Under tiden...

Trots ett uppehåll från bloggandet sedan i augusti, då under min Sverige vistelse så har inte funderingarna om kommande projekt varit stilla. Tvärtom.
Många tankar, funderingar, ideer, förslag att ha i åtanke. I januari åker vi tillbaka till Nya Zeeland och Miramar halvön.

Under halvåret som passerat på svensk mark så har det ekologiska restaurerings projektet
Te Motu Kairangi-Miramar Ecological Restoration tagit en mer fast form.
En nästan färdig logga finns numera, bilder, flera sidor text om diverse saker an kan göra för att få sin trädgård mer naturvänlig.
Bla en section- Is your Garden a Threat, Shelter and Hedging, Planting and care, bird and kereru friendly etc.

En Webbsida kommer i början på nästa år och med den kanske en ny tillhörande blogg på engelska istället.
Under tiden står flera plantor och växer till sig för nästa säsongs planterande hos ett nursery på andra sidan stan.
Ett annat nursery som drivs av Forest&bird har dessutom samlat frön, frukt och bär till uppdrivande av fler arter som jag har lämnat in förslag på att vi behöver, bla hinau och tutu.

Samtidigt har de plantor som kommunen bidragit med och som jag inte kunnat ta emot planterats av vänner och bekanta för att göra Halvön mer naturvänlig och för att få tillbaka de rätta arterna.
Det har varit lite svårt att samordna planterandet från andra sidan planeten och med en dator, men jag tror de har gjort ett mycket bra jobb. Bilder kommer förhoppningsvis snart. Om inte annat i slutet på januari.

Jag kan meddela nu med att en orkidé jag fann i området blommande i augusti har nu blivit en ny art för området med så vitt vi vet. Vi tror detta är med stor säkerhet är Pterost ylis alobulum (höger)

Bättre sent än aldrig

Har inte hunnit skriva på ett bra tag. Planterandet tog nästan all tid av mig.
Han plantera klart I maupuia reserve. 900 träd, buskar och andra växter. I Zealandia hann jag inte klart, men har lämnat full beskrivning vad som behöver göras och vart de sista plantorna skall planteras. Ute på Matiu/Somes hann jag med alla prioområden med att releasea de sekundära arterna som kohekohe och tawa. De överiga områdena kommer under min frånvaro tas om hand om av andra volontärer.

Just nu hemma i den svenska sommaren, men planerar redan för fullt för nästa års arbete med bevaring och ekologisk restaurering på Nya Zeeland samt webbsida/blogg med mera till Te Motu Kairangi-Miramar ecological restoration.

Just nu i de exotiska jämtlänska skogarna.
Trevlig sommar,

The last kohekohe!

Inbland går saker precis under näsan på dig. I det här fallet går jag rakt under kronan på ett träd och missar det. Nästan... Maupuia reserve som är det sista regenererande biten av naturliga kustskog på miramar halvön har fortfarande en del överraskningar att bjuda på floramässigt sätt.

Efter dagens plantering av det sista som inte hann planteras i lördags. Några nikau, pate och putaputaweta nere vid groddammen, syntes en trädkrona mellan några andra kronor som skilde sig från övriga trädkronor i färg och form.

"Is that?...No, It can´t be. "

I den del av reservet som verkar ha fått stått relativt orört längst stod en fullvuxen ca 10 meter hög Kohekohe (Dysoxylum spectabile).
Ett av de viktigaste träden som jag försöker återintroducera till Miramar halvön. Detta är ett av de träd som tidigare utgjorde de mest dominanta inslag tillsammans med tawa (Beilschmiedia tawa) och ibland Mahoe (Melicytus ramiflorus) av den kust regnskog som fanns på södra delen av Nya zeelänska nordön. I dagsläget är Kapiti island världens största kohekohe skog (vänster) följt av de 330 hektar stora Hemi Matenga memorial park & reserve utanför Waikanae på Kapiti coast.
I övrigt så finns bara kohekohe kvar på ett fåtal platser i Wellington regionen. Det är tidigare känt att Kohekohe förekom på miramar halvön i botaniska inventeringar från 1872. Icke färdigställda inventariska listor beskriver Kohekohe som Naturally occuring native på halvön, men här saknas dock ett nedtecknat årtal. (DOCDM - 315290)

Fyndet av ett flera meter högt träd och med en stam på 40 cm gav ett glädjefnatt. Det är tydligt att en tidigare tjock stam har förekommit, men vid tillfället fallit omkull och gått av. Det nya trädet är en skott som vid basen format en ny stam. En smalare sidostam fanns även vid sidan, men har kapats med yxa för uppskattningsvis ca 10 år sedan. Fler liknande skador syns på andra träd runt om. Flera nya sidogrenar har skjutits ut vardera sida om den skadade stammen.

En del klösmärken efter possum syns med, men synen av kohekohe blommor växande på stammen visar att dessa märken antagligen är minst ett halvår gamla. Annars vore blommor och stjälk uppätna. Trädet blommar under vintern, för att ge frukt följande vinter. Frukten är stor som ett större plommon och ljusgrönt, för att senare spricka upp i tre delar och visa sitt skarpt oranga fruktkött med frön. Fröna gror såfort de fallit tillmarken. De har mycket kort hållbarhet men gror snabbt om rätt kondition förekommer. Frukten äts av Kereru/woodpigeon och kaka papegojor.

Området trädet växer i vad som verkar vara en av de få stycken av bush som överlevt både maori framfart och europernas farmland. Både klängväxten Kiekie (Freycinetia banksii) (höger) och Supplejack/ kareao (Ripogonum scandens) förekommer tillsammans med ett fåtal Trädfuschia, kotukotuku.( Höger. Här har jag fotograferat kohekohe som syns i höger bakgrund, utan att vetat om det. Trädfuschia i vänster bakgrund). Alla dessa arter förekommer i mer eller mindre opåverkad låglandsregnskog. Överflöd av råttor dock hindrar dessa växter och många andra från att sprida sig med frukt och frön, utan växer mest individuellt. Varken kohekohe eller supplejack plantor syns ej till i någon anslutning till moderträden.
Ca 15 träd har planterats ca 100 meter fågelvägen högre upp vid waterfall creek, innan jag kände till detta träd. Men mina förhoppningar är att kunna få minst 200 plantor till nästa säsong eller iaf följande år.

De första planterade kohekohe på Matiu/Somes island blommar iår. De planterades 1985.

Första dagarna...

I torsdags planterades de första växterna i årets omgång i Maupuia reserve i samarbete Miramar track project. Entreen till reservet planterades med ca 180 plantor, de mesta av pionjär arter som klara leriga och blöta förhållanden som Träskflax. Dels för att stora plantor med breda blad kommer fungera som skydd mot vind och torka, men också utgöra skydd mot känsligare arter som kan planteras efter att pionjärerna har etablerat sig. Några känsligare arter som nikau har redan planteras som experiment.
Två skolor var inbjudna, men pga av vind och en del regnskurar ställde Miramar North school in och Miramar Christian school kom ngt senare (höger) och med mindre lever än väntat. En del hjälp dock från föräldrar och andra volontärer från cyckelgruppen och 180 plantor planterades relativt snabbt efter att jag placerat ut dem i den plan som jag arbetat efter. Senaste dagarna har Nya Zeelänska vinterstormar dragit över och en del plantor så redan efter 4 dagar vindpinade ut.

Under lördagen planterades de första sekundära plantorna i reservet utmed området jag kallar stream 2. Dvs Bäcken ovanför den sk groddammen, vilket även inkluderar waterfall creek. Ca
De sekundära plantorna är arter som bara kan etableras om omgivande vegetation redan har etablerats. I detta fall den östra delen av reservet som vuxit i ca 80 år sedan det mer elle rmindre skövlades. Arterna involverar kanono, nikau, rewarewa, pate och kohekohe tillsammans med tawa som i ett normalt ekosystem i wellington regionen är det dominerande trädslaget. TYvärr fanns bara 5 kohekohe tillgängliga från Wellington council, en donation av ytterligare 6 st gavs av Peter Russell från hans ekologiska restuarering som sker i island bay.
Av de 120 plantor planerade för detta område, hann dock inte våtmarks området vid groddammen med pga av regn och åska. Dessa kommer försöka hinnas med idag istället. Ett par av kakariki passerade tjattrande precis innan planteringen började. Härligt att se att det finns möjlighet för dem att kanske kunna komma tillbaka efter att ha varit frånvarande i området i ca 100 år.

Under söndagen var det allmän planterings dag som ordnades av miramar track projekt, där vem som helst kunde ge en hjälpande hand mellan kl 10 och 2. Lite mer än 21 personer kom. Tyvärr han jag inte ta alla namn. Ca 350 plantor planterades vid bal Nevay rd entrén till reservet, två ytor längre ner i anslutning till gatan samt en den sekundära arter i reserver utmed en av de stigar som inte längre används. En av dessa stigar har möjligheten att kunna bli en botanisk stig och här skulle jag vilja sätta ut informationskyltar om respektive arter.
Folk gjorde ett bra jobb och trots två lokaler med mycket gräs och skrot, planterades alla arter ut. Förhoppningsvis kommer nu alla plantor att ta sig och ses över vilket inte tidigare hänt.
Kakariki parakiterna höll sig i närheten. Såg dem aldrig, men deras tjattrande var nära.

"A special thanks to Joakim who´s organizing has made our plantings runs very smoothly" Miramar track project.

Eftermiddagen tillbringades med att sätta ut en ny pingvinholk i Karaka bay, där en pingvin varje natt korsar vägen för att ta sig uppför en 50 meter hög gångväg mellan Karaka bay rd och Napier street.- Holken placerades ut par meter från pingvinstigen på strandsidan av vägen, men hoppningsvis kommer holken hitta sinom en snart framtid.
Råtta numer 10 fälldes i en av de fällor på min hyresvärds tomt!

Planerar en blogg för Te Motu Kairangi- miramar ecological restoration. Den kommer vara på engelska och med förhoppningar att jag kommer kunna skriva mer i den om arbetet på Miramar och vad folk kan göra för att ge en hjälpande hand och använda sina trädgårdar i syfte med att bevara hotade arter på halvön.

Skolarbete!

I tisdags kom alla träd, buskar, gräs och annat från kommunens nursery och forest& birds nursery. Sammanlagt lite över 900 plantor.
Elever från Miramar Christian School och Miramar Northern School kommer att gå samman för en planteringsdag som börjar nu efter lunch, kl 12,45. Området som kommer planteras, (för enkelhetens skull eftersom det är barn) är entrén till Maupuia reserv vi ingången vid Darlington rd.
Området har planterats tidigare, men en del har inte överlevt. Större delen är nu gräsmatta som vid vintertid blir genomdränkt. Här kommer därför huvudelen av planteringen bestå av swampflax, 50 st, vilka med sin storlek kommer täcka över gräsmattan i framtiden och skapa en vindbarriär för att kunna plantera känsligare plantor bakom. Några känsligare plantor kommer planteras redan nu som ett experiment, men närmare skogens kant. Swamp maire och nikau palm tex. Ett par Puriri står planterade sedan tidigare innanför trädskydd, men jag arbetar nu för att få bort dessa inom en relativt snar framtid, innan de börjar sprida sig in i parken. Puriri hör hemma i endast norra Nya Zeeland och är känt för att kunna förvildas sig i Wellington regionen.
Bäcken som rinner via waterfall creek och den sk groddammen( finns inga grodor kvar, och de som isåfall finns är inte inhemska.) mynnar ut vid denna gräsmatta och entré och kommer utgöra yta för att plantera den inhemska arten av ginst, Carmichaelia australis. Arten var tidigare vanlig i området (1872) och i nuläget har endast en planta lokaliserats. Arten växer normalt hängande över vattendrag.
(Myrsine australis) red mapou, Whau (Entelea) och kahikatea (Dacrycarpus dacrydioides) tillsammans med den sällsynta Coprosma linariifolia är några av de träd som kommer planteras på den öppna ytan med.
5 st Swamp maire (Syzygium maire) kommer planteras med, dessa är regionallt hotade och endast ett fåtal fullvuxna träd finns kvar i regionen. Dessa kommer jag dock plantera själv. Detta träd lever i symbios med en svamp i jorden, och det är viktigt att all jord kommer med och att rötterna inte störs! Dessa träd är dessutom en av de få arter här som klarar riktigt tung lerjord!

Hade dock önskat att det fanns Pukatea tillgängligt, men jag valde bort dessa innan jag visste att jag ens kunde välja dem när jag satt i planeringen.

Återkommer senare med rapport hur skoldagen gick!

I övrigt har jag planterat i flera omgångar i Maupuia. 2 dagar i veckan överser jag planterandet i Zealandia, karori wild life sanctuary med. Har ett bra team som hjälper till.

Begun, the planting has....

Nu är det officiellt Nya Zeelänsk vinter och med det har årets planteringar och ekologiska restaureringar börjar runt om i landet. I våran region sker det på många platser. Ett av dem i Queen Elizabeth park, som är det sista området med dynlandskap i regionen. En gång en del av ett dynlandskap som sträckte sig från Foxton i norr till Paekakariki i söder och idag påminner den om oss hur landskapet en gång såg ut innan mänsklig bosättning. I år ska 19 000 plantor planteras i området.

I Zealandia, karori wildelife sanctuary, fastlandsön med över 8 km rovdjursäkert stängsel skall i år lite drygt 2100 växter planteras. Detta är en av mina arbetsuppgifter att se över. Hittils har jag planterat 35!
Planterandet i parken är indelat i två delar.
Den södra delen, 2 km in i parken där flera frånvarande arter planteras för att öka mångfalden och få en större spridningsyta. Här skall 580 plantor planteras. För det mesta olika vanliga träd som kohekohe, tawa, rata, men också podocarper som miro, matai och rimu. Samt ett fåtal sällsynta förekommande arter som olika maire. Podocarperna och de sällsyntare artena gpsas för att lättare kunna övervakas.
En liten metalbricka med id nr fästs på en liten sidogren.

Bilden ovan visar podocarpen rimu med små id brickor.

De övriga 1500 plantorna kommer att distribueras till områden i parkens norra område för att fylla i hål efter bortgånga växter, öka mångfalden samt utmed promenader och stigar. En del kommer att planteras av elever från olika skolor, andra från företag. En del kommerdessutom planteras för att locka till sig fler fåglar att komma närmre besökare som de planteringar av toetoe runt kakamatningsområdet för att locka till sig kakariki, när dessa blommar med vipplika kvastar. Även mer gräs kommer planteras runt takahe området, samt öka mångfalden i undervegetationen för ett flertal andra arter.

Samtidigt planeras det för den ekologiska restaurering som jag håller i på Miramar halvön som för 1000 år sedan var området en tät podocarp och låglandsregnskog. (vänster)
1 juli kommer 500 plantor från kommunens plantskola för utplantering till maupuia reserve. Detta projket är i samarbete med the mountainbike gruppen Miramar track project, som ser efter stigar och tracks i området. De planterar varje år ett antal träd och buskar i området, men då mycket har planterats utan vidare information eller kunskap, har stort antal plantor dött, eller helt enkelt stå stilla i växten då de är planterade för mörkt eller skuggas av andra stora träd. I år stod jag för deras beställningar och planteringsplaner för att kunna ge bästa möjliga resultat som i en del av en ekologisk restaurering. Planen är att få området så pass i originalskikt som möjligt innan mänsklig påverkan och plantera så att det motsvarar vad som skulle hittas naturligt i en ekologisk regioen motsvarande Wellington distriktet.
Dessuom kommer dessa 500 plantor från kommunen få sällskap med ytterliggare 400 från Forest& birds plantskola.
Flera arter jag ville ha fanns inte som alternativ hos kommunen, även om de fixade flera till som inte fanns tillgängliga på deras lista åt mig.
Några av de hade Forest&bird tillgängliga åt mig som nikau palmer (höger). Efter att ha hjälpt dem sortera ut plantor för Zealandia, träffade jag rätt kontakter för att få växter till Miramar halvön med och mitt egna ekologiska restoration projekt, Te motu kairangi- miramar ecological restoration. Dessa kommer dock också planteras av i samband med miramar track projects planteringar.
Miramar christian school kommer plantera några av dessa plantor längst ner vid ingången till en av stigarna vid maupuia reserve, som en del av skolans utbildning. Samma skola som jag nu ska föröska få att bygga uggleholkar åt mig åt ugglearten ruru/morepork. Torsdagens möte uteblev dock då rektorn hade missat det avtalade mötet. Ny tid är tisdag och då finns även möjligehetn för mig att påverka vad den skolan kommer plantera på sin skolgård. Flera av deras utvalda arter är inte naturligt förekommande på halvön och nu är frågan om jag kan få dem att ändra sig och erbjuda andra träd istället.
Träd som dessutom kan utgöra en viktig del av halvön ekologiska restaurering.
Följande arter som iår planteras på miramar halvön och vissa som för första gången återintroduceras tillbaka i det vilda. Andra finns i endast få individer kvar.
Dessa har jag markerat med utropstecken. (Bild ovan visar utvald del av reservet som skall planteras. Jämför det med den tidigare bilden ovan hur halvön såg ut för 1000 år sedan.)

Från Forest&Bird
Wineberry Aristotelia serrata 10
Toetoe Cortaderia fulvida 35
Carmichaelia australis 20 (höger)
Coprosma grandifolia 4
Coprosma Linariifolia 20 !!!
Cabbage tree Cordyline australis 15
Dianella nigra 30
Whaou Entelea arbocens 14 !!! (nedan höger)
Libertia grandiflora 30
Myrsine australis 41
Olearia solandrii 15
Nikau Rhopalostylis sapida 60 !!!
Rubus schmilliodes 15
Rubus Squarosus 15
Pate Schefflera digitata 80
Swamp maire Syzygium maire 30 !!!
Swamp Flax Phormium tenax 25

Från Wellington council:
Wineberry Aristotelia serrata)!!! 30
Tawa Beilschmiedia tawa), !!!! 30
Cutty grass Carex lessoniana),15
Swamp sedge Carex virgata),15
Putaputaweta Carpodetus serratus !!!! 30
Clematis forsterii 10
Clematis Clematis paniculata 20
Kanono Coprosma grandifolia), !!!30
Cabbage tree Cordyline australis) 10
Toetoe Cortaderia toetoe 15
Kahikatea Dacrycarpus dacrydioides), !!!20 (Höger)
Kohekohe Dysoxylum spectabile !!!!!! 5
Tree fuchsia Fuchsia exorticata !!! 30
Pigeonwood Hedycarya arborea), !!!!!30
Wiwi Juncus edgariae 5
Juncus pallidus 5
Rewarewa Knightia excelsa), !!! 20
KanukaKunzea ericoides), 20
Manuka Leptospermum scoparium), 20
Northern rata Metrosideros robusta), !!! 10 (Höger)
Flax Phormium tenax), 25
Pittosporum eugenioides 30
Totara Podocarpus totara), !!! 20
Matai Prumnopitys taxifolia),!!! 20

Pseudopanax arboreus 30
Schoenoplectus tabernaemontani 5
Total 500

Flera av dessa har planteras tidigare i området, men frågan är hur många som har överlevt som rewarewa och matai.
Utöver dessa arter så har jag spridit ut en hel del frön och kärnor av bla suppejack och tawa- Supplejack, pate och kanono finns i få inidivider kvar så både frön och plantor kommer förhoppningsviss boosta upp hela populationen till en nivå som innebär att arterna inte kommer betraktas som hotade på lokal nivå.


Planteringarna startar i början av juli även om jag har själv börjat plantera, bla en hel del kustförekommande växter som flax (vänster Robert Bell med flax) för att skapa nya habitat åt pingviner och möjliggöra framtida utsättningar av pingvinholkar.
Rob från England är en av mina vänner som hjälper till att plantera när möjlighet finns.


Med rätt förutsättningar och arbete kommer också förhoppningsviss fågelivet tillbaka när skogen kommer tillbaka...

Places for penguins- Biodiversity day at the bay.

I lördags hade gruppen Places for penguins en biodiversty dag för. Lokala invånare boende i pingvinhabitat var inbjudna för att lära sig mer om pingviner och den biologiska mångfalden i Wellingtons kustområden och vad de kunde göra för att ge en hjälpande hand.

Jenny Lynch, koordinator för gruppen Places for penguins inledde föredragen om the little blue penguins, blå dvärgpingviner och vad gruppen gör för att hjälpa pingviner i närområdet och hur vi kan dela miljön med dem.

Efter inledde Richard Romijn från Greater Wellington Regional Council ett komiskt föredrag om kustlevande ödlor. Deras habitat och hur vi kan förse dem med goda habitat och växter i våra trädgårdar.
Han pratade om skillnader hos geckos och skinkar- de reptiler som är förekommande i Nya Zeeland och hade även med sig ödlor i sprit som han samlat efter katt attacker.



Efter detta fanns det kaffe och kakor samt att jag genomförde en introduktion om pesthantering iform av fällor. I detta fall DOC 200 fällor, de vi använder vid Places for penguins vid pesthantering. Sista 6 månaderna har över 16 minkar fällts samt det dubbla antalet råttor och igelkottar. Jag både riggade och avlöste fällan med flera åskådare samtidigt som jag pratade om pesthantering. Av den hundradel av en sekund som fällan utlöses av en kraft av 11 kilo hoppade de flesta till när fällan slog ihop över den gren jag använde som "råtta". De flesta blev imponerade och ville ha en för sin egen tomt. Ngt som jag även rekommenderade då halvön Miramar har en potential för att kunna bli en pestfri halvö.

Efter detta höll Allan Jenkins en kort tal om Tarakena bays mänskliga historia, från Maori och dess pa till europeiska bosättare och dess militär. (höger)

Efteråt höll återigen Jenny tal om vad man ska göra när man hittade skadade eller sjuka sjöfåglar. Men också att se skillnad från en sjuk pingvin mot en frisk som ruggar.

Pingvinholkar visades samt DOC 200 fällor.
Vi visades också flera olika kustlevande växter som bör finnas i varje lokal trädgård vid havet. Dessa hade Nicky från kommunens egen plantskola.
Brochyrer och informationsblad av olika slag fanns med vad man kan göra själv för att ge en hjälpande hand.

Själv har jag fällt över 5 råttor och igelkott på en vecka utanför vårat hem. En plats vi nu vet att pingvinerna inte är långt ifrån heller.

Vädret var strålande och över 30 personer kom.

Matiu/Somes Island - Ekologisk restuarering och ogräs hantering.

Här kommer den efterfrågade artikeln från Wellington botanical society om det arbete som jag är involverad i på Matiu/Somes Island. Jag arbetar för närvarande som Forest Health Monitoring Ranger och som jag skrivit i tidigare inlägg så går jag igenom ön och dess vegetatation, inventerar antalt arter och träd som har planteras tidigare på olika lokaler och "frigör" dessa mer långtsamt växande eller skuggkrävande i första stadiet träd som kohekohe, nikau och piegon wood från mer snabbtväxande sådna som Ngaio. Dvs beskär och öppnar upp överliggande trädkronor för att få mer ljusinsläpp och undvika grenskador iform av vind. Allt för att de ska få en chans att klara sig och konkurransen.
Normalt sett arbetar jag två dagar i veckan ute på ön.

Läs mer nedan.

Från Wellington botanical society, May 2011 Newsletter.

Matiu/Somes Island - restoration Weed management-
Peter Russell, Department of Conservation Revegetation Ranger, has had several contracts since 2008 for pest plant and other weed control on Wellington Harbour’s Matiu/ Somes Island. The contracts have been six-monthly, with six-month gaps in between. He is targeting about 120 species of weeds, including a few that may not be particularly invasive—as a precaution.
Peter’s plan for weed control is two-pronged:
Clean-sweep. This approach is akin to a grid-search, at 2-m intervals, killing all weeds he sees, with a few exceptions. He began at the north end, then the central and eastern areas, all of which were less infested than other areas. He is now working towards the west side, from the north and south ends. He is helped by the Karobusters, a group of skilled volunteers, who run six working bees a year whose main target is karo, Pittosporum crassifolium, a dominant weed tree on the island, often on steep cliffs, in addition to Peter’s work on this weed. Wisely, he does not kill weeds along a track, before the area it traverses is ‘clean-swept’, because that would give a false impression of progress. His preferred weed killer is glyphosate, rather than picloram. He obtained approval to kill karaka.
Rare weeds.
There are over 20 such species which are rare on the island, and which Peter believes can be eliminated. They include Iris foetidissima/stinking iris, Berberis glaucocarpa/barberry, Calystegia silvatica/greater bindweed, Selaginella kraussiana/African club moss, Dipogon lignosus/mile-a-minute, Rubus fruticosus agg./ blackberry, Salpichroa origanifolia/lily of the valley vine. Peter marks isolated populations of these plants with a post and tape, and records their location by GPS so that they can be relocated and checked in future.
Peter Russell records the location of blackberry on Matiu/Somes Island. Photo: Dave Rodgers.
His objective is to systematically eradicate weeds on the island, with the temporary exception of pohutukawa and karaka, which he is removing from all areas, except for a ‘containment zone’ of large trees towards the north end. An example of this task is evident above the road up from the jetty, where he has killed pohutukawa just outside the zone, up to where the road swings south. This is to prevent significant populations of Leucopogon fraseri, manuka and Pimelea prostrata being suppressed. Peter’s work removing pohutukawa has resulted in very few comments from the public who generally understand the need for the work, once he explains the reasons for it. Where pohutukawa, karo, karaka, Pseudopanax hybrids, lacebark (Hoheria populnea) and karaka, have been drilled, poisoned, and left standing, light-loving trees nearby, such as kohekohe, rewarewa and pukatea, are thriving.
One of his first jobs, in 2008, was to destroy potted- up plants such as Hoheria populnea, karaka, Pseudpanax hybrids, and pohutukawa/northern rata hybrids in the nursery. Nowadays, he has to control at least one weed, Cyperus eragrostis, that appears at the base of planted trees, because the seeds of these weeds were in soil in the nursery.
Weeds such as boxthorn, karo and pohutukawa are visible on very steep sites in several areas which have been swept clean of weeds. Peter is trying to secure resources to enable these sites to be weeded, as well as surveyed for any other weeds which may occur on them, such as boneseed and holly-leaved senecio.
Plantings
Until 1998, large areas were usually planted with hardy, fast-growing, pioneering species, e.g. ngaio, mahoe, taupata. These areas require careful pruning to provide
adequate light levels for future canopy species to thrive, e.g. kohekohe, tawa and podocarps. To avoid the need to prune future plantings after more paddocks are planted, more emphasis will be placed on planting stands of manuka and kanuka. This will also encourage a wider range of species to germinate and thrive.
In 2008, Peter was asked to plan for secondary plantings, i.e. for canopy, sub-canopy and ground-cover species to be planted under earlier plantings. He recommended shade- loving species be planted in the dappled sunlight under those plantings, e.g. kohekohe, climbing rata, ramarama, Leucopogon fasciculatus, Coprosma rhamnoides, Echinopogon ovatus, Uncinia uncinata, Libertia grandifolia, Carex dissita, Asplenium oblongifolium, Pteris tremula. This plan is being trialled at twenty-six sites on Matiu- Somes, two on Mokopuna Island, and two on Makaro/ Ward Island. The sites chosen had little or no veldt grass, were marked with orange flagging tape, and recorded by GPS. This may be the first such trial in New Zealand, but Peter is keen to hear about any similar work with a view to developing best practice.
While traversing areas apparently not surveyed thoroughly by other botanists Peter found the previously unrecorded Astelia fragrans, which had managed to survive the era when goats were on the island.
Biosecurity
Years ago, John Sawyer, Department of Conservation, asked that no plants be sent to the island from home nurseries, to eliminate that source of weeds. Recently, however, weeds such as Darwin’s barberry and Himalayan honeysuckle arrived in planter bags containing native plants from commercial and council nurseries. To reduce this problem, Peter avoids obtaining plants from some nurseries, and requires others to grow plants for the island in root-trainers, as they have a small surface area, and to raise plants in shade-houses rather than in the open.
Peter has initiated the drafting of protocols to minimise the biosecurity risks associated with nurseries, and the translocation of plants to islands.
Other points of interest
Kermadec pohutukawa has almost been eliminated. It was recently found wild in Oriental Bay.
Veldt grass colonises some sites under the canopy, where enough light is available. Spraying trials are underway to see if natives can colonise areas previously dominated by this invasive grass.
Tree lucerne is not a concern because it encourages native plants, which then shade it out.
Taupata, cabbage tree and mahoe seedlings occur naturally, and wineberry, titoki and five-finger seedlings are becoming increasingly abundant. Hebe speciosa self-sows occasionally, but will probably be shaded out. One patch of Sophora chathamica, probably introduced by Maori, grows on the east side, and Peter has grown seedlings to bolster that population. S. molloyi, obtained from the South Coast, is to be planted near the wharf where several large pohutukawa have been removed. S. microphylla and other kowhai species also occur on the island.
Dr Leon Perrie, Te Papa, has recorded six forms of kohuhu/Pittosporum tenuifolium on the island, some of which have gone wild.
The Tasmanian relative of ngaio is still present, and appears to be hybridisng with native ngaio.

Joakim Liman, a highly-skilled Swedish volunteer, is systematically ‘releasing’ rare, sun-loving native trees according to a strategy developed by Peter. Unless these trees are rescued, most of them will be suppressed by the faster-growing pioneer plants that dominate the vegetation. Some of the rare trees, which include kohekohe, rimu and totara, are also pruned carefully to encourage vertical growth.

Joakim Liman releases kohekohe. Photo: Peter Russell.
Peter has noted that when boxthorn thickets are destroyed, karo often takes their place. Karobusters then kill the karo, then taupata colonises the sites.
From a 6-m circle around the base of a big karaka near the lighthouse, Peter and volunteers pulled 3000 seedlings and saplings in one day!
BotSoc thanks Peter for taking Chris Horne on a tour of the island, for providing the above information, and answering many questions.

The Wellington Botanical Society newsletter May 2011

Something has survived...

Den australiska brushtail Possum (Trichosurus vulpecula) är en introducerad art, som nu betraktas som invasiv pest. Det är ingen kiwi som inte vet det. Uppskattingsvis finns det över 60 miljoner possums på nya zeeland, vilka tillsammans tuggar i sig ca 20 000 ton växtlighet per natt. Men inte bara växter utan även fåglar, ägg, ödlor och insekter. Läs mer om dem i tidigare inlägg, Natural Born Killers.

Miramar halvön ska vara possumfri sedan 2006. Dock är numera inte så fallet. Förra veckan hittades en död possum på Miramars norra spets och för en tid sedan hittades en i en fälla på halvöns södre del vid flygplatsen.
Frågan är nu. Finns det fler?
Jag har hittat avföring, som jag tyvärr inte sparade och sände vidare och en hel del sönderklösta trädstammar, speciellt Mahoe som klomärkena syns mycket tydliga på när de klättrar upp för stammarna.
Tillsammans med Wellington city council, tog jag på mig uppgiften att försöka etablera hur stor possumpopulationen kan vara. De räcker med en gravid hona för att hela problemet ska börja om igen.

Maupuia reserve delades in i 3 linjer. Sk beteslinjer där vaxkakor sätts ut med 10 meters mellanrum. Dessa kakor spikas upp på en trädstam ca 30 cm ovan markyta. tillsammans soikas också upp en liten självlysande plastetikett som lockar till sig possums nattetid.
Dessutom mjölas stammen in med vetemjöl och florsocker, ngt som är oemotståndligt för possums. Vaxkakan är inte giftig utan är tänkt mer som ett sätt att etablera hur stor possumpopulationen kan vara. Vet dock inte än hur man räknar ut det än. Varje kaka sitter ute i sju eller tre nätter beroende på lokalen. I det här fallet sju nätter.

Kakan undersöks senare efter bitmärken och därefter kan man börja arbeta och identifiera antalet individer.
Nu har det gått fyra nätter än så länge...


Under denna dagen då betet lades ut i Maupuia reserve överraskades jag av en bellbird/korimako. Två gånger såg jag den och tredje gången hörde jag dess sång. Kanske den första bellbird på miramar på över hundra år? Ovanligt mycket tui verkade röra sig i området med. Vilket dock är bra. Kanske fåglarna kommer tillbaka.
Har fällde min femte råtta häromdagen. Det är en bra början.

Tyvärr ingen kereru/woodpigeon ännu, inte sedan vi flyttade hit. Sist en kereru sågs officielt över miramar var 2006. Men tanke på att flera arter av träd som kereru lever av har planterats sista åren så är dte kanske inte helt omöjligt att arten kommer tillbaka. Om inte annat besöker halvön lite oftare.
Såg även en helsvart fantail, vilket är ganska ovanligt samt hörde en australisk rosella.

Funderingar och planer. Te Motu Kairangi- Miramar ecological restoration.

Lite i planerings stadiet för en möjlig Community group baserat på halvön.
Te Motu Kairangi- Miramar ecological restoration.
Har kommit fram till en lista för vad som rekommenderas att planteras var på halvön, beroende på sin ekologiska region. Halvön är indelad i tre delar. Rocky costal forest, duneland och wetland.

Kartan jag skissat höger visar hur halvön är indelad med ljus grön som forest, mörkare grön wetland och resterande gult som Duneland. Blått är tidigare drönarade sjöar och kanske inte enkla att återskapa mitt i ett bostadsområde. Flera dammar vore dock ngt på tomter där möjligheten finns.
Med hjälp av detta kan folk enklare veta vad de ska plantera för att kunna återställa sin trädgård till ett tidigare skick. Dock självklart så det är fint för ögonen.
För Miramar Flats dvs Duneland och wetland
Trees
Big (b) = >15m Medium (m) = 10-15m Small (s) = <10m
Akeake (s), (gröna, inte lila formen), akiraho (s), cabbage tree (m), kanuka (b), kohekohe (b) (needs shelter), lancewood (m), mahoe (m), manuka (m), mapou (s), whau (s, frost tender).
Shrubs
Coastal tree daisy, sand coprosma, Coprosma rhamnoides, koromiko, salt-marsh ribbonwood, Pimelea prostrata, poroporo (Solanum aviculare and Solanum laciniatum).
Climbers (c) & Scramblers (s)
NZ spinach (s), small white clematis (c), leafless clematis (s), leafless lawyer (s), pohuehue (s), shore convolvulus (s), white rata (c), NZ ice plant (s).
Ferns
NZ maidenhair, shaking brake, shield fern, shining spleenwort, sweet brake.
Grasses (g), Sedges (s) & Rushes (r)
Pingao (s), jointed wire rush (r), Carex secta (s), Carex virgata (s) sand sedge (s), silvery sand grass (g), spring- and summer- flowering toetoe.
Other plants
Swamp flax, creeping pratia, NZ iris (Libertia peregrinans), NZ ice plant.
Wetland
Trees
Cabbage tree (m), fivefinger (m), inanga (s), kaikomako (s), kohuhu (m), lowland ribbonwood (b), manuka (m), nikau palm (m), pukatea (b), seven-finger (s), swamp maire (b), tree fuchsia (m), wineberry (s).(Kahikatea, miro. -arvsträd)
Shrubs
Karamu, bush snowberry, twiggy tree daisy, marsh ribbonwood, rangiora, small-leaved mahoe, swamp coprosma.
Ferns, including tree ferns (tf)
Black tree fern, gully fern, soft tree fern, kiokio, Prince of Wales’ feather, single crepe fern, swamp kiokio, wheki ponga (tf), tangle fern.
Grasses (g), sedges (s), rushes (r) and other plants (o)
Astelia fragrans (o), Machaerina sinclairii (s), Carex secta (s), Carex virgata (s), bog rush (s), cutty grass (s), giant umbrella sedge (s), Juncus pallidus (r), Glen Murray tussock (s), three- square sedge (s), jointed wire rush (r), knobby clubrush (s), lake clubrush (s), raupo (o), red tussock (g), sea rush (r), summer-flowering toetoe (g), swamp flax (o), Anaphalioides trinervis (o).

Miramar heights & Maupuia: For rocky costal forest zone.
Trees
Big (b) = >15m Medium (m) 10-15m Small (s) = <10m
Akeake (s) (gröna, inte lila formen), akiraho (s), broadleaf (m) (Griselinia littoralis and Griselinia lucida), cabbage tree (m), Rewarewa (b), kohekohe (b),, ngaio (m), putaputaweta (s), taupata (s), tree hebe (s), wharangi (s). nikau palm (m), pukatea (b), seven-finger pate (s), swamp maire (b), tree fuchsia (m), wineberry (s). Notera: Ett number of species of kowhai are recommended for the Wellington region: Sophora chathamica, on the Miramar Peninsula,
Shrubs
Wellington endemics: Hebe elliptica var. crassifolia, Melicytus obovatus. Coprosma crassifolia, Coprosma propinqua, Coprosma rhamnoides, wild Irishman matagauri, niniao, coastal tree daisy, koromiko, sand coprosma, sand daphne, shrubby tororaro, thick-leaved mahoe.
Climbers (c) & Scramblers (s)
NZ ice-plant (s) small white clematis (c), leafless lawyer (s), pōhuehue (s), shore convolvulus (s), NZ spinach (s), Fuchsia perscandens (s/c), leafless clematis (s/c).
Ferns (f), Grasses (g), Sedges (s) & Rushes (r)
Necklace fern, sweet brake (f), shining spleenwort (f), hound’s tongue (f), jointed wire rush (r), spring-flowering toetoe (g), silver tussock (g), Ficinia nodosa (s).
Other Plants
Coastal flax, creeping pratia, renga lily, sand bidibid, speargrass, sea spurge, shore groundsel, Linum monogynum.

Nu måste jag bara göra all text på engelska med så folket här fattar.
Dagens Motto: Plant as nature intended

Hade på lite eftermiddagen tid över att plantera ut 6 st Makomako/Wineberry Aristotelia serrata i närliggande Maupuia Reserve.
Satte de 3 och 3 på två olika, men ganska nära ställen för bästa kontakt och spridning. Har fått Kommunens planer över den plantering som de håller i den 13 juli och där jag kommer få vara delaktig i. 3 olika lokaler i Maupuia reserve varav en är "dammen" där det kommer planteras 50 carex secta, 30 C, virgata och 20 Juncus pallidus. Jag ska se om jag kan klämma in några Kahikatea Dacrycarpus dacrydioides. En mycket lämplig plats för sådna. Då det är skyddat, soligt, och blött.
Har förövrigt ett par kohekohe, nikau och trädfuschior som ska sättas ut med. Senare i maj? kommer planteringar att ske med Miramar track project vars plantering jag nu ska se över för att saker ska planteras och överleva på bästa möjliga sätt. Tidigare års planteringar har antingen mer eller mindre dött eller stått stilla i tillväxt eftersom de har planterats felaktigt.


Funderade just på om det inte är en så dum ide att faktiskt bygga pingvinholkar i betong utmed klippiga kuster utan täckande vegetation? Utmed karaka bay tex finns det få gömseln, men detso fler pingviner. Flera stycken som faktiskt korsar vägarna efter solnedgång och före soluppgång. Några betongholkar finns redan som ngt tillverkat, dock så pass att man inte kan kontrollera dessa hurvida de används vid häckning eller inte. Vore en holk med ett " fönster" ngt? En sten framför och kanske en plexiglaskiva bakom?
Kan man färga betong så de får samma färgsättning som den naturliga bergarten runt omkring?
Det skulle defintivt öka möjliga häckningsplatser då, träholkar behöver en flat yta och överhängande vegetation.
Man skulle då kunna bygga flera holkar direkt på den omgivande klippan.
Pingviner återvänder gärna tilll den plats där de en gång föddes. Nu finns det inte många ytor kvar för häckning vilket kommer leda till flera "pingvinkrossningar!( Svengelska med två betydelser)

Dagens trädgårdsblommor är morgondagens ogräs.

Ca 84 % av Nya Zeelands inhemska växter är endemiska, dvs de fins bara naturligt på en enda plats på jorden och ingen annanstans. Detta gör dem väldigt speciella, inte minst globalt sett. Bara i Wellington distriktet är 90 st av dem utrotningshotade. Främsta hoten kommer från andra arter, arter som har introducerats för sin skönhets skull eller för andra ändamål. Men även hybridformer från trädgårdskulturen. Dessa arter betraktas nu som invasiva arter. Dvs de utgör ett hot mot den biologiska mångfalden.

30 av dessa 90 hotade arter i Wellington är dock mycket tacksamma som trädgårdsväxter i. Ett bra exempel är Muehlenbeckia astonii-shrubby tororaro. En perfekt häckväxt och utgör perfekt gömställe för ödlor och mat för fåglar. Varför dessa ska planteras bara i Wellington och inte ngn annanstans är för att de hittas inte norr om regionen naturligt. För tillfället finns bara ca 50 individer kvar i det vilda.

Varför använda naturliga, lokalt inhemska arter?
1. De är genetiskt anpassade till lokala variationer i jordmån, klimat och klarar därför sig bättre och gör bättre ifrån sig.
2. De smälter in ekologiskt och estetiskt sätt med det naturliga landskapet och skapar därför " The rätt look"
3. Deras frön och sporer hjälper till att behålla integriteten av den lokala genpoolen och det lokala ekosystemets hållbarhet.
4. De är dessutom mer kompatibla med det lokala djurlivet, främst ryggradslösa djur vilket sen främjar allt från fåglar till ödlor.
5. Att förebygga spridning av växtsjukdomar, pest och ohyra mellan regioner och områden.

Har man en stor yta att arbeta på plantera växterna tätt. Detta hjälper plantorna att hålla känsliga och ytliga rötter kylda, men det håller även undan ogräs. De kommer naturligt hitta sin plats om de sitter för tätt efteråt.
Lär känna din trädgård och its kännetecken- Var är de fuktigare områdena är, de mer utsatta för vind och hur skuggor och sol rör sig. Att känna dessa saker ger dig värdefull information när du ska välja vilka arter som fungerar. Studera den närliggande naturmiljön och få en uppfattning om dess struktur och uppbyggnad ser ut. Hur står träden tex. Hur är deras struktur i trädkronorna. Hur ser undervegetationen ut?
Notera alla arter och skriv ner en lista ( sök hjälp om sådan finns) vilka arter är förekommande och hur de växer. Sol, skugga, blöt, torrt osv. Jämför med närliggande områden och dess arter och se vilka saknas. Kan dessa kanske vara ngt att återintroducera till trädgården? Läs gärna mitt inlägg. Trädgårdar ur en bevarande synpunkt från 14 augusti 2010.

Fler och fler människor väljer att köpa ecosourcade plantor. Dvs de är sådda med frön från lokalt vilda populationer. Ett bra exempel varför man ska köpa tex Kohekohe, Dysoxylum spectabile som var vanligt förekommande i Wellingtons kustområden och Auckland är att även om det är samma art skiljer sig båda populationerna med en genetiskt uppsättning. Båda har utvecklats åt skilda håll för att klara skiljda variationer i klimatet. Kolla med din trädgårdshandlare att du köper lokalt odlade och insamlade frön av arter.
Vill man samla själv var medveten om att endast personer som ett intyg från den regionala kommunen eller DOC elel liknande får samla frön från plantor i naturen. Ett sådant här Seed Collection Permit har jag ansökt om och fått och använder nu när jag samlar frön i närliggande reservat för att återintroducera arter till miramarhalvön. Arter som tawa, pigeonwood och kohekohe nu i maj mfl.

Var medveten om att tar du arter utanför dess naturliga utbredning så kan de bli ogräs eller betraktade som sådna. Många trädgårdsväxter runt om i världen har blivit en invasiv pest på så sätt och tränger undan lokala arter och utgör ett hot mot den biologiska mångfalden.
I nästan alla fall är det trädgårdskulturen och trädgårdsmarknaderna som är att skylla. Vanliga trädgårdsväxter rymmer och kan i värsta fall sprida sig hundratals kilometer och blir förvildade i naturen.

I Nya Zeeland är 75 % av landlevande ogräs och 50 % av vattenväxter är från början helt vanliga trädgårdsväxter.

Uppskattningsvis förvildas en trädgårdsväxt i veckan på Nya Zeeland.
Ngt som är mycket liknande på många håll i världen.
När man rensar sin trädgård, se till att slänga renset på ett ansvarsfull sätt i soporna eller i gren waste i tippen.


Aldrig slänga rens i en avlägsen del av tomten eller på andra sidan vägen i närliggande naturområden (vänster).
Även soptippar kan utgöra en god grogrund för många arter. När ogräset sedan tar sig kan den ta över inhemska arter, kväva övrig växtlighet och trycka undan djurliv och även beröva dem på födoresurser.

Nya Zeeland har över redan 2000 introducerade arter som har blivit förvildade, med ytterligare 1700 introducerade arter som växer i våra trädgårdar. Jämför detta med de bara ca 2100 arter som finns här naturligt. Att man ökar antalet arter behöver inte betyda att man ökar mångfalden, utan tvärtom. Minskar den.
Arter som Darwins barberry, olika clematis arter, ingerfärs arter, klockranka, blomman för dagen, luktört, slingerkrasse, björnbär, klubbmossa, kaprifol, cotoneaster, murgröna, körsbär, salix, lagerblad, passionsfrukt, vandrande jude(höger) ja listan kan göras väldigt lång.
Trädgårdsmarknaderna säljer dessutom fortfarande många av dessa arter.
Så direkt kan man skylla på trädgårdsmarknaderna för en vidare spridning. Människor som inte är medvetna om den biologiska risk när de handlar till sin trädgård.-
Många ogräs sprids via vind och via fåglar. Många har eftertraktade lysande bär som är oemotståndligt för en liten fågel (vänster cotoneaster). Små fåglar som sparvar, starar, koltrast och silvereye har en snabb metabolism och fröet passerar snabbt magen och hamnar ofta inte långt ifrån moderplantan. Ifall med tui och kereru-den nya zeelänska skogsduvan tar det lite långsammare och i kererufallet sprids fröet oftast upp till flera km ifrån moderplantan.
Då kereru ofta besöker trädgårdar i utkanten av skogar färdas ofta ogräset kilometervis in i urskogen.
Samtidigt kan många exotiska växter sprida sig vegetativt med, dvs med sticklingar, avklippa bitar eller rester av rötter och knölar som dumpas i komposter. Ett av de vanligaste sätten, som många faktiskt missar är på kläder och skor. En liten bit lera under skor kan sprida enorma mängder ogräs. Många har dessutom hullingar och små taggar vilka fastnar lätt på byxor eller sockra.
vattenlevande växter sprids mellan vattendrag via fiskeutrustning, båtar och släp.-Alltid därför viktigt att skölja av utrustning som har används i olika vattendrag mellan ggr.

Vad du kan göra själv åt detta är-
-Lär dig känna igen ogräset, leta efter dem och hur de ska tas bort mest effektivast.
- Dumpa ogräs med eftertanke. Ta ditt ogräs till den gröna komposteringen på en tipp, elda upp det eller begrav det djupt. Dumpade det inte bara hur som helst ngn annanstans.-
-Rapportera till lokal kommun eller liknande om du ser en planta som du inte sätt tidigare innan den sprider sig. Du kan förebygga problem.
-Ta reda på vilka trädgårdsväxter som har en potential att kunna rymma ur trädgården. Köp istället plantor som du är medveten om inte kan föröka sig och rymma och bli en pest

Man skulle kunna säga att dagens trädgårdsblommor är morgondagens ogräs.

I nuläget är fler än 270 arter av invasiva ogräs ett seriöst problem. De kväver den inhemska floran och skogarna och hindrar föryngringen. De modifierar dessutom habitat permanent som våtmarker, dynladskap, slättmark, låglandsskog och skrubmark.
Ett annat problem som ofta överses och som kan enbart skyllas på trädgårdsodling och horticulture är introduceringen av nya hybrider, mutationer och färgkombinationer. Detta problem kan tillochmed vara värre för här förlorar man den värdefulla genetiska basen. Arter som dessutom är närbesläktade kan föröka sig med varandra. Allt från flax (höger) till pittosporums och metrosideros finns inmängd hybrider i alla dess former, färger och storlekar.



Trädgårdsmarknaderna kan även utgöra risker att sprida andra ogräs som följer i jorden när man handlar. Ett fall här är Sydafrikansk klubbmossa( vänster), en lycopod.
Jag upptäckte precis en sådan risk bland flera krukor i en närliggande trädgårdsmarknad och jag har precis anmält det till Wellingtons kommunen. Denna "mossa" är egentligen ingen mossa utan besläktad med ormbunkar. De förekommer i fuktig miljö i både hög och låg skog, utmed bäckar och andra vattendrag och utgör en sådan risk att de tränger undan all annan vegetation och kväver frön och småplantor.De kan växa i nästan total skugga dessutom. De sprider sig dessutom med sporer som hålls sig överlevande i åratal. Jag har hittat sådna hos våran granne, vilket jag ska föröska ta hand om, och vi har nyligen hittat en liten lokal på Matiu/Somes där de växte. Dit kom de antagligen med sporer eller ngn liten stickling under någons sko.
Min från grannens tomt?
Just fått svar från kommunen att The National Pest Plant Accord (NPPA) MAF Biosecurity har varit där och fått marknaden att avlägsna "mossan" Tydligen fann de redan ett år sedan ogräset under en rutin inspektion, men det hade uppenbarligen kommit tillbaka.


Ett mycket vanligt problem här omkring är även inhemska arter, dock inte till den lokala regionen. Pohutukawa (vänster), karo och karaka, men ett flertal andra arter med som puriri blir allt vanligare. Dessa arter har planterats utanför sin naturliga utbredning i både trädgårdar och restaurerings projekt.
I närheten här tex har vägverket planterat Puriri Vitex lucens utmed vägarna som prynad, på vissa håll så nära Maupuia reserve med bara ca 7 meter. Ett träd som sådant från norra Nya Zeeland kan lätt etablera sig i skogen intill och tränga undan lägre arter med sina stora frodiga bladverk. Detta gäller även Karaka, som nu håller på att dominera kustskogarna totalt.
Alla ovanstående arter ändrar skogens naturliga struktur och sammansättningen av förekommande arter. (Många av dem planterades under tidiga restaurerings projekt under 80 talet, men man kan knappast skylla ifrån sig på ngt de ansåg då var bra. Restaurerings var ngt ganska nytt och det jobb som olika grupper osv gjorde så pass tidigt är ganska imponerande. )
Problemet är inte bara att träden sträcker sig utanför sin utbredning, men också att de nu hybridiserar sig med närbesläktade arter. Där båda arterna mötts naturligt är hybrider vanligt förekommande, men i Wellington regionen tex hybridiserar Pohutukawa så extremt att det skapar långvariga hot mot de få Northern och Southern rata (sydön) populationer som finns kvar att de nu hotas av utrotning på genetisk nivå.Dessa arter har tack vare mänsklig påverkan och pest som postum sedan tidigare nu tryckts undan till några få överlevnade områden.
Även trädgårdshybriderna av pohutukawa som "maori princess" och Kermadec island pohutukawa , hybridiserar sig med varandra.


Likt karaka och karo ändrar pohutukawa skogens naturliga struktur och sammansättningen. Alla tre har vad som kan liknas en kemisk krigföring med omgivande arter. I sin naturliga utbredning har omgivande arter utvecklats att tåla denna krigsföring. Men i andra regioner har denna utveckling inte skett och därför trängs arter undan i Karaka, karo och pohutukawa dominerad skog.
Både blad och bark innehålls det kemiska ämnet Tannis och andra kemiska agenter vilket hindrar andra omgivande växter från att växa och sprida sig och även den kemiska sammansättningen på jordmånen. Då dessa träd är mycket snabbväxande och når en fullstor storlek på mindre än 15 år, tränger de undan mer långsamväxande och solkrävande träd och buskar, men också gräs och örter och arter som lever på klippor och andra öppna ytor.
Bilden ovan visar "kustskog", en förteckning över spridningen av de ovannämda arterna. Pohutukawa är markerat i rött ( även bilden till höger), Karaka i blått, Karo i gult och övriga exotiska arter i lila, som valnöt, Lagerblad, järnek, alm, kanariepalm samt några ogräs som agapanthus. Situationen ser likadan ut även i obebyggda regioner. Övrigt omarkerat består av ngaio och mahoe, inhemska till regionen. Saknas på bilden och hela regionen gör dock Kohekohe, vilket var tidigare den dominerande arten i regionens kustskog.

Trädgårdskulturen har gjort problemen värre genom att aktivt välja ut de mest "ovanliga" varianterna. I fallet med Pohutukawa är många av dem redan hybrider innehållande Northern och southern rata samt färghybrider som Metrosideros excelsa "Aurea. Självklart är dessa hybrider även ett hot mot Pohutukawa i sitt naturliga utbredningshområde och utgör ett hot på genetisk nivå.
Detta är även fallet med Kowhai i släktet Sophora och arter som manuka och kanuka.

Men även introduktion av närbesläktade arter från andra länder overseas kan riskera den nya zeelänska floran
Ett annat fall är introduktionen av den tasmanska boobialla, eller tasmanian Ngaio så är så pass närbesläktad att båda arterna hybridiserar till en icke naturlig förekommande hybrid (vänster).
I många fall har dessa hybrider sålts under namnet som inhemsk ngaio vilket har lett till en spridning över hela landet i tron om att man har planterat en inhemsk art.



Att blanda in arter och hybrider i närmiljön skadar integriteten i den omgivande och lokala naturmiljön vilket leder till en miljö som är mer exotisk än inhemsk.