest framgångsrik återhämtning i de områden där pestkontroll och återintroduktion utfördes med över 50 %. För närvarande finns ca 750 kokakopar spridda och Kokako recovery group beräknar med att möta målet med 1000 självständiga par redan år 2013- sju år tidigare än beräknat. Och ja- de paren är hona och hane.
I november 2008 häckade 75 par i Mapara.

Kokako recovery grop har också undertagit sig att undersöka fåglarnas genetiska bakgrund och förflyttningar mellan lokaler för att öka den genetiska bakgrunden och undvika inavel i populationerna. Dessutom hjälper pestkontrollen att få skogen och många av dess andra invånare att återhämta sig. Hotade arter som kiwi, weka, kereru, kaka och kakariki och även en mängd hotade växter som den nya zeelänska misteln, kakabeak och Dactylanthus- Nya zeelands enda parasit blomma.

Planer på fler återintroduceringar där arten tidigare var förekommande finns för närvarande. Platser som Hunua kedjan, Wainuiomata catchment pool, Boundary stream i Hawkes bay, Rangataua i Tongariro samt Whitecliffs taranaki. 20 individer återintroducerades till Waitakakere kedjan i augusti 2009 och i skrivande stund Maungatautari mainland island med sitt första häckande par-om jag inte minns fel.

På nära håll kan Kokako bara ses där uppfödningsprojekt sker som i Pukha Mt Bruce, Masterton Wairarapa och Hamilton Zoo i King Country ( bild höger). I övrigt kan kokako ses på pestfria öar som Hauturu/ Little barrier island sedan 1981 sedan katter utrotats, Kapiti island sedan 1991 och Tiritiri Matangi 1997, och fastlandsöar ( se tidigare inlägg) som Ark in the park. mfl. Ett fåtal vilda populationer förekommer fortfarande på ett flertal lokaler som Mapara och Pureora i King Country samt Te Uruwera, Kaharoa och Rotoehu i Bay of Plenty.

I Pukha Mt Bruce kommer man mycket nära en av deras häckande par, som är mycket tam med (vänster).

Pukha Mt Bruce var tidigare dessutom mycket känt för sin vackra kokako sång
L.O. falkner beskrev en tidig morgon Pukha Mt Bruce, november 1888 om gryningskören han vaknade till.
"Tired after our journey we slept soundly in our tents, being awakened to a gloriously fine morning by a chorus of tui and belbirds. Undisturbed by human interference the stately forest giants majestically dominated the scene while beautiful mamaku ferns stood in groups overhanging the river and reflected the water. The whispering of the breeze in the tree tops, the flutter of innumerable birds in the branches above all presented to us a picture of natural beauty never to be forgotten by those privileged to see it."

50 år senare var kokako lokalt utdöd i området.
Idag finns dock inte mycket kvar. Pukha Mt Bruce var tidigare en del av ett mycket stort skogsområde som sträckte sig hela vägen från Masterton till Norsewood- även kallat the 70 mil bush.
Idag finns bara 946 hektar kvar. Arten har dock återintroducerats till området och förnärvarande häckar 5 par. Kokako har dock fötts upp i Pukha Mt Bruce wildlife center sedan 1986 och många av dess avkommor har flyttats till både Kapiti, Tiritiri och Mapara.

Än så länge har jag inte fått nöjet att få arbeta med dessa skönsjungande fåglar, men så länge på jakt efter att få se några kokako i sina naturliga habitat och möjligen lyckas fånga en eller två på bild, spenderades en del av semestern kringresandes till flera av dessa områden. En dags vandring på Kapiti island gav inga resultat, vädret var förhållande disigt och blåsigt på toppen av ön. På den lokal de kunde synas till eller höras på var det relativt tyst och dimman låg tät mellan trädkropparna (bild höger).
En tidig morgon i Mapara gav heller inga resultat pga av ihållande regn. Frågan är dock hur många som kanske såg oss?
Vi besökte Hamilton zoo för att iaf få se en fågel på nära håll. De har ett häckande par i en stor utomhus aviarie vars avkomma har ingått i flera introduceringar och flyttningar. Otorohanga kiwi house hade dock inte kvar ngn kokako längre, trots informationblad och skyltar.
En dagstur till Tiritiri Matangi gav dock resultat av ett sjungande individ som min partner såg först. Sången gav snart svar från motsatt sida av dalgången och springandes över grenar likt en ekorre kom nästa individ som slöt ihop med sång. De åt bär och syntes till i ca 10 minuter innan de försvann högre upp i trädkronorna och dess orgeltoner dog bort.
Ihållande regn började falla…

Tack vare återhämtningsplanen ser framtiden ljusare ut för kokako och möjligheten ökar att återigen få höra dess flöjttoner i de områden där de en gång var så vanliga….

Ps. Tack Mathias för ditt tålamod.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar