Nya Pingvinskyltar!

Äntligen har vi, Places for penguins har fått 3 st nya informationskyltar som är uppsatta vid Tarakena bay om våra pingviner som håller till i området. Vad vi gör i form av återplanteringar och återintroduceringar av arter för att skapa habitat, hot och skydd, hundförbud osv.
Så här ser de ut :


















Vi har också fått våra efterlängtade t-shirts för våra medarbetare, lite stora kanske, men sköna.

Mitt restaurerings område "Totara rd reserve"

Det har gått en vecka nu sen vi kom hem från semestern och jag har knappt inte fått något gjort, möjligen funderat på en del bra grejer, men antar att jag lider av post holiday depression? Tack Mathias.
Det enda jag lyckats göra på hin hyresvärds mark är bära ner en back med muehlenbeckia astonii till där de ska planteras. Bara 150 växter kvar som ska planteras på den lokalen.
I övrigt ser det annars bra ut, med det som har planterats hittills. Det har varit både fint väder och regn, men kylan har hållit i sig. Allt ser iaf fräscht ut.

Idag fick vi dock några saker utplanterat i mitt egna reserve (bild vänster). Två st totara, en rimu och en trädormbunke av släktet Dicksonia. Ser ganska bra ut. Visserligen skulle det behöva rensas lite snart innan ogräset sätter igång på våren igen. Blev lite tomt på undervegetation dock när jag rensade bort allt ogräs. Det är inte lika grönt och lummigt. Marken blev istället kal och tydligt kunde man se hur det sista rann bort när det regnade. Marken var helt övertäckt tidgare av Vandrande jude eller Tradescanthia, vilket är deras vetenskapliga namn. Med en så tät matta så hindrar de all typ av växtlighet och frön från att gro. (bild 1. före)
Tillsammans med björnbärssnår bilade de en ogenomtränglig djungel av ogräs. Kommunen besprutade senare allt, vilket fick det att dö och bli en brun död massa som började ruttna ner.
(bild 2 och 3. efter)
En del av Bjönbärs grenarna la jag ut som taggiga barriär mellan träd och buskar och tunnare grenar klipptes till små taggiga stumpar. Allt placerades ut för att få barn och hundar att undvika gå ut bland så känsliga växter eller riva ner matrial som jag försökte få lika kvar på jorden och få dem att gå sig på betonglagda gångarna.

Grenar, stenar och annat som hindrar döda blad och liknande från att blåsa eller regna bort har placerats ut och nu så börjar jag nu få tillbaka lite ytor som kan bibehålla fuktigheten i marken. Ett tjock lager jord och mull är gott för ryggradslösa djur som i sin tur är föda för fåglar och ödlor. Mängder av frön har grott av olika inhemska träd och buskar få fort ogräset försvann. Mest Ngaio och poroporo.
Speciellt poroporo är en art som är en bra regenererande växt och bra indikator på att marken läker.


Utplanterings lokalen ligger i en liten dalgång på halvöns insida. Skyddad mot vind och salt. Flera stora pohutukawa växer där och de kan jag inte göra något åt, dessutom ger de de mindre träd och buskarna skugga från sommarens brännande sol. Ända problemet är att pohutukawas blad och bark innehåller höga doser av det kemiska ämnet tannis vilket ger högre motstånd från andra växter ska kunna stabilisera sig. Möjligen kan man plocka bort dem vartefter de andra träden börjar växa till sig, men det är ett projekt som ligger minst 80 år in i framtiden-
Högre upp är det relativt torrt, men längre ner fuktigare. Jag kan tänka mig att det har runnit en naturlig bäck här och tror även att det sipprar ut en del vatten längre ner under jorden då det är som lummigast längst ner.-
En hel del karaka växer längre ner och vissa för stora för att tas bort. Likt pohutukawa är karaka introducerad från de nordligare breddgraderna av Nya zeeland och båda har en tendens att ändra hela kustlevande skogars ekosystem med sitt kemiska tannis. I sin naturliga miljö norrut har samma arter som här lärt sig att leva med, men arterna här har inte utvecklat det skyddet och är därför mer såbara. Två st stora lönnar växer utmed dalgången med, och frågan är, kan jag ha ihjäl dem utan att ta ner dem. De räknas som en av de mer invasiva arterna, men de är ganska stora så jag kan inte göra det själv. Ev av dem stor dessutom precis på en tomtgräns typ. visserliggen obyggd, men ändå.
Av karakan kommer jag dock behålla några större av träden, de får det så länge att se hyfsat grönt och fräscht ut. allt sly ska bort dock och ersättas med lokala arter.
Hittills har bara den mittersta och översta delen påbörjats med växter jag har drivit upp själv och en del som köpts, och några jag faktiskt har flyttat på. Väntar dock på de växter jag hoppas på att kommunen kommer bidra med. Så förhoppningsvis ytterligare 50 st av olika arter jag har bett om.
Främst handlar det om kohekohe (Dysoxylum spectabile) (bild) och Rewarewa (Knightia excelsa), Trädfuchsian (Fuchsia excorticata) lite skuggigare och fuktigare läge tillsammans med Nikau palmer (Rhopalostylis sapida).
(Bilden visar 30 år gamla Nikau som återplanterats på Matiu/Somes Island)
Högre. ljusare och torrare läge kommer få en mer kustanpassad vegetation med både bergsflax och träskflax (Phormium) tillsammans med olika arter av gräs ooch halvgräs och manuka (Leptospermum scoparium). Några större trädarter som totara (Podocarpus totara) och Rimu (Dacrydium cupressinum).
Undervegetation kommer bestå av mindre buskar, gräs och ormbunkar.

Tanken är att jag även ska försöka tillverka några wetahotell och ödlegömmor som kan snyggt gömmas undan samt om jag kan tillverka en eller två uggleholkar för Morepork (ninox novaeseelandiae), eller Ruru som deras maorinamn är. Kanske kan hjälpa att hålla ner antalet råttor.
Kommunen hämtar allt gammalt landfyllnadsmatrial skräp som jag hittar och ogräs jag samlar ihopp. Så där har de varit duktiga. Iof så är detta kommunmark så de ska vara mer än tacksamma :P




Börjar iaf se lite trevligare ut och får det växa orört några år tror jag det blir riktigt tjusigt.
Många mäniskor passerar denna del varje dag. En del stannar och är mycket vänliga och pratar, en del går bara för bi och en del tittar konstigt på mig när jag står där och rensar eller planterar. Många tycker det är en jättebra ide, tackar för vad jag gör. Tycker att jag borde få betalt av kommunen osv. Andra förstår inte varför jag gör det, och föklarar man för varför tycker det ändå det är konstigt. Varför gör man något frivilligt? De mäniskorna tycker jag är konstiga i sig, tycker nästan lite synd om dem för att de inte förstår.
Hursom helst så är det en viktig sak och det kommer märkas och ge resultat när allt får växa upp.Förhoppningsviss kommer denna återplantering av både lokalt försvunna och vanliga arter inbringa i att flera andra djurgrupper som vivlar, bin, skinkar och fåglar så småningom återkommer eller att fler arter får fler möjligheter att överleva.

Be Cass-o-wary ! En liten resa till Australien

I vad som skulle bli en avkopplande semester och med fågelskådning till norra Australien och med lite frånvaro från trädplanterande, stödutfodringar och tankar om utarmning av våran biologiska mångfald hemma, resulterade istället av ännu fler oroande tankebanor och timmar av funderande av problemen här istället.

Idag finns bara 0,5 % av Australiens regnskogar kvar. Sedan 1700 talet har 75 % av Australiens regnskogar skövlats för att ge plats åt stadsutveckling, industri, men främst åt jordbruk som sockerör och betesytor för får och kor. Dock är ett av de största hoten klimatförändringar för de skogar som finns kvar.

NSW och södra Queenslands regnskogar förekommer som en kedja av öar uppblandat av hög brandhärjande skog och jordbruk. Denna subtropiska regnskog är en av de största i världen och innehåller fler än 200 hotade växt och djurarter.
En av de mer kända och hotade arterna är Hjälmkasuaren (Casuarius casuarius). Dessa stora marklevande fåglar utan flygförmåga spelar en viktig del av skogens ekosystem som sprider av frön och kärnor över stora avstånd.
(Här håller jag upp ett kasuarplommon. Stor blå, giftig frukt, men bara ätlig för kasuaren.)

Idag finns det bara uppskattningsvis mellan 1200 till 1400 kasuarer kvar i nordöstra Queenslands blöta tropikskogar, omgivande skogsområden och träskmark. Listad som sårbar på IUCN röda lista, dock listad som utrotningshotad under The Federal and Queensland State legislation.
De flesta dödsfallen är trafikoffer som står för hälften av alla dödsfall. Ca 55 %. Lösa hundar står för ca 18 % som tillsammans med förvildade svin som tar kycklingar och ägg. Dessutom konkurrerar svinen med kasuarerna om föda. Mer än 230 arter av träd och buskar är beroende av kasuarer för sin överlevnad som den enda art som klarar att äta de stora fröna som ex av det primitiva trädet Ribbonwood, en av många primitiva träd i de blöta tropikerna. Dessutom är dom de enda som klarar att äta många frukter och bär som annars är giftiga för andra djur att äta. Dessutom ökar germinationen hos flera växtarters frön och kärnor med över 90 % om de får passera via en kasuars tarmkanal.



Förlorade habitat är dock den stora problemen.
I Mission beach området har kasuarerna förlorat över 42 % av deras habitat på bara 10 år och effekterna av cyklonen Larry i mars 2006 känns fortfarande.-
Då kasuaren är beroende av tät tropisk skog blir de isolerade i sina krympande öar av skog vartefter jordbruk och stadsutveckling breder ut sig över tidigare tropisk skog. Isolerande populationer kan inte sprida sig och risken för inavel ökar. Korridorer mellan skogsområden är livsnödvändiga om kasuarerna skall överleva.

Operation Big Bird
Operation big Bird är en av Australiens mest ambitiösa projket i nationens historia. Organisationen The australian rainforest foundation arbetar med den lokala regeringen och dess invånare för att skapa en 250 km lång grön korridor utmed den blöta delen av tropikskogen i Queensland. Från staden Cairns till den södra kust staden Carwell. Vad privatpersoner kan göra för att hjälpa är tex att adoptera en Kasuar för 1000 au Dollar. Då ingår det i uppköpning av privatmark till habitat, planteringsprojekt och support av ARFs Kasuar sjukhus. De kan lämna ett arvode i testamente, göra en donation, sponsra allt från en kvadratmeter till flera hektar eller tom köpa en del av skogen för att den ska lämnas orörd från 35 000 au dollar.

Ett annat stort projekt är...
The Rainforest Seed Project
Då klimathot blir ett mer och mer större hot mot världens tropikskogar som the wet tropics i Queensland så har The botanic Gardens Trust och Dr Kim Hamilton startat projektet The rainforest seed project. ett project som går ut på att lagra frön i en i en "fröbank". Detta är en väldigt viktig del att kunna bevara arter. En fröbank fungerar som en "back up" mot minskande av arter i sina naturliga habitat och fungerar som en resurs för forskning och restaurering.Alla arter klarar dock inte av den uttorkningsprocess som sker för att lagra frön och hundratals arter som är känsliga för uttorkning genomgår en speciell process för att lagras. I NSWs fröbank på Mount Annan testas ständigt nya tekniker för att kunna bevara och lagra frön. Deras målsättning är att kunna förstå hur frön germinerar och växer, identifiera hur att bevara regsnkogslevande arter bäst och samtidigt utöka den kunskap och bevarande av regnskogsområden globalt.

Våran resa infattade en hel del spännande saker, men en tyvärr väldigt kort visit till The Daintree discovery centre med sina upphöjda gångvägar bland trädens kronor och lianer. Världens äldsta orörda regnskog med sina 140 miljoner år bakom sig. Området är dessutom ett världskulturarv. Cairns stora mudflats när tidvattnet är lågt med slamkrypare och mangrove var en av de stora attraktionerna för mig.
Kurandas Butterfly sanctuary och labratorie där 4000 fjärilslarver varje dag tuggar sig igenom bladverk. 23 000 fjärilar kläcks här årligen och en 1500 fjärilar i en mängd arter flyger fridfullt omkring i vad jag tror måste vara världens finaste regnskog inomhus. Rekommenderas varmt.
Cairns botaniska trädgård och med sin tillhörande Gondwanan heritage garden. Det sistnämda visade sig vara lite av en besvikelse, men några intressanta inslag fanns dock, som australiensisk matai och flera intressanta arter av tropiska och regnskogsförekommande kottepalmer. Botaniska var fint och med sina tillhörande boardwalks runt regnskogsträsk och pandanus palmer. Här förklaras också värdet av världskulturarv.

Som privatperson kanske man inte kan göra allt och det är svårt att sakta ner en klimatförändring själv. Du kan göra en del för att hjälpa.
Du kan plantera fler träd, du kan hjälpa till i pågånde projekt som att ex adoptera en kasuar eller donera pengar till andra liknande projekt.
Jag och min partner har haft det stora privilegiet att få tillbringa tid i regnskogarna och dess omgivning i Queensland och haft flera närkontakter med vilda kasuarer, men vi har samtidigt sett hur förstörande krafter har utplånat de så tidigare orörda och forntida regnskogarna och dess invånare. Kan man verkligen uppskatta värde av något man inte har kvar?

För vem vet vad vi kommer sakna när de väl dör ut?