Försvunna skatter. Del 3. Huia (Heteralocha acutirostris)

Nya Zeeland var ett av de sista platserna på jorden koloniserats av människor, samtidigt en av de värsta biologiska förlusterna någonsin.

Förlusten av huian är en av de mest tragiska händelserna i historien om Nya Zeelanda avifauna. En hänsynslös jakt under en mycket kort period (även bland respekterade ornithologer) och okunnighet av tiden ledde till en snabb utrotning.

När Maorierna koloniserade för ca 800 år sedan var huian vitt utspridd över Nya Zeelands Nordö. Maorierna hade dock Huian som helig Tapu, och att bära en dräkt eller fjädrar återfanns bara av högt uppsatta personer i kulturen. Trycket på Huiajakt till maorierna begränsad till viss del av traditionella protokoll och vissa jaktider förehölls.

800 år av jakt och förstöring av naturliga habitat ledde dock till att Huian bara förekom på nordöns södra del när Europeerna senare ca år 1840 koloniserade Nya Zeeland.
Det blev början på slutet av tre stora orsaker. Den främst var dock den hänsynslös jakten. Huian, för sin skönhet, sin kulturella status bland maori och sin könsdimorphism med olika näbbform hos könen blev snabbt en högt uppskattad och värdefullt samlingsobjekt för alla världens samlare och museum.
Flera tusen huior skickades till alla världens museer och samlare som var beredda att spendera stora summor för bra exemplar. (Naturhistoriska riskmuseet i Stockholm har 1 skinn.)
Ornitologen Walter Buller rapporterade en gång att hans jaktlag sköt 646 huior på en månad.

"While we were looking at and admiring this little picture of bird-life, a pair of Huias, without uttering a sound, appeared in a tree overhead, and as they were caressing each other with their beautiful bills, a charge of No. 6 brought them both to the ground together. The incident was rather touching and I felt almost glad that the shot was not mine, although by no means loth to appropriate 2 fine specimens"


Utspritt skogskövling av de låglands och bergsregnskogar speciellt i början på 1900-talet ledde till att huian inte längre kunde röra sig mellan sina vinter och sommarhabitat. Under sommaren rörde sig huian uppför bergsregsnkogarnas sluttningar, för att senare mot hösten och vintern ge sig ner i låglandsregnskogarna för att undkomma kylan. Dessutom krävde huian urskog med mycket murknande och ruttnande trä för insekter och dess larver.
Huian har aldrig setts till i regenererande eller sekundär skog.

Introducerade rovdjur spelade antagligen in en stor roll i utdöendet med.Det har numera även visat sig att den introducerade mynan från Indien bar med sig en fästing som har hittats på uppstoppade exemplar vilket kan betyda att nya sjukdomar kan ha varit en bidragande faktor till dess undergång med.

I fallet med att huian utrotades, dog inte bara huian ut utan även den endemiska lus Rallicola extinctus som enbart levde i huians fjäderdräkt.

Arten fick dock senare ett skydd, men lagen hade dock brister och organiserades dåligt. I
slutet av 1880-talet, bestämdes det av hövdingarna av Manawatu och Wairarapa förhindra mer dödande av huian. I februari 1892, ändrades fågeldirektivet Protection Act, vilket gjorde det olagligt att döda fågeln, men verkställandet togs inte på allvar.
Tidiga maori höll huian som burfågel och stjärtfjädrarna plockades när de växte till fullstorlek.
Men även prynader gjordes av huian till högt uppsatta hövdingar och andra personer.
"Pōhoi", prydnad gjordes från huden av huia och var högt värderade. Fågeln var flåddes med näbb, skalle och slör bifogades, medan benen och vingarna togs bort. Huden torkades noggrant och resultatet "pōhoi" bars från nacken eller öron. Torkade huia huvuden bars även som hängsmycken kallade "ngutu huia". Ett sista skydd utfodrades 1901 för att rädda arten, men det visade sig att lagen inte omfattade fjädrar från huian.
Vid ett besök i Rotorua av hertigen av York och hans hertiginna ( senare blev Kung George V och Drottning Mary ) fick hertigen en huia fjäder till sin hatt av den officiella kvinnliga maori som ett tecken på respekt.
Detta sparkade igång en helt ny trend. Priset på fjädrar från huian sköts i höjden och både levande och uppstoppade fåglar slaktades på sina fjädrar för att bli hattprynader. Det gjordes även groteska prynader och broscher av honan böjda näbb. Även guldförklädda tandpetare.


Rekommendationer att flytta huior till Kapti island som nyligen gjorts om till natureservat föreslogs, men Kapiti var på den tiden dåligt underhållen och ngn återintroducering gjordes aldrig. Det huiapar som var föreslagna att flyttas till Kapiti blev istället flyttade till England, då Walter Buller böjde lagen så han fick exportera dem, tillsammans med det sista kända levande paret av Skrattugglan (Sceloglaux albifacies) (även den numera utdöd).

Sista officiella gången en huia sågs i livet var de 3 st i Tararua kedjan 28 december 1907. Flera rapporter dock tyder på att huian dog ut strax senare. Den 28 december 1922 sågs huior mellan Eastbourne och Petone utanför Wellington. Flera iakttagelser här både 1912 och 1913.
Det sägs att de sista 3 som sågs till i Eastbourne sköts, för man inte ville att de skulle försvinna.
En av "dessa" är en hane som nu står uppstoppad på ett skåp i en glasmonter i recpetionen på Forest& Birds huvudkontor i Wellington. Hurvida det är en av de sista, det vet nog ingen.

De var "ekologiskt naiva" och mycket lättfångade. De var lätt attraherade av mänskliga visslingar och "approached without fear" och "flutter the caller". Istället för att fly visslade huian tillbaka och väntade bara på att bli " knocked over".

Huia var den största arten i familjen Callaeidae. Mer kända som wattelbirds. Gruppen omfattar även Tieke-Saddleback och Kokako.
Huian hade en svart fjäderdräkt, med en svag metallisk grön skiftning. Stjärfjädrarna är långa och svarta med ett vitt band. Det mest utmärkande för familjen är de hudflikar på vardera sidan om näbben. Hos Huian är de orange till färgen. Ungfåglar har brunare ton i färgen, mindre hudflikar och med blekare.Mest utmärkande kännetecken måste dock vara näbbens form hos de olika könen. Hos hanen, ca 6 cm, kraftig och svagt välvd. Honan utmärks dock för sin mycket långa, fina, ca 10 cm långa böjda näbb som påminner mer om en nektarätares.
varför denna näbb? Flera teorier finns. Men vad som är säkert är att hanen och honan kom åt olika födokällor. Kan det vara att de inte konkurrerade om födan. Hanen mejslade fram insekter genom att hacka ut dem, precis som saddlebacken eller en hackspett, medans honan kom åt larver och baggar i gångar genom att pilla ut dem.
Näbben var elfenbensvit, benen och fötter blågrå. Honan var något större än hanen, ca 50 cm, mot hanens ca 45 cm.Huian förekom i undervegetationen i urskog av främst podocarper, men även i en del bokskog (Nothofagus). De har observerats i trädarter som matai, rimu, kahikathea, rata, maire, totara, rewarewa, mahoe mfl.

De var lugna, sociala fåglar som levde i par livet ut. Ibland bildade de små löst hållna flockar. En 1900-tals observatör beskrev hur man såg dem i gryningen "swooping across the road" strax norr om Wellington.
De var dåliga flygare med små vingar, men väldigt agila, "hopping along on the ground, occasionally making short flights from branch to branch".
Med hjälp av den stora stjärtfjädrarna som stöd kunde de sitta vertiakalt på trädstammar medan de pillade ut föda.
De var mycket tillgivna mot varandra och det förekom ofta att hanen matade honan. Mycket gemensam putsning och smekningar med näbbarna av varann. Om hanen dog dröjde det inte många dagar innan honan dog av sorg sägs det.

Huiaparen höll ständig kontakt med varann genom ett lågt kvittrande, annars var de relativt tysta fåglar. Namnet Huia kommer dock från fågelns tidiga gryningsång " a strange, deep, melodious whistling call". Fågeln var en av de första man hörde i grynings kören.
Lätena hördes upp till 400 meter. "UIA UIA UIA" eller "Where are you".
Flöjtliknande och visselpipande toner har dock även beskrivits av fåglar i fångenskap.
De kunde lära sig prata ett och annat ord.Inspelning finns dock av härmande vissling av Henare Hemana från 1954.
Denna länk är dock en dålig kopia av Henare Hemanas vissling från 54)
http://www.nzbirds.com/birds/sound/huia.wav
Men ger iaf en uppskattning för de som inte hört orginalet.

Häckningen inföll i oktober/November, i början av sommaren. Lite är känt och endast 2 ägg och fyra bon har beskrivits. Boet placerades i allt från höga träd till marken. Ibland i håligheter med överhängande vegetation. Bo var stort och bomatrialet bestod av torrt gräs, kvistar och annat växtmatrial. Äggen var grå, med lila och bruna prickar och ruvades i huvudsak av honan. Inkubationstiden är inte känd, men ungfåglar stannade och matades av föräldrarna i upp till 3 månader efter kläckning. Vid detta laget var de mer eller mindre svåra att skilja från de vuxna individerna.

"Waiata Manu Huia"(From the past, a ghostly call from the Huia can be heard...)