Matiu/Somes Island - En återuppvaknande ö.

Kia ora manuhiri, Ranginui, Papatuanuku. Nau mai haere mai ki Matiu/Somes. Ko takou ingoa ko Joakim. Så ska jag säga när jag hälsar besökare välkomna till mytomspunna Matiu/Somes island när jag jobbar som volontär ranger. Än så länge kan jag säga Kia ora.

När besökarna stiger iland får de passera Whare kiore- råtthuset. Det är där vi går igenom våran biosecurity. Ungefär som tullen på en flygplats. Bortsett från att vi inte har ngn tax-free. Detta för att kontrollera att inga djur eller växter förs över, som tex exotiska insekter, frön av ogräs, möss, råttor eller myror. Speciellt den 2 mm stora argentiska myran som är mycket rovgirig och äter fågelungar, ägg och ödlor levande.

Jag går igenom vad man får och inte får göra på ön, tex att rökning inte är tillåten och att man ska hålla sig på stigar samt inte störa djur och att vi är Kaitiaki- väktare över ön.

Historien om Matiu/Somes börjar för ca 800 år sedan. Självklart är ön mycket äldre än så, ca 1,5 miljon år och är toppen på ett lågt undervattensberg.För ca 800 år sedan landsteg den polynesiske upptäcksresanden Kupé på vad han döpte till Matiu medans han seglade runt Aotearoa ( Nya Zeeland) på jakt efter en jättebläckfisk (bild). Matiu var själva verket hans dotter som han också lämnade på ön medan han jagade bläckfisken. Hurvida historien berättar om han kom tillbaka för att hämta henne vet ingen. Han döpte också den lilla mindre närliggande ön Makaro efter hans andra dotter.
På den här tiden var den 25 hektar stora ön helt skogsklädd.
I 600 år var ön ockuperad av maori, dock inga fasta bosättningar. Men under krig mot andra stammar fungerade ön som ett tillhåll och fästning. Kumara odlingar på öns sydliga del och avfallshögar från hus och spis utmed öns norra del. Under denna tid höggs en stor del av öns skog ner och inga höga träd fanns kvar ner europeerna bosatte sig. Nikau palmer (Rhopalostylis sapida) fanns dock kvar fram till europeiska bosättningarna enligt beskrivningar på öns östra sluttningar. Maorierna ockuperade antagligen ön ända fram tills 1835.

År 1839 köpte den englandbaserade The New Zealand Company och företagets ägare Joseph Somes ön från de lokala maori och döpte om ön till Somes Island efter sig själv. Joseph Somes besökte dock aldrig ön han köpt. Han besökte aldrig ens Nya Zeeland.

Somes Island gjordes senare i ordning för att fungera som karantäns station för människor som kom för att immigrera till Nya Zeeland. Alla immigranter släpptes av vid öns kaj (vilket fortfarande är öns enda kaj) och i rädsla för pest, mässling och andra sjukdomar fick rökas ut i det sk rökhuset innan de senare fick röra sig fritt på ön tills de friskförklarades. I det tegelröda huset röktes de ut med svavel och arsenik. Var de inte redan dödligt sjuka så blev de antagligen under rökningsprocessen. De immigranter som faktiskt dog på ön är fortfarande begravda där. Den sista person som sattes i karantän var den kinesiske frukthandlaren Kim Lee 1903. Han misstänktes för att ha spetälska och sattes på den lilla närliggande ön Mokopuna, där han senare dog i den grotta han bodde i. Han dog dock inte av det, utan svalt ihjäl tre månader senare.

Under första och andra världskriget användes ön som fångläger för krigsfångar. Under andra världskriget byggdes dessutom fyra stycken tunga anti aircraft artilleri kanoner i rädsla för att bli invaderade. Dessa kom dock aldrig till användning.
1968 blev ön återigen en karantäns station för boskap och andra exotiska boskap. Flertalet byggnader från krigstiden rivdes och en karantäns station byggdes. Ön höll som mest upp till 3000 djur som betade av den vegetation som fanns kvar. Ön fungerande som karantän fram till 1995 och därför är flertalet byggnader kvar.

Från 1980 talet började Lower Hutt delen av Forest & Bird återintroducera och aktivt plantera inhemska buskar och träd. Detta var början på ett nytt uppvaknande. Ett aktivt pestprogram startades med mening att utrota de introducerade rovdjur som råttor och mink, men också kaniner som frodades. Det tog 4 år att åter bli en pestfri ö.

1995 tog Department of Conservation över ön från the Ministry of Agriculture and Fisheries och under festligheter och 157 år senare fick ön återigen sitt ursprungliga namn tillbaka och tillagt till nuvarande Matiu/Somes Island.
Av det återkommande djurlivet återintroducerades först Jätteweta från Mana Island tillsammans med den annars vanligt förekommande trädweta för att skapa en stabil population, men också som föda åt de tuatara som 2 år senare skulle återintroduceras.
55 st Brothers Island tuatara släpptes ut 1998. Av dessa var 35 st juvenila kläckta i tuatara kläckeriet på Victoria university och 20 vuxna djur från North Brother Island. I år hittades den första självkläckta ungen på ön. Även om Tuataran liknar ödlor är de bara avlägset släkt. Tuataran tillhör en annars utdöd grupp av reptiler, Sphenodontia som tidigare hade en världsbredd utbredning. Tuataran är den enda överlevande av denna annars så mångfaldiga grupp. De kan antagligen bli långt över 100 år gamla och först efter 15 år blir de könsmogna. Sista vilda tuataran på Matiu/Somes sågs till ca 1870.

2003 återintroducerades Rödkronad kakariki till Matiu/Somes från Kapiti Island, med en andra återintroducering följande år.
2006 återintroducerades North Island Robin. Av de 21 st individer och trots häckande par finns nu bara 14 individer kvar. Antagligen är öns ekosystem eller skog inte fullt moget ännu för en större population. Bristen på vattendrag under ev torrperioder kan kanske vara en bidragande faktor kanske? Samma år återintroducerades även common tree gecko och Ornate skinks. Tillsammans med 3 andra skinkarter och 3 andra geckoarter är reptilerna öns vanligaste invånare. Upp till 200 000 individer. 2007 och i år 2010 återintroducerades även the Wellington green gecko för att skapa en stabil skyddad population på ön. En art som annars är mycket hotad pga av katter och försvinnande habitat.


2007 och med en andra introducering i år återintroducerades för första gången jätteweta från Matiu/Somes till Zealandia- the karori wildlife sanctuary. Det var första gången på över 100 år som en jätteweta åter satte sin fot på fastlandet efter att ha varit utdöd i över ett sekel.

Sedan 1980 och nu 30 år senare har över 100 000 träd och buskar återintroducerats och återplanteringar pågår än idag.
Det är det jag sysslar med.
I år kommer över 3000 växter planteras. För några av dessa blir det en återintroducering efter att ha varit lokalt frånvarande i över 150 år. Över 30 lokaler både primära och sekundära kommer förberedas och planteras, några av dessa är lätt åtkomliga och nära stigarna och det är där de flesta av de åldriga volontärerna kommer in. Andra är svåråtkomliga som branter och klippor. Där tar jag själv över.
Varje lokal kommer att övervakas för vidare plantering följande år och skötsel.
Varje lokal planteras så att det finns minst 3 av varje art och gärna fler. Av de arter med skilda han och honplantor är antalet minst 10 individer. Varje grupp växter anpassas för olika lokaler och tanken är att kunna skapa biologiska mångfalds bomber, dvs att få en så artrik lokal som möjligt som sen kommer få en så maximal spridning som möjligt
Att återskapa en skog på en gång är inte möjligt. Planteranden måste göras i omgångar under flera år. Det är här primära och sekundära planteringar kommer in. Primära innebär att man planterar tåliga "koloniserings" träd och buskar. Fastväxande med stora blad är att föredra. Arter som Wineberry, karamu, kohuhu och tarata förslagsvis kommer snart skugga marken, skapa skydd och undertrycka ogräs.
Den sekundära planteringen sker först när de primära trädens grenar börjar snudda vid varann. Detta sker först efter ca 5 år. Då kan arter som titoki, totara, kahikatea och rimu planteras mellan de primära träden, förutsatt att de rör sig i en rak stam uppåt, och att deras toppar är exponerande av sol. Efter detta kan man fortsätta i flera stadier med plantering av mellanliggande skikt av skogens nivåer och planterande träd kommer själva bära frukt och föröka sig. Även fåglar kommer sprida en hel del frön och frukt.
Vissa delar av ön har redan sedan år tillbaka skyddande tak av grönska så där kan vi nu börja med våran sekundära plantering. ( Den är nästan roligast, då det är flest intressanta arter).
Skulle faktiskt ha varit där idag och övernattat, men pga av dåligt väder blir det nog bara en dagstur imorgon istället.

Fick en hel del utplanterat på våran hyresvärds land istället...