Miramar och Maupuia reserve!

Miramar är den halvö utanför Nya zeelands huvudstad Wellington där vi bor. 8000 år sedan var området täckt av en tät podocarpskog (Mildenhall, 1993) För ca 150 år sedan var denna halvö omringad av en låg bergskedja som ringlade sig runt nästan hela halvön. Dess inre delar var ett våtmarks område med en grund sjö som bildats i mitten , medan bergsluttningarna var skogsklädda.

Enligt maori historia var Miramar en ö från början som höjdes upp under en jordbävning. Enligt geologer idag är det mer troligt att ön, blev en halvö av den mängd sand som spolades upp under ett relativt grunt område mellan ön och fastlandet, även om jordbävningar kan ha haft en viss påverkan. De mängder sand som spolades och blåstes upp bildade här en innesluten lagun. Vilket senare blev ett stort vidsträck dynområde som förband ön med fastlandet. Det sista av dessa dynor skövlades bort under 60 talet för att ge plats åt bostäder, industri och flygplatsen. De första maori kallade ön Te Motu Kairangi- betydande berget som äter himlen. Senare fick halvön namnet Whataitai. Sjön i dess mitt var enligt europeiska historier fisklös, men maori höll ålar i sjön. Tidigare var antagligen hela området skogsbevuxet. ( Bild hur det kan ha sett ut, vänster) Rester av stora stammar och stubbar hittades senare vid den dränering av sjön mellan 1842 till 47 för att ge plats för betesmark. Dessa träd kan antagligen hänvisas till kahikathea (Dacrycarpus dacrydioides). En av de högsta podocarperna med en höjd över 60 meter som var tidigare mycket vanligt våtmarksträd. Idag finns de bara på några fåtal platser runt Nya Zeeland kvar. Tidiga maori kallade den ca 100 hektar stora sjön för Te Roto-kura, vilket kan översättas till den röda sjön, senare bosättare kallade den för para. Överste Wakefield döpte om sjön till Burnham lake. Vid denna tidpunkt fanns inte mycket kvar av den naturliga skogsvegetation (vilkets hänvisas till maori) som tidigare täckte bergssluttningarna utom i några fåtal raviner och sluttningar. Brev nämner totara och matai vid worser bay på miramars östsida, men då denna sida är relativt oskyddad och vindutsatt område är detta osäkert om de var särskilt förekommande. Mer buskvegetation skövlades för att ge plats på betesmark och slutet 1800 och början av 1900 talet var hela halvön mer eller mindre avskalad på buskvegetation, och hagar med betesmark sträckte sig över kullarna. Man kunde tydligt urskilja var sjön tidigare låg under ihållande regn, då denna del vattenfylldes. Där Para road anlades och idag ligger var utmed sjöns östra sida.
De sista våtmarkerna dränerades på 70 talet för att ge plats åt industrilokaler. Av tidigare djurliv visar fynd av moa ben att ngn art av moa förekom i området, antagligen little bush moa (Anomalopteryx didiformis) eller möjligen Stout legged moa (Euryapteryx curtus). Beskrivningar finns av kakariki tillsammans med paradise shelduck (Tadorna variegata) finns noterade från området med.
Kvar fanns bara en bit regenererande bit skogsmark kvar, som tidigare skövlats, men nu börjat återhämta sig. Detta är idag maupuia reserve på ca 40 hektar.
Den östra delen som är äldst är ca 80 år gammalt, medan den västra är ca 60 år gammal. Den östra delen är ligger dessutom i ett mer skyddat läge med en djupare dalgång samt några raviner med bla ett 5 meter högt vattenfall. Den biologiska mångfalden är dessutom rikare här med en mer varierad flora mot den västra sidan. Många arter lyser dock med sin frånvaro. Vanliga arter som Hinau (Elaeocarpus dentatus), Kohekohe (Dysoxylum spectabile), Ramarama (Myrtus bullata) men också större podocarper och rata (Metrosideros robusta) är historiskt nämda. Jordbruk och introducerade pestdjur som possums är att skylla. Wellington City Council har sedan 1995 jobbat med att göra Miramar till pestfri plats. 2002 var Miramar så pass överbefolkat av Possums att tui inte förekom eller var fåtalig. Många träd kunde inte föröka sig då blad, knoppar, frö och bär åts upp. 2004 förekom inga mer possums, med ett undantag 2006 då en utsläppt possum hittades. Råttor och mink frodas tyvärr fortfarande tillsammans med människor.
Av 822 hektar, uppdelat på 6.5km x 2.5 är halvön mest privata hushåll, men även en del större företag som Civil Aviation, N Z Defence Force, Miramar Golf Course, vilka tar upp ca 50 % av halvöns yta.
Golfbanan kanske man kan göra om till våtmark igen?
Och hur skulle det se ut om man skulle restaurera sjön. Hela centrum skulle behöva flyttas och kanske 250-300 hushåll.

Häromdagen fick jag ett mail från en kille vid namn Ben Wilde, som bla organiserar volontär gruppen Miramar track project. De håller till i Maupuia reserve på miramar där de för det mesta ordnar upp stigar och tracks för löpning och mountain bikes mm. (Bara ca 500 meter hemifrån oss faktiskt). Han undrade om han kunde få tips och hjälp om ut träd och växter till nästa års plantering och restaurering av maupuia reserve.
Jag har själv redan börja återintroducera flera arter som Nikau palmer, kahikatea, trädfuschia och några kohekohe.
Perfekt om jag kan välja ut för nästa år planteringar och återintroduceringar. Vilket gör att jag kan försöka sammanlinka med de restaureringar och planteringar på övriga miramar.

Senaste dagarna sedan jag fått de träd och växter för mitt reserve vid totara rd från Wellington council, har jag påbörjat plantering.
Det har varit växlande väder och nu senaste två dagarna växlande stormbyar på vindar upp mot 100 kmh på sina ställen. Åska och hagel med sol emellanåt. Regn är iof bara välkommet. Vindarna torkar ut en hel del av marken och för första gången på månader har jag fått börja vattna de växter som fortfarande står i krukor i min egen lilla uppdrivning.
Blåser fortfarande stormbyar nu dock, börjar bli torrt med. För torrt, redan...

Att tillägga: Hittade den första suppejack växande i den djupaste delen av maupuia reserve idag 20/9. Trodde det inte fanns några kvar. Inte stor, men hyfsad storlek ändå.
Lycka!