lördag 18 september 2010

Miramar och Maupuia reserve!

Miramar är den halvö utanför Nya zeelands huvudstad Wellington där vi bor. 8000 år sedan var området täckt av en tät podocarpskog (Mildenhall, 1993) För ca 150 år sedan var denna halvö omringad av en låg bergskedja som ringlade sig runt nästan hela halvön. Dess inre delar var ett våtmarks område med en grund sjö som bildats i mitten , medan bergsluttningarna var skogsklädda.

Enligt maori historia var Miramar en ö från början som höjdes upp under en jordbävning. Enligt geologer idag är det mer troligt att ön, blev en halvö av den mängd sand som spolades upp under ett relativt grunt område mellan ön och fastlandet, även om jordbävningar kan ha haft en viss påverkan. De mängder sand som spolades och blåstes upp bildade här en innesluten lagun. Vilket senare blev ett stort vidsträck dynområde som förband ön med fastlandet. Det sista av dessa dynor skövlades bort under 60 talet för att ge plats åt bostäder, industri och flygplatsen. De första maori kallade ön Te Motu Kairangi- betydande berget som äter himlen. Senare fick halvön namnet Whataitai. Sjön i dess mitt var enligt europeiska historier fisklös, men maori höll ålar i sjön. Tidigare var antagligen hela området skogsbevuxet. ( Bild hur det kan ha sett ut, vänster) Rester av stora stammar och stubbar hittades senare vid den dränering av sjön mellan 1842 till 47 för att ge plats för betesmark. Dessa träd kan antagligen hänvisas till kahikathea (Dacrycarpus dacrydioides). En av de högsta podocarperna med en höjd över 60 meter som var tidigare mycket vanligt våtmarksträd. Idag finns de bara på några fåtal platser runt Nya Zeeland kvar. Tidiga maori kallade den ca 100 hektar stora sjön för Te Roto-kura, vilket kan översättas till den röda sjön, senare bosättare kallade den för para. Överste Wakefield döpte om sjön till Burnham lake. Vid denna tidpunkt fanns inte mycket kvar av den naturliga skogsvegetation (vilkets hänvisas till maori) som tidigare täckte bergssluttningarna utom i några fåtal raviner och sluttningar. Brev nämner totara och matai vid worser bay på miramars östsida, men då denna sida är relativt oskyddad och vindutsatt område är detta osäkert om de var särskilt förekommande. Mer buskvegetation skövlades för att ge plats på betesmark och slutet 1800 och början av 1900 talet var hela halvön mer eller mindre avskalad på buskvegetation, och hagar med betesmark sträckte sig över kullarna. Man kunde tydligt urskilja var sjön tidigare låg under ihållande regn, då denna del vattenfylldes. Där Para road anlades och idag ligger var utmed sjöns östra sida.
De sista våtmarkerna dränerades på 70 talet för att ge plats åt industrilokaler. Av tidigare djurliv visar fynd av moa ben att ngn art av moa förekom i området, antagligen little bush moa (Anomalopteryx didiformis) eller möjligen Stout legged moa (Euryapteryx curtus). Beskrivningar finns av kakariki tillsammans med paradise shelduck (Tadorna variegata) finns noterade från området med.
Kvar fanns bara en bit regenererande bit skogsmark kvar, som tidigare skövlats, men nu börjat återhämta sig. Detta är idag maupuia reserve på ca 40 hektar.
Den östra delen som är äldst är ca 80 år gammalt, medan den västra är ca 60 år gammal. Den östra delen är ligger dessutom i ett mer skyddat läge med en djupare dalgång samt några raviner med bla ett 5 meter högt vattenfall. Den biologiska mångfalden är dessutom rikare här med en mer varierad flora mot den västra sidan. Många arter lyser dock med sin frånvaro. Vanliga arter som Hinau (Elaeocarpus dentatus), Kohekohe (Dysoxylum spectabile), Ramarama (Myrtus bullata) men också större podocarper och rata (Metrosideros robusta) är historiskt nämda. Jordbruk och introducerade pestdjur som possums är att skylla. Wellington City Council har sedan 1995 jobbat med att göra Miramar till pestfri plats. 2002 var Miramar så pass överbefolkat av Possums att tui inte förekom eller var fåtalig. Många träd kunde inte föröka sig då blad, knoppar, frö och bär åts upp. 2004 förekom inga mer possums, med ett undantag 2006 då en utsläppt possum hittades. Råttor och mink frodas tyvärr fortfarande tillsammans med människor.
Av 822 hektar, uppdelat på 6.5km x 2.5 är halvön mest privata hushåll, men även en del större företag som Civil Aviation, N Z Defence Force, Miramar Golf Course, vilka tar upp ca 50 % av halvöns yta.
Golfbanan kanske man kan göra om till våtmark igen?
Och hur skulle det se ut om man skulle restaurera sjön. Hela centrum skulle behöva flyttas och kanske 250-300 hushåll.

Häromdagen fick jag ett mail från en kille vid namn Ben Wilde, som bla organiserar volontär gruppen Miramar track project. De håller till i Maupuia reserve på miramar där de för det mesta ordnar upp stigar och tracks för löpning och mountain bikes mm. (Bara ca 500 meter hemifrån oss faktiskt). Han undrade om han kunde få tips och hjälp om ut träd och växter till nästa års plantering och restaurering av maupuia reserve.
Jag har själv redan börja återintroducera flera arter som Nikau palmer, kahikatea, trädfuschia och några kohekohe.
Perfekt om jag kan välja ut för nästa år planteringar och återintroduceringar. Vilket gör att jag kan försöka sammanlinka med de restaureringar och planteringar på övriga miramar.

Senaste dagarna sedan jag fått de träd och växter för mitt reserve vid totara rd från Wellington council, har jag påbörjat plantering.
Det har varit växlande väder och nu senaste två dagarna växlande stormbyar på vindar upp mot 100 kmh på sina ställen. Åska och hagel med sol emellanåt. Regn är iof bara välkommet. Vindarna torkar ut en hel del av marken och för första gången på månader har jag fått börja vattna de växter som fortfarande står i krukor i min egen lilla uppdrivning.
Blåser fortfarande stormbyar nu dock, börjar bli torrt med. För torrt, redan...

Att tillägga: Hittade den första suppejack växande i den djupaste delen av maupuia reserve idag 20/9. Trodde det inte fanns några kvar. Inte stor, men hyfsad storlek ändå.
Lycka!

söndag 12 september 2010

Conservation week! Get involved & who knows...

Idag sparkade conservation week igång över hela Nya Zeeland. 12-19 September. Från North land längst upp i norr till South land längst ner i söder. Olika regioner med olika aktiviteter. Wellington där vi bor involveras det i strandstädningar, planterande och restaurerande av naturmiljöer, olika tal från personer som jobbar eller är involverade i olika projket och aktiviteter som att bygga weta hotel eller att få din trädgård att bli en plats och skådespel för biologisk mångfald.
Andra platser i nz har olika guidade promenader, tävlingar, planterande och strandstädningar, "meet the locals" som kiwi och weka, inventeringar osv... Även en hel del bakom kulisserna på Department of Conservation.
Flera dokumentärer visas på olika platser tex The unnatural history of the kakapo. Här kan ni se ett 10 minuter urdrag av början av dokumentären. (jag såg denna på bio). Mycket sevärd. Snart på dvd dessutom.
"This documentary tells the tenuous survivor story of the kākāpō: the nocturnal flightless green parrot with "big sideburns and Victorian gentlemen's face" (comedian Stephen Fry). A sole breeding population for the evolutionary oddity (the world's largest parrot; it can live up to 120 years) is marooned on remote Codfish Island. The award-winning film had rare access to the recovery programme and its dramatic challenges. This excerpt sees a rugged journey to the island to search for a kākāpō named 'Bill', and witnesses the "bizarre ballad" of its mating boom." http://www.nzonscreen.com/title/the-unnatural-history-of-the-kakapo-2008

I Wellington idag hade de på civic square en ogräsbytar dag, eller weed swap som jag passade på att gå till och byta till mig en inhemsk art ifrån ett introducerat ogräs.
I detta fall rensade jag bort en del introducerad ingefära av arten Kahili ginger (Hedychium gardnerianum). En art vars namn kommer från Hawaii ( där den också är inva
siv) men är en av tre arter introducerad ingefära från asien som numera är "banned" dvs förbjudet enligt NZ MAF biosecurity och nz Pest Plant Accord att odla eller sprida. Den har utnämnts till en av de 100 värsta introducerade ogräsen i världen av IUCN Invasive Species Specialist Group, ISSG. Den påträffades först som en trädgårdsväxt på Nya zeeland under 1940 talet, men bebalandade sig senare ut i dne naturliga floran. Den blir upp till 2,5 meter hög och extremt skuggtålig. Den sprider rhizhomer eller knölar under marken, vilka kan leva många år utan jord. De tränger undan inhemska arter, hindrar andra från att gro och kan blockera vattendrag, vilket kan leda till översvämningar. De sprids med hjälp av fåglar och människor som tex dumpar trädgårdsavfall i naturen. Ett ganska stort och vanligt förekommande problem här. Detta gäller även många andra ogräs som sprids på just detta sätt.
Väl framme, lämnar man in sitt ogräs för folket s
om har hand om hela projketet, de hela sker i samarbete med Department of conservation, Wellington council och the weed busters.
Personligen känner jag flera av människorna i tältet som min gode vän Peter Russel, som numera jobbar för Department of Conservation och är en av grundarna till the weed busters och Brent Tandy som är biodiversity officer för Department of Conservation. I normala fall talar de om för besökare och ogräsbytare vad de kan välja i stället, vad som passar och så liknande. I mitt fall så fick jag bara plocka vad jag ville ha. (Jag kan redan allt det där.) Det blev en Pseudopanax arboreus eller "Five finger", på māori 'Puahou' eller 'Whauwhaupaku', en lokalt vanligt förekommande träd i familjen Araliaceae. Växer även här på miramar, men dock inte i mitt lilla projket område. Bra föda för bla nektarätande och med tillhörande svart lila bär.

I övrigt hinner jag nog inte gå på några fler projket, men det är alltid kul att hinna med något.
Vidarebefodrade ogräsbytandet till Lauren och Una och även de bytte till sig mot en utrotningshotad Muehlenbeckia astonii, vanlig flax, Phormium cookianum och en kanono, coprosma grandiflora.
Det var en del folk där och av ogräset att dömma så hade en hel del männiksor varit där och bytt till sig inhemska arter som dessutom är lokalt odlade och ekosourcade.

Man kan hoppas att framtiden blir lite grönare och mer naturlig.
Detta kanske vore även något för Sverige i framtiden? Även där skapar introducera

Kolla även de två posters på förra årest conservation week! Bli involverad och vem vet vad kan hända.

Läs mer på:
http://www.doc.govt.nz/conservation-week-home/

lördag 11 september 2010

Hemkomst av växter från kommunens plantskola.

Idag hämtade jag upp de växter från Berhampore nursery som jag ansökte om från kommunen, vilket blev beviljat. 80 st träd, gräs och lite annat gott och blandat. Detta kommer att planteras i mitt Totara rd reserve. Se tidigare inlägg den 14 juli.

Tror inte jag missade ngn av arterna nu.
Kohekohe (Dysoxylum spectabile)- tidigare mest dominanta trädslaget i wellingtons kustregnskogar. Numera bara en bråkdel kvar.
Totara (Podocarpus totara) - stora barrträd som växer sakta med bär för fåglar som tui och kereru
Rewarewa (Knightia excelsa),- röda blommor för nektarätande fåglar som tui.
Toetoe (Cortaderia fulvida) gräs. 2 meter stora grästuvor-
Speargrass (Aciphylla squarrosa),, en morots släkting, men spjutvasst grenverk., lokalt utdöd
Karamu (coprosma robusta)- frodigt bladverk och bär för fåglar.
Samt costal flax, bra föda för nektarätare, stabiliserar marken från erosion och är en bra grund för att återkapa stycke förorad natur från grunden.
Trädfuschia (Fuchsia excorticata)- utmärkt för nektarätare och bärätande fåglar, inte många träd naturligt förekommande kvar på Miramar, men jag hoppas på en comeback" (Det gäller iof alla träd jag fått). Dessutom god att göra marmelad på.

Tillsammans med min hyresvärds tomt vilket jag nu är klar med för tillfället och har planterat samma arter som nu kommunen bidragit med. Så hoppas jag nu hjälpa våran andra granne med att plantera och återplantera samma arter så jag kan linka ihop dessa små skogspartier och därmed skapa gröna korridorer för allas arters lättare spridning. Såväl växter som djur.

Nu återstår bara plantera allt med :P
Kommer snart med bilder med....

torsdag 9 september 2010

Veckan som passerade ute på Matiu/Somes Island.

Måndag: Båten inställt pga vindstyrka.

Tisdag: Fint väder, genomgång inför dagens plantering. Lokal; Mokopuna island strax norr om Matiu/Somes. Några av arter var två olika Coprosma och två arter av ormbunkarna, Pteris och Blechnum novae zelandiae, (Kiokio) samt två arter av halvgräsen Carex och Libertia- The New Zealand iris som utplanterades på två små skyddade trädbevuxna dalgångar på Mokopuna. Blev avsläppt före lunch och upphämtat vid 4,30 då vinden började tillta. Ganska trött och sliten, men en kalldusch av en översköljande våg fick mig att piggna till.

Onsdag: Upp kl 8 och frukost. Genomgång om den lokal jag skulle plantera. Site 34 på öns östra sida. Ganska brant sluttning ner mot havet. Mycket öppen gräsbevuxen yta, med mesta introducerade gräsarter. Gräs som man antagligen förde med sig hit under karantäns historien när flera 1000 djur betade på öns dåvarande nakna sluttningar. Ihopsamlandet av växterna från öns lilla plantskola.
110 Flax, 19 Ngaio, 9 Taupata, 4 mikomiko ska utplanteras. ( Jag har två ngaio och kanske 60 flaxar kvar att plantera i skrivande stund fortsätter plantera dessa imorgon den 14e sep)

Torsdag: Idag jag 30 år!
Vaknar upp av en guitarrspelande parkvaktare, som iaf höll några toner rätt tror jag. Frukost på altanen med en besökande kakariki. Fortsättning av planterande, fram till lunchtid då det började regna. Gick tillbaka för lunch, satte spaden i mitt knä, (inte skönt, fortfarande ont, nu 4 dagar senare). Hemgång och två timmar senare Möte med Pingvingruppen Places for penguins om genomgång inför the regional community award som vi kanske kan vinna :) Vi får se....
Väl hemma, födelsedags firande vilket bla resulterade i presentkort på trädgårdsmarknaden.
Tror ni jag har handlat ngt till mitt planteringsprojekt?...

måndag 6 september 2010

Det var tänkt att jag skulle ut till Matiu/Somes Island idag och påbörja mitt första betalda arbete för Department of conservation involverat skogshälsovård. Vädergudarna hade dock tänkt annorlunda. Hårda vindbyar från norr fick färjan ut till ön att bli inställd. Jag var precis klar att åka och hade packat klart maten för en vecka när jag fick informationen från öns parkvaktare.

Så då fick jag istället faktiskt lite tid med mina egna projekt. Något jag inte haft på ganska lång tid.

10 st nikau och 3 st kahikatea till maupuia

2 st treefuschia och 2 st kowhai, en gräs och ormbunke till totara rd reserve.

Klar hos hyresvärd med planteringen.
Fortsättning följer med ev en ny omgång växter senare? Vore schysst om de kunde börja rensa upp tomten av allt byggskräp och bygga klart vad de ska ha.
Den kowhai de flyttade på tidigare i februari har dött. Synd på ett så stort träd. Folk har ingen medkänsla för träd. Även om träden är äldre och kommer överleva de flesta mänskliga individer så fälls de eller flyttas på för att tex i den kowhais fall, ge plats för ett garagedäck. Nu fäller de 3 st stora mahoe med en stam diameter på 50 cm för att ge plats till barnens stutsmatta. Träden är uppskattningsviss 35-50 år? Och nu fälls dem för barnen som kommer använda stutsmattan ett par ggr och sen tröttnar. De har haft den i över 2 år och jag har aldrig sett dem använda den en enda gång.
Sorgligt när man inte inser värde. Dessutom beskär han träden ihopp om att de ska växa rakare, sättet han gör det, gör istället att trädet blir missvuxet eller dör istället. "Folk vill ha raka träd", säger han. "Det minimerar risken att de fäller dem i framtiden", fortsätter han. Jag undrar om det egentligen är sant.
För varje träd jag planterar på hans tomt så fäller han ett annat. Det var som ngn sa till mig, jag är hans goda samvete...
Så länge han betalar mig för att plantera träd så är det ok, att fälla de äldre?
Vem vet...
Känns bra iaf att plantera i ett reserve. Förhoppningsviss är både de nikau och kahikatea planterade där skyddade mot en allt mer bebyggd framtid...