Första utplanteringen av lokalt försvunna arter på Miramar. DEL1

Nu är det vinter på Nya Zeeland och det betyder att det är säsong för att plantera.

Min första leverans av växter har ankommit till ett av mina restaureringsprojekt.
Platsen som ligger på våran hyresvärds tomt ligger i en otillgänglig del av tomten som sluttar ganska brant nedåt havet till. Platsen är relativt orörd på sina platser och flera arter av Poa-gräs, en clematis och en metrosideros perforata kan man finna om man letar noga.
Även en vild art av Rengarenga liljor växer på sluttningarna. En art som annars förekommer i en mängd hybrider i trädgårdshandeln. Trevligt se rena arter för en gångs skull.
Givetvis har jag plockat frön vilket har resulterat i massor små 5 cm höga plantor. Dessa ska utplanteras på andra liknande områden häromkring. De är bland de lättaste frön att dra av de växter jag provat och gror redan inom 12 dagar.
Växterna jag beställt är ekosourcade av ett företag i Taupo, den vulkanisk aktiva staden mitt i norra delev av nordön. Staden är omgiven vulkaniskt aktiva områden och likt Rotorua, men inte lika illaluktande av svavelgaser så spyr det upp ångmoln från jordens kokande inre.
Företaget Taupo Native plant nursery etablerades 1961 som en del av Department of Conservation för att driva upp inhemska växtarter som en del av restuarering av reservat, national parker och skogar. Numera är de privatäga och ledande i landet av ekologiskt odlade plantor. Årsmässigt produceras 3,7 miljoner plantor från frö.
De är involverade i flera större organisationer som the Costal Dune Vegetation Network, NZ plant Conservation network, The NZ botanical Society, Tané tree trust och Ducks Unlimited NZ INC.Att plantorna är ekosourcade menas med att frön handplockas från ursprungsväxten och uppdriva ekologiskt i fråga om jord, vatten, näring m.m.

Nu 15 lådor och 200 plantor senare av arter som representerar en kustskog är utplantering, restuarering och återintroducering i full gång.
Tidigare var låglands och kustregnskogarna dominerade av Kohekohe (Dysoxylum spectabile) och Mahoe (Melicytus ramiflorus). Under 1800 talet averkades stora skogar av kohekohe för jordbruk och farmning. När Possumen senare infördes för pälsindustrin blev kohekhe en av de stora förlorarna tillsammans med andra trädarter som rata och pohutukawa. Kohekohe blommar vart tredje år med vita doftande blommor direkt från stammen eller grenar för att ge frukt det fjärde året. Possums äter allt på trädet och sakta men säkert dör det efter ett par år. Numera står Mahoe ensam kvar i kustskogarna med introducerade trädslag som gör mer skada än nytta.Numera medans pestkontroller pågår och possumpopulationer minskar sker återplanteringar på vissa platser som Matiu/Somes island och Miramar ( där vi bor) för att ge träden en ny chans.



Ett annat träd som många inte känner till och som faktiskt är världens lättaste trädslag tillskillnad mot balsaträd mot vad många andra tror är Whau (Entelia arborescens). Det är enda arten i familjen lindar som förekommer på Nya Zeeland. Ett relativt litet träd med stora, breda sågkantade blad. Blommorna är krämigt vita och frökapslarna ser ut som en sjöborrar.



Ett annat träd som är en av de stora förlorarna sen possums introducerades är Trädfuchsian (Fuchsia excorticata) eller Kotukutuku. Världens största Fuchsia med en höjd på 15 meter. Också en stor födokälla för bär och nektar ätande fåglar som tui, bellbirds och hihi. Trädet har ett mycket speciellt utseende med sina förvridna flagnande oranga stammar. Dessutom ett av de fåtal Nya Zeelänska träd som faktiskt fäller sina löv under vintern.


Av övriga arter jag har införskaffat är vissa fortfarande vanligt förekommande på vissa pla
tser som muehlenbeckia complexa och hook sedge Uncinia uncinata.
Av muehlenbeckia har jag införskattat två arter för att stabilisera en slänt och tränga undan ogräs och för att skapa bra habitat till skinkar och geckos. Muehlenbeckia är dessutom värdväxt åt flera arter av kopparfjärilens larver.
Den vanligare M.complexa och den sällsynta M.astonii som bara nu förekommer på ngra små vindpinade öar i Cook sundet mellan nord och sydön.Två sorters halvgräs. Anemanthele lessoniana och hook sedge Uncinia uncinata. Den sistnämnda arten har små hulingar som har utvecklats för att haka sig fast på fåglars som kiwi, moa och takahe fjäderdräkt.
Numera fungerar det minst lika bra på mina håriga ben.





Nya Zeelänsk ginst (Carmichaelia australis) med sina lilavita blommor för de nya zeelänska bin som sakta men säkert konkurreras ut av introducerade bi arter.



Ogenomtränglig mingimingi (Coprosma propinqua). En stor buske eller litet träd mellan 3 till 6 meter som är ett bra exempel på återplantering alternativ i utsatta lägen. Bladen är små och nästan oansenliga, ett vanligt återkommande fall hos Nya zeelänska träd och buskar som ett försvar mot betande moafåglar. Bären däremot är lysande blå och utmärkt föda för flera fågelarter.

Ett annat fall av försvar, och effektivare försvar som kan man knappast hitta bland Nya Zeelänska växter är speargrass (Aciphylla squarrosa), svenskas spjutgräs. Inget riktigt gräs utan en tillhör en endemisk släkt till Nya Zeeland och Australien, dolkblad. Släktet tillhör dock familjen flockblommiga växter dit både morötter, persilja och kirskål tillhör. Inga direkta likheter till det yttre då tillochmed blomställningarna är spjutförsedda. Hursom helst var de effektiva mot betande fåglar, inte mot getter. Numera utrotningshotad i sitt naturliga tillstånd runt Wellington och med dem den lilla vivel (Lyperobius huttoni) som lever hela sitt liv i växten och dess rötter. Ett stort projekt har dragit igång för att skapa en stabil population på Mana island. Senaste inventeringen av viveln resulterade i enbart 35 st baggar på fastlandet.
Förhoppningsviss kommer denna återplantering av lokalt försvunna arter inbringa i att flera andra djurgrupper som vivlar, bin, skinkar och fåglar så småningom återkommer eller får fler möjligheter att överleva.