Försvunna skatter. Del 3. Huia (Heteralocha acutirostris)

Nya Zeeland var ett av de sista platserna på jorden koloniserats av människor, samtidigt en av de värsta biologiska förlusterna någonsin.

Förlusten av huian är en av de mest tragiska händelserna i historien om Nya Zeelanda avifauna. En hänsynslös jakt under en mycket kort period (även bland respekterade ornithologer) och okunnighet av tiden ledde till en snabb utrotning.

När Maorierna koloniserade för ca 800 år sedan var huian vitt utspridd över Nya Zeelands Nordö. Maorierna hade dock Huian som helig Tapu, och att bära en dräkt eller fjädrar återfanns bara av högt uppsatta personer i kulturen. Trycket på Huiajakt till maorierna begränsad till viss del av traditionella protokoll och vissa jaktider förehölls.

800 år av jakt och förstöring av naturliga habitat ledde dock till att Huian bara förekom på nordöns södra del när Europeerna senare ca år 1840 koloniserade Nya Zeeland.
Det blev början på slutet av tre stora orsaker. Den främst var dock den hänsynslös jakten. Huian, för sin skönhet, sin kulturella status bland maori och sin könsdimorphism med olika näbbform hos könen blev snabbt en högt uppskattad och värdefullt samlingsobjekt för alla världens samlare och museum.
Flera tusen huior skickades till alla världens museer och samlare som var beredda att spendera stora summor för bra exemplar. (Naturhistoriska riskmuseet i Stockholm har 1 skinn.)
Ornitologen Walter Buller rapporterade en gång att hans jaktlag sköt 646 huior på en månad.

"While we were looking at and admiring this little picture of bird-life, a pair of Huias, without uttering a sound, appeared in a tree overhead, and as they were caressing each other with their beautiful bills, a charge of No. 6 brought them both to the ground together. The incident was rather touching and I felt almost glad that the shot was not mine, although by no means loth to appropriate 2 fine specimens"


Utspritt skogskövling av de låglands och bergsregnskogar speciellt i början på 1900-talet ledde till att huian inte längre kunde röra sig mellan sina vinter och sommarhabitat. Under sommaren rörde sig huian uppför bergsregsnkogarnas sluttningar, för att senare mot hösten och vintern ge sig ner i låglandsregnskogarna för att undkomma kylan. Dessutom krävde huian urskog med mycket murknande och ruttnande trä för insekter och dess larver.
Huian har aldrig setts till i regenererande eller sekundär skog.

Introducerade rovdjur spelade antagligen in en stor roll i utdöendet med.Det har numera även visat sig att den introducerade mynan från Indien bar med sig en fästing som har hittats på uppstoppade exemplar vilket kan betyda att nya sjukdomar kan ha varit en bidragande faktor till dess undergång med.

I fallet med att huian utrotades, dog inte bara huian ut utan även den endemiska lus Rallicola extinctus som enbart levde i huians fjäderdräkt.

Arten fick dock senare ett skydd, men lagen hade dock brister och organiserades dåligt. I
slutet av 1880-talet, bestämdes det av hövdingarna av Manawatu och Wairarapa förhindra mer dödande av huian. I februari 1892, ändrades fågeldirektivet Protection Act, vilket gjorde det olagligt att döda fågeln, men verkställandet togs inte på allvar.
Tidiga maori höll huian som burfågel och stjärtfjädrarna plockades när de växte till fullstorlek.
Men även prynader gjordes av huian till högt uppsatta hövdingar och andra personer.
"Pōhoi", prydnad gjordes från huden av huia och var högt värderade. Fågeln var flåddes med näbb, skalle och slör bifogades, medan benen och vingarna togs bort. Huden torkades noggrant och resultatet "pōhoi" bars från nacken eller öron. Torkade huia huvuden bars även som hängsmycken kallade "ngutu huia". Ett sista skydd utfodrades 1901 för att rädda arten, men det visade sig att lagen inte omfattade fjädrar från huian.
Vid ett besök i Rotorua av hertigen av York och hans hertiginna ( senare blev Kung George V och Drottning Mary ) fick hertigen en huia fjäder till sin hatt av den officiella kvinnliga maori som ett tecken på respekt.
Detta sparkade igång en helt ny trend. Priset på fjädrar från huian sköts i höjden och både levande och uppstoppade fåglar slaktades på sina fjädrar för att bli hattprynader. Det gjordes även groteska prynader och broscher av honan böjda näbb. Även guldförklädda tandpetare.


Rekommendationer att flytta huior till Kapti island som nyligen gjorts om till natureservat föreslogs, men Kapiti var på den tiden dåligt underhållen och ngn återintroducering gjordes aldrig. Det huiapar som var föreslagna att flyttas till Kapiti blev istället flyttade till England, då Walter Buller böjde lagen så han fick exportera dem, tillsammans med det sista kända levande paret av Skrattugglan (Sceloglaux albifacies) (även den numera utdöd).

Sista officiella gången en huia sågs i livet var de 3 st i Tararua kedjan 28 december 1907. Flera rapporter dock tyder på att huian dog ut strax senare. Den 28 december 1922 sågs huior mellan Eastbourne och Petone utanför Wellington. Flera iakttagelser här både 1912 och 1913.
Det sägs att de sista 3 som sågs till i Eastbourne sköts, för man inte ville att de skulle försvinna.
En av "dessa" är en hane som nu står uppstoppad på ett skåp i en glasmonter i recpetionen på Forest& Birds huvudkontor i Wellington. Hurvida det är en av de sista, det vet nog ingen.

De var "ekologiskt naiva" och mycket lättfångade. De var lätt attraherade av mänskliga visslingar och "approached without fear" och "flutter the caller". Istället för att fly visslade huian tillbaka och väntade bara på att bli " knocked over".

Huia var den största arten i familjen Callaeidae. Mer kända som wattelbirds. Gruppen omfattar även Tieke-Saddleback och Kokako.
Huian hade en svart fjäderdräkt, med en svag metallisk grön skiftning. Stjärfjädrarna är långa och svarta med ett vitt band. Det mest utmärkande för familjen är de hudflikar på vardera sidan om näbben. Hos Huian är de orange till färgen. Ungfåglar har brunare ton i färgen, mindre hudflikar och med blekare.Mest utmärkande kännetecken måste dock vara näbbens form hos de olika könen. Hos hanen, ca 6 cm, kraftig och svagt välvd. Honan utmärks dock för sin mycket långa, fina, ca 10 cm långa böjda näbb som påminner mer om en nektarätares.
varför denna näbb? Flera teorier finns. Men vad som är säkert är att hanen och honan kom åt olika födokällor. Kan det vara att de inte konkurrerade om födan. Hanen mejslade fram insekter genom att hacka ut dem, precis som saddlebacken eller en hackspett, medans honan kom åt larver och baggar i gångar genom att pilla ut dem.
Näbben var elfenbensvit, benen och fötter blågrå. Honan var något större än hanen, ca 50 cm, mot hanens ca 45 cm.Huian förekom i undervegetationen i urskog av främst podocarper, men även i en del bokskog (Nothofagus). De har observerats i trädarter som matai, rimu, kahikathea, rata, maire, totara, rewarewa, mahoe mfl.

De var lugna, sociala fåglar som levde i par livet ut. Ibland bildade de små löst hållna flockar. En 1900-tals observatör beskrev hur man såg dem i gryningen "swooping across the road" strax norr om Wellington.
De var dåliga flygare med små vingar, men väldigt agila, "hopping along on the ground, occasionally making short flights from branch to branch".
Med hjälp av den stora stjärtfjädrarna som stöd kunde de sitta vertiakalt på trädstammar medan de pillade ut föda.
De var mycket tillgivna mot varandra och det förekom ofta att hanen matade honan. Mycket gemensam putsning och smekningar med näbbarna av varann. Om hanen dog dröjde det inte många dagar innan honan dog av sorg sägs det.

Huiaparen höll ständig kontakt med varann genom ett lågt kvittrande, annars var de relativt tysta fåglar. Namnet Huia kommer dock från fågelns tidiga gryningsång " a strange, deep, melodious whistling call". Fågeln var en av de första man hörde i grynings kören.
Lätena hördes upp till 400 meter. "UIA UIA UIA" eller "Where are you".
Flöjtliknande och visselpipande toner har dock även beskrivits av fåglar i fångenskap.
De kunde lära sig prata ett och annat ord.Inspelning finns dock av härmande vissling av Henare Hemana från 1954.
Denna länk är dock en dålig kopia av Henare Hemanas vissling från 54)
http://www.nzbirds.com/birds/sound/huia.wav
Men ger iaf en uppskattning för de som inte hört orginalet.

Häckningen inföll i oktober/November, i början av sommaren. Lite är känt och endast 2 ägg och fyra bon har beskrivits. Boet placerades i allt från höga träd till marken. Ibland i håligheter med överhängande vegetation. Bo var stort och bomatrialet bestod av torrt gräs, kvistar och annat växtmatrial. Äggen var grå, med lila och bruna prickar och ruvades i huvudsak av honan. Inkubationstiden är inte känd, men ungfåglar stannade och matades av föräldrarna i upp till 3 månader efter kläckning. Vid detta laget var de mer eller mindre svåra att skilja från de vuxna individerna.

"Waiata Manu Huia"(From the past, a ghostly call from the Huia can be heard...)

Saddleback - En bevarande succé !

" The tieke or saddleback, once so numerous on kapiti is now extinct." Så skrev James Cowan 1907 när han beskrev och antecknade de fåglar som levde på Kapiti Island. Likt många andra arter på Nya Zeeland följde de samma mönster och försvann från både fastland och närligande öar. Efter att ha varit på en hårfin gräns att dö ut helt är nu den spetsnäbbade vårtkråkans överlevnad relativt säkrad.
Av det oerhört fula svenska namnet kommer jag dock istället skriva det på engelska namnet som används istället som är mycket mer passande för arten. Saddleback (Philesturnus carunculatus) ! Namnet Tieke kommer från maori och syftar på dess läte "ti-e-ke-ke-ke-ke".

Efter att ha dött ut på det Nya zeelänska fastlandet 1910 ( på nordön redan innan 1880), överlevande en mycket liten population av arten på Hen Island ( bild) samt en liten population av den sydliga underarten (Philesturnus carunculatus carunculatus) på Big South Cape Island. Den sydliga underarten var bara uppe i 36 individer 1963 när ett olyckligt införande av råttor från besökande fågelskådare hände. De nya introducerade rovdjuren spred sig snabbt även till de två intilliggande öarna. De blev katastrof när råttorna spred sig och arter som Stewart Islands enkelbeckasin, Stead´s buskgärdsmyg och den större kortsvansade fladdermusen dog ut.

Ett år senare 1964 återintroducerades ett antal individer från Hen Island till närliggande Whatapuke Island med framgång. Detta bredde planer för att flytta och rädda den sydliga underarten.
Numera är den sydliga underarten upp i ca 700 inidvider som är spridda på sammanlagt 11 öar med över 500 hektar, inklusive ursprungsön Big South Cape Island. Den nordliga populationen var 2002 över 5000 individer är spridda på 9 öar med över 7000 hektar sammanlagt + två st fastlandsöar ( om jag inte minns fel ), Bushy park i Whanganui och Zealandia, the karori wildlife sanctuary i wellington. ( där jag bla arbetar i). Arten återintroducerads även till boundary stream. En fastlandsö utan rovdjursfritt stängsel och med bara pestkontroll. Men pestkontroll var inte tillräcklig och högt dödsantal från predation ledde till att arten dog ut för andra gången.

Förutom dessa fastlandsöar och vanliga öar är Saddlebacken utdöd i det vilda på fastlandet. Tidigare mycket vanligt förekommande över hela Nya Zeeland dog de snabbt ut efter européernas ankomst.
Införda rovdjur som råttor, possum, mink och katt hörde till de stora bovarna i dramat, men också skövling av de skogar de förekom i.
Saddlebackens livstil gör den till ett lätt byte. De är dåliga flygare och tillbringar dagarna i skogens undre eller mellersta skick där de högljutt och outtröttligt söker bland löv och död ved efter insekter och deras larver eller frukt och bär. Insekter och larver hålls sedan fast med foten eller slås sönder mot en hård yta.

Saddlebacken tillhör gruppen wattlebirds (Callaeidae) som delas med den nu utdöda Huia ( läs förlorade skatter 28/6 1020) och den utrotningshotade kokako. Det engelska namnet saddleback kommer av den katstanjebruna "sadel" över den annars svarta ryggen. Övriga kroppen är svart med iögonfallande orangeröda skinflikar eller slör på varsida om näbbroten. En medelstor fågel, ca 25 cm som ändas kan könskiljas från hannens större skinflikar. Endast den sydliga underarten kan särskiljas i viss ålder då juveniler har helt brun fjäderdräkt. Näbben är grov och spetsig och ovanligt stark.
De är mycket revinbundna fåglar som strikt förvarar sina revir. Hoten uppvisar i flera nivåer som börjas med sång senare i kroppsrörelser som huvudknyckningar med tillhörande ökad intensitet av färg hos skinflikarna och viftningar med stjärtfjädrarna. I vissa fall slutar i direkt utmaning och brottning där motståndarna hugger efter varandras skinflikar.

Boet byggs på marken eller nära i anslutning till hålor eller epifyter eller i trädormbunkar. I flera program används holkar (bild). Flygfärdiga ungar håller sig i närheten till boet och hoppar klumpigt och högljutt runt medan de provar sina förmågor. På grund av att de häckar nära marken och är mycket orädda utgör de ett lätt byte för införda rovdjur. Första häckningen på fastlandet sedan de dog ut 1910 skedde 2002 i Zealandia, samma år som de återintroducerades.

Nu uppförd som "nära hotad" på IUCNs röda lista efter mycket succésfyllda uppfödningsprogram med en relativt stadig population och en relativt säker framtid....

Första utplanteringen av lokalt försvunna arter på Miramar. DEL1

Nu är det vinter på Nya Zeeland och det betyder att det är säsong för att plantera.

Min första leverans av växter har ankommit till ett av mina restaureringsprojekt.
Platsen som ligger på våran hyresvärds tomt ligger i en otillgänglig del av tomten som sluttar ganska brant nedåt havet till. Platsen är relativt orörd på sina platser och flera arter av Poa-gräs, en clematis och en metrosideros perforata kan man finna om man letar noga.
Även en vild art av Rengarenga liljor växer på sluttningarna. En art som annars förekommer i en mängd hybrider i trädgårdshandeln. Trevligt se rena arter för en gångs skull.
Givetvis har jag plockat frön vilket har resulterat i massor små 5 cm höga plantor. Dessa ska utplanteras på andra liknande områden häromkring. De är bland de lättaste frön att dra av de växter jag provat och gror redan inom 12 dagar.
Växterna jag beställt är ekosourcade av ett företag i Taupo, den vulkanisk aktiva staden mitt i norra delev av nordön. Staden är omgiven vulkaniskt aktiva områden och likt Rotorua, men inte lika illaluktande av svavelgaser så spyr det upp ångmoln från jordens kokande inre.
Företaget Taupo Native plant nursery etablerades 1961 som en del av Department of Conservation för att driva upp inhemska växtarter som en del av restuarering av reservat, national parker och skogar. Numera är de privatäga och ledande i landet av ekologiskt odlade plantor. Årsmässigt produceras 3,7 miljoner plantor från frö.
De är involverade i flera större organisationer som the Costal Dune Vegetation Network, NZ plant Conservation network, The NZ botanical Society, Tané tree trust och Ducks Unlimited NZ INC.Att plantorna är ekosourcade menas med att frön handplockas från ursprungsväxten och uppdriva ekologiskt i fråga om jord, vatten, näring m.m.

Nu 15 lådor och 200 plantor senare av arter som representerar en kustskog är utplantering, restuarering och återintroducering i full gång.
Tidigare var låglands och kustregnskogarna dominerade av Kohekohe (Dysoxylum spectabile) och Mahoe (Melicytus ramiflorus). Under 1800 talet averkades stora skogar av kohekohe för jordbruk och farmning. När Possumen senare infördes för pälsindustrin blev kohekhe en av de stora förlorarna tillsammans med andra trädarter som rata och pohutukawa. Kohekohe blommar vart tredje år med vita doftande blommor direkt från stammen eller grenar för att ge frukt det fjärde året. Possums äter allt på trädet och sakta men säkert dör det efter ett par år. Numera står Mahoe ensam kvar i kustskogarna med introducerade trädslag som gör mer skada än nytta.Numera medans pestkontroller pågår och possumpopulationer minskar sker återplanteringar på vissa platser som Matiu/Somes island och Miramar ( där vi bor) för att ge träden en ny chans.



Ett annat träd som många inte känner till och som faktiskt är världens lättaste trädslag tillskillnad mot balsaträd mot vad många andra tror är Whau (Entelia arborescens). Det är enda arten i familjen lindar som förekommer på Nya Zeeland. Ett relativt litet träd med stora, breda sågkantade blad. Blommorna är krämigt vita och frökapslarna ser ut som en sjöborrar.



Ett annat träd som är en av de stora förlorarna sen possums introducerades är Trädfuchsian (Fuchsia excorticata) eller Kotukutuku. Världens största Fuchsia med en höjd på 15 meter. Också en stor födokälla för bär och nektar ätande fåglar som tui, bellbirds och hihi. Trädet har ett mycket speciellt utseende med sina förvridna flagnande oranga stammar. Dessutom ett av de fåtal Nya Zeelänska träd som faktiskt fäller sina löv under vintern.


Av övriga arter jag har införskaffat är vissa fortfarande vanligt förekommande på vissa pla
tser som muehlenbeckia complexa och hook sedge Uncinia uncinata.
Av muehlenbeckia har jag införskattat två arter för att stabilisera en slänt och tränga undan ogräs och för att skapa bra habitat till skinkar och geckos. Muehlenbeckia är dessutom värdväxt åt flera arter av kopparfjärilens larver.
Den vanligare M.complexa och den sällsynta M.astonii som bara nu förekommer på ngra små vindpinade öar i Cook sundet mellan nord och sydön.Två sorters halvgräs. Anemanthele lessoniana och hook sedge Uncinia uncinata. Den sistnämnda arten har små hulingar som har utvecklats för att haka sig fast på fåglars som kiwi, moa och takahe fjäderdräkt.
Numera fungerar det minst lika bra på mina håriga ben.





Nya Zeelänsk ginst (Carmichaelia australis) med sina lilavita blommor för de nya zeelänska bin som sakta men säkert konkurreras ut av introducerade bi arter.



Ogenomtränglig mingimingi (Coprosma propinqua). En stor buske eller litet träd mellan 3 till 6 meter som är ett bra exempel på återplantering alternativ i utsatta lägen. Bladen är små och nästan oansenliga, ett vanligt återkommande fall hos Nya zeelänska träd och buskar som ett försvar mot betande moafåglar. Bären däremot är lysande blå och utmärkt föda för flera fågelarter.

Ett annat fall av försvar, och effektivare försvar som kan man knappast hitta bland Nya Zeelänska växter är speargrass (Aciphylla squarrosa), svenskas spjutgräs. Inget riktigt gräs utan en tillhör en endemisk släkt till Nya Zeeland och Australien, dolkblad. Släktet tillhör dock familjen flockblommiga växter dit både morötter, persilja och kirskål tillhör. Inga direkta likheter till det yttre då tillochmed blomställningarna är spjutförsedda. Hursom helst var de effektiva mot betande fåglar, inte mot getter. Numera utrotningshotad i sitt naturliga tillstånd runt Wellington och med dem den lilla vivel (Lyperobius huttoni) som lever hela sitt liv i växten och dess rötter. Ett stort projekt har dragit igång för att skapa en stabil population på Mana island. Senaste inventeringen av viveln resulterade i enbart 35 st baggar på fastlandet.
Förhoppningsviss kommer denna återplantering av lokalt försvunna arter inbringa i att flera andra djurgrupper som vivlar, bin, skinkar och fåglar så småningom återkommer eller får fler möjligheter att överleva.

Veckan som gått.

Så har en vecka nu passerat mest med jobb involverat med Places for Penguins och förberedelser för plantering på Matiu/Somes island.
I måndags var jag och Jenny Lynch, coordinator för places for penguins ute tillsammans Edy Mcdonald, Conservation manager för Wellington zoo och placerade ut pingvinholkar i Tarakena bay. Området där vi arbetar mest med restaurering av habitat för de små blå dvärgpingvinerna. 12 st holkar placerades ut under öar av vegetation bestående av mest Taupata (Corprosoma repens) och flax (phormium cookianum) på strandsidan av området som korsas av en väg.
Wellington zoo är numera sponsor åt Places for Penguins och bygger våra holkar i år. Hittills är ett 40 tal holkar färdigbyggda av 100. De står för verktyg och material-
Holkarna byggdes förra lördagen på The internationell day of Biodiversity för djurparkens besöksmedlemmar. Mest barn, men det roade även en del vuxna.
Måndag eftermiddag gjorde jag en kort inventering av Maupuia reserve på jakt efter trädfuschia. Ett 3 meter högt träd har jag hittat, vilket länge verkade vara det enda. Jag började ta sticklingar och frukt från andra trädfuschior i andra reservat för uppdrivning och senare utplantering. En kort inventering resulterade dock i glädjande 10 träd utmed en liten bäck, varav ngra var av lite större modell. Hittade även bra gläntor där jag tänker återintroducera kohekohe, kahikathea och nikau palmer.

Tisdagen placerades ytterliggare 12 holkar ut med mig och Jenny samt personal från Wellington zoos mediaavdelning. Det regnade ganska rejält, men humöret var på topp och mycket skratt förekom. Jenny och jag åkte även till närliggande Breaker bay där vi letade efter möjligheter att placera ut holkar om vi kunde hitta spår av förekommande pingviner. Ett antal pingvinstigar och spår tyder på att även där går de iland nattetid.

Onsdag/ Torsdag och tid för förberedelser av årets utplantering på matui/Somes island. En kort resa över Wellington Harbour- Te whanganui o Tara (maori) ut med färjan. Voluntärer från Forest & Bird, för det mesta pensionerade medlemmar kommer plantera i år ca 3000 växter och träd.
From första veckan i juni kommer medlemmar plantera ut växter i 30 st områden över ön som jag stakar ut. Ngra är dock alldeles för åtokmliga för gamla individer så därför kommer även yngre voluntärer från andra organisationer som är lite mer fit för att kunna klättra och röra sig i svårare terräng. De mest svåråtkomliga kommer jag se över själv.
Hittills har jag bara hunnit staka ut ca 13 platser. 4 av dessa 30 ligger dessutom på mindre öar runt om Matiu/Somes.
Matiu/Somes har sedan européerna kommit hit skalats av på all naturlig vegetation och sedan 1981 har forest & bird planterat växtlighet tillbaka.
En sömnlös övernattning pga av hetsiga pingviner under golvet och måsar på taket.

Fredag var det stödutfodring för Hihi och bellbirds i Zealandia- The karori wildlife experience.
Utställning av sockervatten och en loriblandning som liknar välling sker varje dag runt om i parken.
En pet-flaska med tillhörande foderautomat placeras ut i en bur med glesmaskigt galler för enbart nektarätande hihi och bellbirds. Nätet är för smått för större nektarätande och mycket mer förekommande och agressivare tui. 30 minuter skådning och datasamlande om vilka fåglar som besökar vilka automater och hur ofta ger god fakta om hur djuren rör sig, revir, könsfördelning osv- Just nu är dte vinter vilket tyvärr gör att många av fåglarna rör sig utanför staketet och parkens säkra rovdjursfria habitat på jakt efter föda. Många faller offer för katter, mink och råttor. Stödutfodring är ett sätt att försöka hålla dem kvar i området samt ger god data och information om respektive arter levnmadsmönster.




Lördag och Arbor day.
För er som inte vet vad arbor day är för ngn dag kan jag förklara att det är en internationell helgdag som bland annat firas i Australien, USA, Mexico, sydafrika, tanzania, japan, filipinerna mfl. Grupper eller enskilda personer uppmuntras att plantera träd. Arbor Day bildades av J. Sterling Morton i delstaten Nebraska år 1872.
Nåra av länder som deltar. Tråkigt nog inte Sverige så vitt jag vet.
Dagen firades med en stor utplantering i Tarakena bay med Places for penguins. Cirka 800 kustlevande arter av olika örter, mindre buskar och gräs planterades ut för skapa trygga omgivningar för pingviner, men också för att återskapa förlorade habitat. Det är svårt att tro att detta var botten på en olaglig soptipp där folk tumpade allt från döda djur till kylskåp, bilvrak och hushålls avfall.

Söndag- Ja, nu sitter jag och skriver detta. Funderar på om jag ska ut och plantera ngra träd i mitt egna lilla roadreserve.- Funderar på om jag ska kalla det för ngt speciellt. Totara rd ligger nära även om mitt reserve korsas av Camperdown rd. Men Jag skulle gärna vilja kalla det för Totara reserve :P Annar kallar jag det bara för the zig zag path när jag förösker förklara vart det är. KAn gå ut och sprida lite ihoppsamlade frön?
Vädret är blöt och det har regnat hela dagen....
Idag måndag fick jag faktiskt utplanterade en krypande ormbunke, Hound´s tooth och en kohekohe. Flyttade om 3 st kiokio med så vi får se om de gillar nya platsen bättre.