" The tieke or saddleback, once so numerous on kapiti is now extinct." Så skrev James Cowan 1907 när han beskrev och antecknade de fåglar som levde på Kapiti Island. Likt många andra arter på Nya Zeeland följde de samma mönster och försvann från både fastland och närligande öar. Efter att ha varit på en hårfin gräns att dö ut helt är nu den spetsnäbbade vårtkråkans överlevnad relativt säkrad.Av det oerhört fula svenska namnet kommer jag dock istället skriva det på engelska namnet som används istället som är mycket mer passande för arten. Saddleback (Philesturnus carunculatus) ! Namnet Tieke kommer från maori och syftar på dess läte "ti-e-ke-ke-ke-ke".
Efter att ha dött ut på det Nya zeelänska fastlandet 1910 ( på nordön redan innan 1880), överlevande en mycket liten population av arten på Hen Island ( bild) samt en liten population av den sydliga underarten (Philesturnus carunculatus carunculatus) på Big South Cape Island. Den sydliga underarten var bara uppe i 36 individer 1963 när 
ett olyckligt införande av råttor från besökande fågelskådare hände. De nya introducerade rovdjuren spred sig snabbt även till de två intilliggande öarna. De blev katastrof när råttorna spred sig och arter som Stewart Islands enkelbeckasin, Stead´s buskgärdsmyg och den större kortsvansade fladdermusen dog ut.
Ett år senare 1964 återintroducerades ett antal individer från Hen Island till närliggande Whatapuke Island med framgång. Detta bredde planer för att flytta och rädda den sydliga underarten.
Numera är den sydliga underarten upp i ca 700 inidvider som är spridda på sammanlagt 11 öar med över 500 hektar, inklusive ursprungsön Big South Cape Island. Den nordliga populationen var 2002 över 5000 individer är spridda på 9 öar med över 7000 hektar sammanlagt + två st fastlandsöar ( om jag inte minns
fel ), Bushy park i Whanganui och Zealandia, the karori wildlife sanctuary i wellington. ( där jag bla arbetar i). Arten återintroducerads även till boundary stream. En fastlandsö utan rovdjursfritt stängsel och med bara pestkontroll. Men pestkontroll var inte tillräcklig och högt dödsantal från predation ledde till att arten dog ut för andra gången.
Förutom dessa fastlandsöar och vanliga öar är Saddlebacken utdöd i det vilda på fastlandet. Tidigare mycket vanligt förekommande över hela Nya Zeeland dog de snabbt ut efter européernas ankomst.
Införda rovdjur som råttor, possum, mink och katt hörde till de stora bovarna i dramat, men också skövling av de skogar de förekom i.
Saddlebackens livstil gör den till ett lätt byte. De är dåliga flygare och tillbringar dagarna i skogens undre eller mellersta skick där de högljutt och outtröttligt söker bland löv och död ved efter insekter och deras larver eller frukt och bär. Insekter och larver hålls sedan fast med foten eller slås sönder mot en hård yta.
Saddlebacken tillhör gruppen wattlebirds (Callaeidae) som delas med den nu utdöda Huia ( läs förlorade skatter 28/6 1020) och den utrotningshotade kokako. Det engelska na
mnet saddleback kommer av den katstanjebruna "sadel" över den annars svarta ryggen. Övriga kroppen är svart med iögonfallande orangeröda skinflikar eller slör på varsida om näbbroten. En medelstor fågel, ca 25 cm som ändas kan könskiljas från hannens större skinflikar. Endast den sydliga underarten kan särskiljas i viss ålder då juveniler har helt brun fjäderdräkt. Näbben är grov och spetsig och ovanligt stark.
De är mycket revinbundna fåglar som strikt förvarar sina revir. Hoten uppvisar i flera nivåer som börjas med sång senare i kroppsrörelser som huvudknyckningar med tillhörande ökad intensitet av färg hos skinflikarna och viftningar med stjärtfjädrarna. I vissa fall slutar i direkt utmaning och brottning där motståndarna hugger efter varandras skinflikar.
Boet byggs på marken eller nära i anslutning till hålor eller epifyter eller i trädormbunkar. I flera program används holkar (bild). Flygfärdiga ungar håller sig i närheten till boet och hoppar klumpigt och högljutt runt medan de provar sina förmågor. På grund av att de häckar nära marken och är mycket orädda utgör de ett lätt byte för införda rovdjur. Första häckningen på fastlandet sedan de dog ut 1910 skedde 2002 i Zealandia, samma år som de återintroducerades.
Nu uppförd som "nära hotad" på IUCNs röda lista efter mycket succésfyllda uppfödningsprogram med en relativt stadig population och en relativt säker framtid....
ett olyckligt införande av råttor från besökande fågelskådare hände. De nya introducerade rovdjuren spred sig snabbt även till de två intilliggande öarna. De blev katastrof när råttorna spred sig och arter som Stewart Islands enkelbeckasin, Stead´s buskgärdsmyg och den större kortsvansade fladdermusen dog ut.Ett år senare 1964 återintroducerades ett antal individer från Hen Island till närliggande Whatapuke Island med framgång. Detta bredde planer för att flytta och rädda den sydliga underarten.
Numera är den sydliga underarten upp i ca 700 inidvider som är spridda på sammanlagt 11 öar med över 500 hektar, inklusive ursprungsön Big South Cape Island. Den nordliga populationen var 2002 över 5000 individer är spridda på 9 öar med över 7000 hektar sammanlagt + två st fastlandsöar ( om jag inte minns
fel ), Bushy park i Whanganui och Zealandia, the karori wildlife sanctuary i wellington. ( där jag bla arbetar i). Arten återintroducerads även till boundary stream. En fastlandsö utan rovdjursfritt stängsel och med bara pestkontroll. Men pestkontroll var inte tillräcklig och högt dödsantal från predation ledde till att arten dog ut för andra gången.
Förutom dessa fastlandsöar och vanliga öar är Saddlebacken utdöd i det vilda på fastlandet. Tidigare mycket vanligt förekommande över hela Nya Zeeland dog de snabbt ut efter européernas ankomst.
Införda rovdjur som råttor, possum, mink och katt hörde till de stora bovarna i dramat, men också skövling av de skogar de förekom i.
Saddlebackens livstil gör den till ett lätt byte. De är dåliga flygare och tillbringar dagarna i skogens undre eller mellersta skick där de högljutt och outtröttligt söker bland löv och död ved efter insekter och deras larver eller frukt och bär. Insekter och larver hålls sedan fast med foten eller slås sönder mot en hård yta.
Saddlebacken tillhör gruppen wattlebirds (Callaeidae) som delas med den nu utdöda Huia ( läs förlorade skatter 28/6 1020) och den utrotningshotade kokako. Det engelska na
mnet saddleback kommer av den katstanjebruna "sadel" över den annars svarta ryggen. Övriga kroppen är svart med iögonfallande orangeröda skinflikar eller slör på varsida om näbbroten. En medelstor fågel, ca 25 cm som ändas kan könskiljas från hannens större skinflikar. Endast den sydliga underarten kan särskiljas i viss ålder då juveniler har helt brun fjäderdräkt. Näbben är grov och spetsig och ovanligt stark.De är mycket revinbundna fåglar som strikt förvarar sina revir. Hoten uppvisar i flera nivåer som börjas med sång senare i kroppsrörelser som huvudknyckningar med tillhörande ökad intensitet av färg hos skinflikarna och viftningar med stjärtfjädrarna. I vissa fall slutar i direkt utmaning och brottning där motståndarna hugger efter varandras skinflikar.
Boet byggs på marken eller nära i anslutning till hålor eller epifyter eller i trädormbunkar. I flera program används holkar (bild). Flygfärdiga ungar håller sig i närheten till boet och hoppar klumpigt och högljutt runt medan de provar sina förmågor. På grund av att de häckar nära marken och är mycket orädda utgör de ett lätt byte för införda rovdjur. Första häckningen på fastlandet sedan de dog ut 1910 skedde 2002 i Zealandia, samma år som de återintroducerades.
Nu uppförd som "nära hotad" på IUCNs röda lista efter mycket succésfyllda uppfödningsprogram med en relativt stadig population och en relativt säker framtid....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar