"Natural Born Killers"

Nio av tio North Island brown kiwi dör i det vilda innan de har nått 1 år.

Denna realitet är något de flesta av Nya zeelands inhemska arter utsätts för i kampen mot introducerade och invasiva arter.
Natural born killers som mink, råttor, katter, igelkottar och possums mfl har en enorm påverkan på Nya zeelands djur och växtliv vilket också påverkar hela skogar och ekosystem. Ett flertal dussin fågelarter kämpar ett desperat slag för överlevnad mot dessa arter. Över 40 fågelarter, 3 grodarter, en fladdermus och minst 3 arter av ödlor, samt en mängd insektsarter har redan dött ut. Varje år äts ca 26 miljoner ägg och ungar upp av pestdjur som råttor , mink och vanliga katter.
Minken tar ca 12 000 North Island brown kiwis varje år. 95 % av alla kiwikycklingar dör innan 6 månader gamla.
Av de 5819 nya zeelänska arter är mer än hälften klassificerade i riskzonen för att dö ut. Mindre än 500 rowi kiwi finns kvar i det vilda, och situationen är liknande för många andra arter som Takahe, kaki, kakariki karaka ( orangepannad kakariki) och kakapo där individantalet ligger i endast ett par hundra.
kakapo har knuffats så långt ut på kanten av ett utdöende pga av mink, katt och råttor att endast 122 st finns kvar. Dessa små populationer finns nu endast på pestfria öar med effektiv predator kontroll. Hos den lilla fairy tärnan finns bara 40 individer kvar varav 1o är häckande par.

År 2000 ökade råttor explosionsartat i de bokskogar som utgör delar av sydön. Bok är det mest dominanta av trädsläktet över sydöns bergskedjor, men utgör även den del av nordön kedjor. Under sk "Mast years" producerar bokskogarna enorma mängder med frön. Denna frömängd triggas av varma temperaturer under sensommar och höst. Historiskt sett åts denna mängd frön av fåglar och insekter, men nu har rollen tagits över av råttor och möss vilket leder till denna fortförökande explosion av dem. Denna explosion ledde under 2000 till flera lokala utdöende av fåglar som Mohua-yellowhead från bla Mt Stokes i Marlborough och kakariki karaka från Norra Hurunui i Canterbury. Antalet minkar, vesslor och iller ökar dessutom när antalet råttor och möss blir fler. När då senare fröna är slut, vänder sig däggdjuren till att äta bla fåglar och ägg. "Mast years" händer normalt sett vart sjätte till sjunde år, men pga en mycket möjligt global uppvärmning händer det nu mycket oftare. Fyra st "mast years" har nu hänt sista 9 åren. '

Innan pre european tid fanns mohua över hela sydön, men tack vare introducerad pest har deras utbredning och individer minskat till en så låg gräns att de snart kommer vara utdöda på det nya zeelänska fastlandet vid 2020.
De är dock inte de ända arter som ligger i riskzonen i dessa bokskogar. Den blå ankan-Whio, inhemska fladdermöss, kiwi och kakariki har drabbats hårt. Dessa arter hänger just nu på en skör tråd och klarar sig nätt och jämnt i områden där en effektiv pestkontroll sker- speciellt i otillgängliga områden där betesgift 1080 droppas med helikopter.
Men även växter ligger i riskzonen. Arter som den nya zeelänska misteln och rata har ätits upp och rensats ut totalt från områden där de tidigare var lokalt mycket vanliga. I det här fallet är den australiska possumen- en pungråtta att skylla( stora vänster).
En art som introducerades för sin päls skull. I flera omgångar släppte man ut djur för att det skulle etablera sig i den nya zeelänska faunan. Nu uppe i en mängd på ca 70 miljoner individer äter de upp ca 20 000 ton växtlighet per natt. Skadorna blir väl synliga.

Hela lövverk och trädkronor äts upp vilket leder till döende skogar ( se nedan till höger och vänster) (possumfri skog vänster).
Medan 2-3 år gamla blad är inte attraktivt som föda och fälls senare normalt, äter possums färska blad och skott. Detta leder inte till en direkt död, utan snarare att trädens stressas ihjäl under ett par år.
Vissa skogar har ätits ur helt med arter som rata, pohutukawa, totara, titoki, kowhai och kohekohe som är bland de mest utsatta, med sina:
• knoppar, blad och blommor
• frukter
• bark
Men också:
• ormbunkar
• svampar
• ryggradslösa djur
• fåglar och ägg
• sniglar
• kadaver
Dessutom sprider possums bovine tuberkulos, eller Bovin TBC och utgör där även en fara för jordbruk och dess kreatur.
Att bara rulla tummar och inte göra något åt detta är inte en lösning. Vi har en plikt, inte minst för framtiden att skydda det naturliga arvet. En hel del ekonomi och investeringar finns här med, men den delen tänker jag inte gå in på.

När vi gör något åt problemet, pratar resultaten för sig själva.- Fågelsången återvänder och skogen återhämtar sig och grönskar. Studier visar att pestkontroll inriktad på vissa arter vänder hela den nedåtgående trenden för vissa hotade arter.
Hos north Island brown kiwi i Tongariro kiwi sanctuary ökade överlevnadsgraden med
över 70 % följande år efter en intensiv pestkontroll. Hos kiwi kycklingar i samma område ökade överlevnaden från 27 % till 69 % samma år. Hos vanliga arter som fantail överlevde fler än 48% av alla bo från tidigare 10 %.
Om inget gjordes för att skydda Nya zeelands speciella djur och växtlivs som har fått utvecklats separat i 80 miljoner år- vad skulle då arvet bli för framtiden? Ett land utan fågelsång och tysta och döende skogar.
Nya zeelands skogar är dessutom beroende av fåglar för sin överlevnad. De spelar en viktig del av skogens ekosystem genom att pollinera blommor och genom spridning av frön och kärnor över stora avstånd. I samband med att fåglarna minskar som Kereru, den inhemska skogsduvan, har föryngringen i vissa skogar fallit med över 84 % på bara de senaste två åren. Pestdjuren är inte bara rovdjur, utan konkurrerar även om föda.

Det lättaste sättet att ha en effektiv pestkontroll är självklart via markkontroll.
Fällor och betesstationer är antagligen det mest spridda sättet att arbeta och visar sig vara lämpligt i områden där terrängen är lätthanterlig och regelbundna kontroller kan genomföras.
Moderna fällor är humana, effektiva och tillverkade för att undvika skada eller döda fåglar.
Department of Conservation håller efter över 180 000 fällor och spenderar med än 5 miljoner dollar varje säsong rått och minkfällande.
Invasiva arter kostar Nya Zeeland ca 3,4 miljarder dollar varje år. Kostnaderna för invasiva främmande arter i Sverige har nyligen uppskattats till 1,1–4,5 miljarder per år. I EU beräknas kostnaden till 9,6 miljarder euro per år och i USA uppskattas kostnaderna för skador och kontroll till ca 100 miljarder dollar per år.

Betesgifts stationer betas med gifter som 1080, brodifacoum också känt som Talon, diphacinone, cholecalciferol och potassium cyanide, mer känt som feratox. Valet av gift beror på valet av pest, den närliggande miljön samt risken för det inhemska djurlivet och mänsklig hälsa.
Markkontroll metoder är precisa, men kan fortfarande utgöra en fara för vissa inhemska arter, husdjur och jordbruksdjur. De är dessutom mer arbetskrävande och dyrare. Trots detta sker markkontroll på över 400 000 hektar och är mest använt i kampen mot invasiva arter.

Vissa områden är dock inte lätt tillgängliga med en alltför tuff eller oåtkomlig terräng. Vilket leder till en sämre kontroll. Andra områden kan annars vara drabbade med ett sådant överflöd av pestdjur att inte ens en intensiv markkontroll gör ngn skilland. Det är här då alternativet med helikopter droppande bete används. 1080 är ett biologiskt nedbrytbart ämne och är det mest effektiva och registrerade gift som används för att kontrollera vissa områden på det Nya zeelänska fastlandet.

Kostnaden är avsevärt mindre än vid mark kontroll, i vissa fall med så mycket som bara en fjärde del. Tyvärr kontrolleras mindre än 2 % dvs ca 150 000 hektar av de ca 8,6 miljoner hektar som utgör conservation eller bevarandemark.
Med dagens tekonologi har tekniken finslipats så pass att kontroller har blivit mer effektiva, med hjälp av GPS har man kunnat göra betydligt mer precisa släpp. Även mängden bete har kunnat minskas från 1990 talets 18 kg per hektar till dagens 2-3 kg bete per hektar. En individuell betesflinga innehåller maximallt sätt bara 0,15 % gift, resten är bara morot eller en flingbas. Med detta menas det att med bara 2-3 kg spritt bete per hektar är mindre än en tesked utspritt.

Tillskillnad från andra toxiner är 1080 biologiskt nedbrytbart, billigt och säkert. Toxinet finns naturligt i flera växtarter i både Australien, Sydamerika och sydafrika och inte minst i våran egna puha här på Nya zeeland. Det finns dessutom naturligt i vanligt te. Toxinet hindrar avbetning från betande däggdjur. Toxinet har används sedan 1950 och är ett av de toxiner i världens som det har forskats mest inom. Det fungerar så att det blockerar metabolismen hos djur som får sin energi från föda ledande till andnöd eller hjärtsvikt.

Djur som intar en icke dödlig dos drabbas inte och giftet kommer ut den naturlig vägen och bryts ner. Dvs det ackumuleras inte i näringskedjan.
Under de fuktiga förhållanden som sker i de Nya Zeelänska tempererade regnskogar bryter mikroorganismer i jorden snabbt ner 1080 till harmlösa komponenter. Samma sak händer även i vattendrag.
Vid korrekt användning räcker det med en betesfällning för att slå ut 98% av de förekommande possum och mer än 90 % av de råttor i ett specifikt område. Detta är så pass framgångsrikt att fåglar i riskzonen som kokako får en chans att kunna genomföra en lyckad häckning och få flygfärdiga ungar. I en okontrollerad skog genomför färre 17 % av kokako en lyckad häckning. (höger)

Nogranna kontroller sker alltid i samband med dropp och även i vattendrag. Varje lokal hälsomydighet måste dessutom ge sitt godkännande. Landcare research har studerat över 2000 vattenprover efter 1080 dropp sedan 1990. Ministry of health drinking waters studier av vattenförsörjning och normer av dricksvatten visar att 1080 aldrig har överstigit gränsvärdet med ens en närhet. En ca 60 kg person som jag skulle behöva dricka 60 000 liter vatten för att ens komma närheten av en dödlig dos.
Då är jag antagligen död av allt vatten iaf. Inte heller har ngra studier på vattenlevande organismer som kräftor och ålar visat ngra effekter av 1080 i vattnet. Ålar har dessutom matats med kadaver av förgiftade possums med halter av 1080 och ålarna visade inga symptom efter att ha ätit förgiftade kadaver. Allt gick ut den naturliga vägen. Inte heller några negativa effekter hos ryggradslösa djur som maskar, sniglar och olika weta.
Inte heller har det påvisat någon negativ effekt eller påverkan på den personal som jobbar med en närkontakt.
Tidiga anti 1080 grupper argumenterade att 1080 dödade fler inhemska fåglar än vad det räddade. Detta har antagligen inte varit baserat på fakta- även om under de tidiga dagarna av användande av 1080 åts av fåglarna då det användes med starkt "lysande" orange morotsbitar mot mörka undervegetation och hallonsmak. Många växter som Coprosmas har orange bär som lyser mot den annars mörka gröna bakgrunden. Numera används dock pellets med kanel smak, ngt som är oemotståndligt för djur som råtta och mink, men som ratas av fåglar.
Fåglar är annars mindre känsliga eftersom de har en helt annan metabolism. Nya zeeland anses vara världens största förbrukare av 1080 vilket också har användts som slogan för att stoppa det. Skillnaden är mot andra länder där det undviks är att Nya Zeeland inte har några naturligt inhemska landlevande däggdjur, förutom två fladdermöss. I andra länder undviks 1080 då man inte vill sätta sina egna inhemska däggdjur i riskzonen.
Studier visar att fladdermössen inte påverkas nämnvärt heller av 1080 dropp. Fladdermössen är dessutom också hotade av bla katter och mink.
Department of Conservation har aldrig sagt att det inte dödar fåglar. Generellt är mindre fåglar mer sårbara än större arter som kokako och kiwi och visst har få individer av mindre arter har strykt med. Efter ett dropp i Pureroa 1996 dog 54 % av alla bush robins efter att det hade slarvats med kontroller och småbitar och flingbitar hade blandats med pellets bitarna. Följande års dropp hade ihjäl 11 av 14 tomtits-miromiro. Ansvariga fick sparken!

Sedan 1998 har inga fåglar alls avlidit. Dessutom har studier efter 1998 visat att genomförda häckningar ökade från tidigare 11 % till 72 % utan att en enda ruvande hona dött. Honor är alltid mer sårbara eftersom de tillbringar oftast mer tid i boet. Hos många arter finns ingen utväg heller om honan ligger i en håla och ruvar på ägg och en predator som mink eller råtta tränger sig på. Detta leder till en sned bild över förhållanden mellan antal i könen.


Folk kan fortfarande se stora flockar av kaka på vissa håll i landet, men vad de inte ser är att 90 % av flocken antagligen bara är hannar. Possum går på så pass stora fåglar som kea och det finns videodokumenterat.
Hos robins i pureroa ökade dessutom antalet honor med 10 %. Hos kaka i samma område ökade populationen med en tredjedel efter ett dropp 2001. I närliggande waimanoa forest dör 5 av 9 kakahonor medans de ruvandes på ägg eller ungar pga av predation av mink. Även i Tongariro forest fördubblades antalet whio ankungar. Hade det inte varit för 1080 så hade Nordöns kokako redan varit utdöd likt den art på sydön som försvann i början av 70 talet. Men detta häller bara inte fåglar. Även de köttätande powelliphanta sniglarna ökade med 43 % i Kahurangi och kereru (höger)- ökade från 29 individer till 142 st i kaitoke här utanför Wellington.

Så även om antal individer fåglar sorgligt nog har omkommit under betesoperationer så skuggas dessa bortgångar snabbt bort av den boost av nya populationer som återvänder efter det att hotat från de invasiva predatorerna är borta.

Hela tiden sker även förbättringar. Varje år spenderar DOC och The Animal Health Board 2 miljoner dollar på att forska fram nya metoder att kontrollera pest och invasiva ter tillsammans med universitet, the Crown reaserch Institue och privata företag.-
Nya fällor och betesmetoder och även fertilitetskontroller av postum och mink, samt hermelin. Dessutom ett nytt gift mot enbart mink PAPP som dödar humant och dessutom minskar risken för ett sekundärt förgiftande, dvs om en hund tex skulle äta kadavret.Dessutom ett vaccin som blockerar possums och mink fertilitet. Nya fällor, bla självåterställande sådna där upp till 12 ggr kan slå innan de behöver återställas.

Problemet ligger dock bara inte bland ovanstående arter. Introducerade fåglar som starar, myna och australiska skator orsaker en hel del problem för de inhemska arterna.- Starar är aggressiva fåglar som tränger undan och tar över bon och hålor för många andra fåglar som kakariki och kungsfiskare.
21 av 30 holkar på Matiu/Somes island beboddes av starrar under sommarsäsongen 2010-2011, vilket lämnade kakariki till att föröska hitta holigheter i marken och liknande för häckning.
Mynor har sista 5-7 åren totalt tagit över totalt i många områden i bla Auckland och whanganui, vilket har lett till att många populationer av inhemska arter försvunnit.
Även om inget görs åt dessa problem här ännu, kostar deras framfart många andra platser som ex norra Australien. Stare och mynsäkra holkar finns det ritningar på.

Introducerade getingar är ett annat stort problem när de äter upp allt i sin väg och dödar allt i sin kamp på överlevnad. Ngt som jag snart hoppas ta upp här. Tillsammans med hjortar, harar, kaniner, grisar, getter mfl.

Förhoppningsviss inser fler människor det här problemet och ger mer eller gör mer för att hjälpa till. Om inte, är donera pengar eller stödja en organisation. Situationen gäller inte bara här utan även många stilla havs öar som Hawaii är situationen kritisk.