"Natural Born Killers"

Nio av tio North Island brown kiwi dör i det vilda innan de har nått 1 år.

Denna realitet är något de flesta av Nya zeelands inhemska arter utsätts för i kampen mot introducerade och invasiva arter.
Natural born killers som mink, råttor, katter, igelkottar och possums mfl har en enorm påverkan på Nya zeelands djur och växtliv vilket också påverkar hela skogar och ekosystem. Ett flertal dussin fågelarter kämpar ett desperat slag för överlevnad mot dessa arter. Över 40 fågelarter, 3 grodarter, en fladdermus och minst 3 arter av ödlor, samt en mängd insektsarter har redan dött ut. Varje år äts ca 26 miljoner ägg och ungar upp av pestdjur som råttor , mink och vanliga katter.
Minken tar ca 12 000 North Island brown kiwis varje år. 95 % av alla kiwikycklingar dör innan 6 månader gamla.
Av de 5819 nya zeelänska arter är mer än hälften klassificerade i riskzonen för att dö ut. Mindre än 500 rowi kiwi finns kvar i det vilda, och situationen är liknande för många andra arter som Takahe, kaki, kakariki karaka ( orangepannad kakariki) och kakapo där individantalet ligger i endast ett par hundra.
kakapo har knuffats så långt ut på kanten av ett utdöende pga av mink, katt och råttor att endast 122 st finns kvar. Dessa små populationer finns nu endast på pestfria öar med effektiv predator kontroll. Hos den lilla fairy tärnan finns bara 40 individer kvar varav 1o är häckande par.

År 2000 ökade råttor explosionsartat i de bokskogar som utgör delar av sydön. Bok är det mest dominanta av trädsläktet över sydöns bergskedjor, men utgör även den del av nordön kedjor. Under sk "Mast years" producerar bokskogarna enorma mängder med frön. Denna frömängd triggas av varma temperaturer under sensommar och höst. Historiskt sett åts denna mängd frön av fåglar och insekter, men nu har rollen tagits över av råttor och möss vilket leder till denna fortförökande explosion av dem. Denna explosion ledde under 2000 till flera lokala utdöende av fåglar som Mohua-yellowhead från bla Mt Stokes i Marlborough och kakariki karaka från Norra Hurunui i Canterbury. Antalet minkar, vesslor och iller ökar dessutom när antalet råttor och möss blir fler. När då senare fröna är slut, vänder sig däggdjuren till att äta bla fåglar och ägg. "Mast years" händer normalt sett vart sjätte till sjunde år, men pga en mycket möjligt global uppvärmning händer det nu mycket oftare. Fyra st "mast years" har nu hänt sista 9 åren. '

Innan pre european tid fanns mohua över hela sydön, men tack vare introducerad pest har deras utbredning och individer minskat till en så låg gräns att de snart kommer vara utdöda på det nya zeelänska fastlandet vid 2020.
De är dock inte de ända arter som ligger i riskzonen i dessa bokskogar. Den blå ankan-Whio, inhemska fladdermöss, kiwi och kakariki har drabbats hårt. Dessa arter hänger just nu på en skör tråd och klarar sig nätt och jämnt i områden där en effektiv pestkontroll sker- speciellt i otillgängliga områden där betesgift 1080 droppas med helikopter.
Men även växter ligger i riskzonen. Arter som den nya zeelänska misteln och rata har ätits upp och rensats ut totalt från områden där de tidigare var lokalt mycket vanliga. I det här fallet är den australiska possumen- en pungråtta att skylla( stora vänster).
En art som introducerades för sin päls skull. I flera omgångar släppte man ut djur för att det skulle etablera sig i den nya zeelänska faunan. Nu uppe i en mängd på ca 70 miljoner individer äter de upp ca 20 000 ton växtlighet per natt. Skadorna blir väl synliga.

Hela lövverk och trädkronor äts upp vilket leder till döende skogar ( se nedan till höger och vänster) (possumfri skog vänster).
Medan 2-3 år gamla blad är inte attraktivt som föda och fälls senare normalt, äter possums färska blad och skott. Detta leder inte till en direkt död, utan snarare att trädens stressas ihjäl under ett par år.
Vissa skogar har ätits ur helt med arter som rata, pohutukawa, totara, titoki, kowhai och kohekohe som är bland de mest utsatta, med sina:
• knoppar, blad och blommor
• frukter
• bark
Men också:
• ormbunkar
• svampar
• ryggradslösa djur
• fåglar och ägg
• sniglar
• kadaver
Dessutom sprider possums bovine tuberkulos, eller Bovin TBC och utgör där även en fara för jordbruk och dess kreatur.
Att bara rulla tummar och inte göra något åt detta är inte en lösning. Vi har en plikt, inte minst för framtiden att skydda det naturliga arvet. En hel del ekonomi och investeringar finns här med, men den delen tänker jag inte gå in på.

När vi gör något åt problemet, pratar resultaten för sig själva.- Fågelsången återvänder och skogen återhämtar sig och grönskar. Studier visar att pestkontroll inriktad på vissa arter vänder hela den nedåtgående trenden för vissa hotade arter.
Hos north Island brown kiwi i Tongariro kiwi sanctuary ökade överlevnadsgraden med
över 70 % följande år efter en intensiv pestkontroll. Hos kiwi kycklingar i samma område ökade överlevnaden från 27 % till 69 % samma år. Hos vanliga arter som fantail överlevde fler än 48% av alla bo från tidigare 10 %.
Om inget gjordes för att skydda Nya zeelands speciella djur och växtlivs som har fått utvecklats separat i 80 miljoner år- vad skulle då arvet bli för framtiden? Ett land utan fågelsång och tysta och döende skogar.
Nya zeelands skogar är dessutom beroende av fåglar för sin överlevnad. De spelar en viktig del av skogens ekosystem genom att pollinera blommor och genom spridning av frön och kärnor över stora avstånd. I samband med att fåglarna minskar som Kereru, den inhemska skogsduvan, har föryngringen i vissa skogar fallit med över 84 % på bara de senaste två åren. Pestdjuren är inte bara rovdjur, utan konkurrerar även om föda.

Det lättaste sättet att ha en effektiv pestkontroll är självklart via markkontroll.
Fällor och betesstationer är antagligen det mest spridda sättet att arbeta och visar sig vara lämpligt i områden där terrängen är lätthanterlig och regelbundna kontroller kan genomföras.
Moderna fällor är humana, effektiva och tillverkade för att undvika skada eller döda fåglar.
Department of Conservation håller efter över 180 000 fällor och spenderar med än 5 miljoner dollar varje säsong rått och minkfällande.
Invasiva arter kostar Nya Zeeland ca 3,4 miljarder dollar varje år. Kostnaderna för invasiva främmande arter i Sverige har nyligen uppskattats till 1,1–4,5 miljarder per år. I EU beräknas kostnaden till 9,6 miljarder euro per år och i USA uppskattas kostnaderna för skador och kontroll till ca 100 miljarder dollar per år.

Betesgifts stationer betas med gifter som 1080, brodifacoum också känt som Talon, diphacinone, cholecalciferol och potassium cyanide, mer känt som feratox. Valet av gift beror på valet av pest, den närliggande miljön samt risken för det inhemska djurlivet och mänsklig hälsa.
Markkontroll metoder är precisa, men kan fortfarande utgöra en fara för vissa inhemska arter, husdjur och jordbruksdjur. De är dessutom mer arbetskrävande och dyrare. Trots detta sker markkontroll på över 400 000 hektar och är mest använt i kampen mot invasiva arter.

Vissa områden är dock inte lätt tillgängliga med en alltför tuff eller oåtkomlig terräng. Vilket leder till en sämre kontroll. Andra områden kan annars vara drabbade med ett sådant överflöd av pestdjur att inte ens en intensiv markkontroll gör ngn skilland. Det är här då alternativet med helikopter droppande bete används. 1080 är ett biologiskt nedbrytbart ämne och är det mest effektiva och registrerade gift som används för att kontrollera vissa områden på det Nya zeelänska fastlandet.

Kostnaden är avsevärt mindre än vid mark kontroll, i vissa fall med så mycket som bara en fjärde del. Tyvärr kontrolleras mindre än 2 % dvs ca 150 000 hektar av de ca 8,6 miljoner hektar som utgör conservation eller bevarandemark.
Med dagens tekonologi har tekniken finslipats så pass att kontroller har blivit mer effektiva, med hjälp av GPS har man kunnat göra betydligt mer precisa släpp. Även mängden bete har kunnat minskas från 1990 talets 18 kg per hektar till dagens 2-3 kg bete per hektar. En individuell betesflinga innehåller maximallt sätt bara 0,15 % gift, resten är bara morot eller en flingbas. Med detta menas det att med bara 2-3 kg spritt bete per hektar är mindre än en tesked utspritt.

Tillskillnad från andra toxiner är 1080 biologiskt nedbrytbart, billigt och säkert. Toxinet finns naturligt i flera växtarter i både Australien, Sydamerika och sydafrika och inte minst i våran egna puha här på Nya zeeland. Det finns dessutom naturligt i vanligt te. Toxinet hindrar avbetning från betande däggdjur. Toxinet har används sedan 1950 och är ett av de toxiner i världens som det har forskats mest inom. Det fungerar så att det blockerar metabolismen hos djur som får sin energi från föda ledande till andnöd eller hjärtsvikt.

Djur som intar en icke dödlig dos drabbas inte och giftet kommer ut den naturlig vägen och bryts ner. Dvs det ackumuleras inte i näringskedjan.
Under de fuktiga förhållanden som sker i de Nya Zeelänska tempererade regnskogar bryter mikroorganismer i jorden snabbt ner 1080 till harmlösa komponenter. Samma sak händer även i vattendrag.
Vid korrekt användning räcker det med en betesfällning för att slå ut 98% av de förekommande possum och mer än 90 % av de råttor i ett specifikt område. Detta är så pass framgångsrikt att fåglar i riskzonen som kokako får en chans att kunna genomföra en lyckad häckning och få flygfärdiga ungar. I en okontrollerad skog genomför färre 17 % av kokako en lyckad häckning. (höger)

Nogranna kontroller sker alltid i samband med dropp och även i vattendrag. Varje lokal hälsomydighet måste dessutom ge sitt godkännande. Landcare research har studerat över 2000 vattenprover efter 1080 dropp sedan 1990. Ministry of health drinking waters studier av vattenförsörjning och normer av dricksvatten visar att 1080 aldrig har överstigit gränsvärdet med ens en närhet. En ca 60 kg person som jag skulle behöva dricka 60 000 liter vatten för att ens komma närheten av en dödlig dos.
Då är jag antagligen död av allt vatten iaf. Inte heller har ngra studier på vattenlevande organismer som kräftor och ålar visat ngra effekter av 1080 i vattnet. Ålar har dessutom matats med kadaver av förgiftade possums med halter av 1080 och ålarna visade inga symptom efter att ha ätit förgiftade kadaver. Allt gick ut den naturliga vägen. Inte heller några negativa effekter hos ryggradslösa djur som maskar, sniglar och olika weta.
Inte heller har det påvisat någon negativ effekt eller påverkan på den personal som jobbar med en närkontakt.
Tidiga anti 1080 grupper argumenterade att 1080 dödade fler inhemska fåglar än vad det räddade. Detta har antagligen inte varit baserat på fakta- även om under de tidiga dagarna av användande av 1080 åts av fåglarna då det användes med starkt "lysande" orange morotsbitar mot mörka undervegetation och hallonsmak. Många växter som Coprosmas har orange bär som lyser mot den annars mörka gröna bakgrunden. Numera används dock pellets med kanel smak, ngt som är oemotståndligt för djur som råtta och mink, men som ratas av fåglar.
Fåglar är annars mindre känsliga eftersom de har en helt annan metabolism. Nya zeeland anses vara världens största förbrukare av 1080 vilket också har användts som slogan för att stoppa det. Skillnaden är mot andra länder där det undviks är att Nya Zeeland inte har några naturligt inhemska landlevande däggdjur, förutom två fladdermöss. I andra länder undviks 1080 då man inte vill sätta sina egna inhemska däggdjur i riskzonen.
Studier visar att fladdermössen inte påverkas nämnvärt heller av 1080 dropp. Fladdermössen är dessutom också hotade av bla katter och mink.
Department of Conservation har aldrig sagt att det inte dödar fåglar. Generellt är mindre fåglar mer sårbara än större arter som kokako och kiwi och visst har få individer av mindre arter har strykt med. Efter ett dropp i Pureroa 1996 dog 54 % av alla bush robins efter att det hade slarvats med kontroller och småbitar och flingbitar hade blandats med pellets bitarna. Följande års dropp hade ihjäl 11 av 14 tomtits-miromiro. Ansvariga fick sparken!

Sedan 1998 har inga fåglar alls avlidit. Dessutom har studier efter 1998 visat att genomförda häckningar ökade från tidigare 11 % till 72 % utan att en enda ruvande hona dött. Honor är alltid mer sårbara eftersom de tillbringar oftast mer tid i boet. Hos många arter finns ingen utväg heller om honan ligger i en håla och ruvar på ägg och en predator som mink eller råtta tränger sig på. Detta leder till en sned bild över förhållanden mellan antal i könen.


Folk kan fortfarande se stora flockar av kaka på vissa håll i landet, men vad de inte ser är att 90 % av flocken antagligen bara är hannar. Possum går på så pass stora fåglar som kea och det finns videodokumenterat.
Hos robins i pureroa ökade dessutom antalet honor med 10 %. Hos kaka i samma område ökade populationen med en tredjedel efter ett dropp 2001. I närliggande waimanoa forest dör 5 av 9 kakahonor medans de ruvandes på ägg eller ungar pga av predation av mink. Även i Tongariro forest fördubblades antalet whio ankungar. Hade det inte varit för 1080 så hade Nordöns kokako redan varit utdöd likt den art på sydön som försvann i början av 70 talet. Men detta häller bara inte fåglar. Även de köttätande powelliphanta sniglarna ökade med 43 % i Kahurangi och kereru (höger)- ökade från 29 individer till 142 st i kaitoke här utanför Wellington.

Så även om antal individer fåglar sorgligt nog har omkommit under betesoperationer så skuggas dessa bortgångar snabbt bort av den boost av nya populationer som återvänder efter det att hotat från de invasiva predatorerna är borta.

Hela tiden sker även förbättringar. Varje år spenderar DOC och The Animal Health Board 2 miljoner dollar på att forska fram nya metoder att kontrollera pest och invasiva ter tillsammans med universitet, the Crown reaserch Institue och privata företag.-
Nya fällor och betesmetoder och även fertilitetskontroller av postum och mink, samt hermelin. Dessutom ett nytt gift mot enbart mink PAPP som dödar humant och dessutom minskar risken för ett sekundärt förgiftande, dvs om en hund tex skulle äta kadavret.Dessutom ett vaccin som blockerar possums och mink fertilitet. Nya fällor, bla självåterställande sådna där upp till 12 ggr kan slå innan de behöver återställas.

Problemet ligger dock bara inte bland ovanstående arter. Introducerade fåglar som starar, myna och australiska skator orsaker en hel del problem för de inhemska arterna.- Starar är aggressiva fåglar som tränger undan och tar över bon och hålor för många andra fåglar som kakariki och kungsfiskare.
21 av 30 holkar på Matiu/Somes island beboddes av starrar under sommarsäsongen 2010-2011, vilket lämnade kakariki till att föröska hitta holigheter i marken och liknande för häckning.
Mynor har sista 5-7 åren totalt tagit över totalt i många områden i bla Auckland och whanganui, vilket har lett till att många populationer av inhemska arter försvunnit.
Även om inget görs åt dessa problem här ännu, kostar deras framfart många andra platser som ex norra Australien. Stare och mynsäkra holkar finns det ritningar på.

Introducerade getingar är ett annat stort problem när de äter upp allt i sin väg och dödar allt i sin kamp på överlevnad. Ngt som jag snart hoppas ta upp här. Tillsammans med hjortar, harar, kaniner, grisar, getter mfl.

Förhoppningsviss inser fler människor det här problemet och ger mer eller gör mer för att hjälpa till. Om inte, är donera pengar eller stödja en organisation. Situationen gäller inte bara här utan även många stilla havs öar som Hawaii är situationen kritisk.

Te Roto kura-Sjön som försvann.

Jag har suttit och lekt lite med tanken hur Miramar halvön skulle se ut om inte den tidigare sjön, Te Roto kura eller Para lake som den hette inte hade dränerats. Maori kallade sjön Te Roto kura, eller den röda sjön och höll ålar i sjön.
Både norr och söder om sjön sträckte sig stora våtmarker med upp till 2 meter hög buskvegetation bestående av bla träskflax Phormium tenax, raupo-kaveldun och säv.

Sjön dränerades via en tunnel genom den tunna bergskedjan som separerade Evans bay med Para lake. Denna tunnel sägs vara den första som byggdes på Nya Zeeland, och färdigställdes 1849.
Extra förstärkningar av tunneln och ytterliggare dränering i samband med en lägre vattennivå skedde 10 år senare 1859. Resultatet blev att sjön dränerades med ytterliggare 6 feet, dvs ngnstans mellan 180 och 2 meter. Detta ledde till att hela våtmarken runt omkring torrlades och även den tidigare sjöbottnen vilket senare planterades med engelskt gräs och blev den första hästkapplöpningsbanan i landet.
Våtmarken runt omkring skövlades omvandlades till betesmark för får med engelskt gräs liksom de kullar och sluttningar runt om sjön. Man kunde tydligt urskilja var sjön tidigare låg under ihållande regn, då denna del vattenfylldes. Där Para road anlades och idag ligger var utmed sjöns östra sida.

Sista fuktigare markerna dränerades på 70 talet för att ge plats åt industrilokaler.
Med hjälp av kartor, gamla skisser och besiktningar har jag lyckats kunna placera ut sjön där den en gång låg och hur det hade sett ut idag om sjön låg kvar, fast med en del bebyggelse omkring. En del photoshoparbete.

Försvunna skatter. Del 4. Dront (Raphus cucullatus)

Fossil och rester från många av världens öriken visar en otrolig mångfald av bisarra fågelarter.

Många av större modell utan flygförmåga. Precis som Nya Zeelands moafåglar, adzebills och mång andra utrotades av de första lokalbefolkningarna som steg iland innan historiska dokument hann nedtecknades. Nu ska jag dock blogga om en annan generellt sett viktig utdöd art....

Indiska oceanens öar lämnades orört till relativt sent.
En av dessa var en tropisk ögrupp som beskrevs och behöll sitt bisarra ekosystem fram till efter 1500-talet- Maskarenerna. Bestående av öarna Mauritius, Réunion och Rodrigues.
De beskrevs som ett nyfunnet Eden. Vulkaniska öar, ständigt utsatta av vind och starka strömmar som beboddes av stora icke flygkunniga fåglar, gigantiska sköldpaddor, brednäbbade papegojor och vandrande landkrabbor.
Dronten var en av dessa icke flygkunniga fåglar.
Den beskrevs senare som en relik- en slags påminnelse från svunna tider, som undgått den moderna naturens rytm.

En stor endemisk art till ön Mauritius. Tillhörande grupper duvor, nådde den en storlek av ca 75 cm till 1 meter med en vikt på ca 17-23 kg. Kroppen bars upp av stora kraftiga svagt gula ben. Vingarna var korta och små. Huvudet bars upp av en långa hals och var ca 25 cm, naket och slutade med en kraftig krökt näbb med gulgröna kanter. Fjäderdräkten varierade i brungrå med vitare bakparti och med mörkare hals och huvud. De har ibland avbildats men en blå grå ton, vilket skulle kunna hänvisa till olika kön. Den nakna huvudet varierade i gulbruna toner, med en del inslag av blått och ett vitaktigt öga.

Dronten har många gånger avbildats som en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva. Ett av naturens misstag.
En mer romantiserad version av sanningen.

Dronten saknade dock rovdjur och därmed ett försvar mot dessa när de senare koloniserade ögruppen. De kunde dock enligt beskrivningar utdela kraftiga bett med den stora kraftigt krökta näbben.

Sjömän beskrev humoristiskt hur drontar försökte fly med sin klumpiga kropp släpandes i marken medan de jagades av männen, på jakt att fylla sina matförråd.
Dronten var i övrigt orädd när det gällde människor och introducerade rovdjur, något som ledde till deras undergång mindre är 90 år senare efter dess upptäckt.


Första beskrivningarna kom från portugisiska sjöfarare 1507, även om arabiska sjöfarare hade känt till ögruppen sedan 10-talet. Mauritius förblev obebodd fram till 1538 då den koloniserades av holländare. Bilden till höger visar de första beskrivningarna som gjordes mellan 1601 och 1603.

"Blue parrots are very numerous there, as well as other birds ; among which are a kind, conspicuous for their size, larger than our swans, with huge heads only half covered with skin as if clothed with a hood. These birds lack wings, in the place of which 3 or 4 blackish feathers protrude. The tail consists of a few soft incurved feathers, which are ash coloured. These we used to call ' Walghvogel,' for the reason that the longer and oftener they were cooked, the less soft and more insipid eating they became. Nevertheless their belly and breast were of a pleasant flavour and easily masticated."
Beskrev Amiralen Cornelis Matelief De Jonge, från det holländska ostindiska kompaniet dronten vid sitt besök till ön Mauritius år 1606.

Trots till sitt ryktesvisa illasmakande kött dödades drontar i tusentals för mat för de första kolonisatörerna, förrymda fångar och passerande sjömän som samlade proviant för sina resor till havs. Så många som 50 fåglar åt gången samlades och saltades för senare proviant.

Baron Grant som bodde på ön mellan 1740 till 1758 beskrev som
"It is a thoroughly a stupid animal. Its head is long, broad and deformed. It´s flesh is covered with fat but is also so nourishing that three or four of these birds suffice to fill the stomachs of a hundred persons."

I takt med människans kolonisering fördes också grisar, apor, hjort, hundar, katter och råttor med i sina ägares fotspår. Dessa djur blev förrymda och snabbt invasiva arter och orsakade stora skador i ekosystemet, något som sker än idag.
Både dront ägg och ungar slukades och även kanske vuxna fåglar av de nya predatorerna, samtidigt som avbetning förändrade skogens växtlighet och föryngring vilket ledde till brist på föda för dronten och de andra djurarter som levde på Maritius. Samma händelser skedde på grannöarna där närbesläktade arter som solitärfågeln dog ut. I samband med människans exploatering av öarna skövlades stora delar av de skogar som utgjorde drontens habitat.
Mauritius har många olika biotoper från slättmark, träsk, berg till rev. Drontens habitat utgjordes främst av låglands skog eller grästäckta skogsområden.
Massfyndigheter av tusentals ben har hittats i träskmarker, med hänvisningar till naturkatastrofer för mellan 2000 till 3000 år sedan som samlat döda kroppar i hundratals även mef ben av andra fåglar, jätte sköldpaddor mm samt flera utdöda träd och palmer tyder på att dessa låglandsområden kanske kan ha översvämmats vid olika tidpunkter. Detta ger en god inblick i drontens liv och uppväxt då flera ben av yngre djur i olika stadier av uppväxt har hittats.

Dronten häckade möjligen året runt. Ögonskildringar berättar om de monogama paren som levde livet ut, flaxade med vingarna inför parning. Ett vitt ägg lades i ett bo av gräs i skogens djupare delar och ruvades i 49 dagar. Båda föräldrarna deltog i kycklingens fostran.
Vissa källor hänvisar till att drontens läten påminde om unga gäss, medan andra källor hänvisar till att fåglarna generellt var tysta av sig. Engelska namnet dodo kan dock vara en onomatopoetisk- ljudhärmande av drontens egna läte, ett duvlikt "Do-do".

Mauritius följer markerade torr och regnsäsonger med mogna bär och frön mot slutet av regnperioden. Dronten var en girig fågel som åt sig "fet" på mängder med bär i slutet av regnsäsongen för att överleva den följande och svårare torkan som följde efter då brist på lämplig föda kunde råda. Det har föreslagits att dronten följde året i två faser. En fastande, icke häckande fas under den torra perioden oktober-Mars och en fetare och häckande fas mellan Mars och September.
Teorierna om att dronten var den enda fågel som var stor nog att kunna äta frukterna av det utrotningshotade trädet Tambalacoque, Sideroxylon grandiflorum är numera förkastade.
Teorin baserades på Stanley Temples forskning om att efter dronten utdöende fanns ingen som kunde sprida frukterna, och dels för att de behövde passera drontens matsmältningsystem för att kunna gro. I slutet av 1970-talet fanns bara enligt honom 13 st gamla träd kvar och att inget var yngre än 300 år. Men han hade dock ingen källa till detta. Tambalacoque trädet saknar dessutom årsringar, så dess ålder är mycket svår att uppskatta. För att bevisa sin teori tvångsmatade han grupper av kalkoner för att bevisa att frukten behövde passera en fågels matsmältning system för att kunna gro. Dock grodde bara tre av 17 frukter.
Närmare studier har visat att det finns fler hundra träd kvar och dess nedgång beror inte på avsaknaden av värddjur.Dronten kan ha ätit Tambalacoque frukterna, men några säkra bevis för detta finns inte.
Nedgången Tambalacoque beror snarare på skövling, svampsjukdomar och invasiva arter som makak apor som äter frukterna. Frukterna har dessutom visat sig gro utan hjälp av vare sig passera matsmältningsystem eller slipning av skalets yttre.

Fåglarna åt dessutom stenar för att underlätta matsmältningen. Den engelska historikern Hamon LÉstrange beskrev en levande front som hölls i London 1638:
"The keeper called it a Dodo, and in the ende of a chymney in the chamber there lay a heape of large pebble stones, whereof hee gave it many in our sight, some as big as nutmegs, and the keeper told us that she eats them (concucing to digestion), and though I remember not how far the keeper was questioned therein, yet I am confident that afterwards she cast them all again".

I fångenskap fanns föda antagligen i mängd året runt och detta ledde till övervikt hos många individer, något som är mycket vanligt hus burhållna fåglar och något som syns på de många illustrationer av drontar som finns. Detta har antagligen lett till avbildningarna av en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva och även om de var stora och kanske feta, så var de inte fullt så feta och övergödda som många bilder och karikatyrer visar, vilka sin tur ofta var isin tur baserade på bilder.

"Lightness and activity are attributes proper to birds, but the dronte could claim either of these charactheristics. It could in fact be taken for a tortoise covered with feathers; and nature, by decorating it with these useless ornaments, seems to have wanted to add embarrassment to its natural ponderousness; clumsiness of movment to the inactivity of its mass and to make its stupidty even more sickening by obliging us to admit that it really is a bird"
Skrev Buffon.

Ett annat ögonvittne beskrev den som..
" for shape and rareness...antagonise the Phoenix of Arabia; her body is round and fat, few weigh less than 50 pounds...her visage darts forth melancholy, as sensible of nature´s injurie is framing so great a body to be guided with complemental wings, so small and impotent, that they serve only to prove her bird...The half of her head is naked seemingly covered with a fine vaile, her bill is crooked downwards, in the midst is the thrill, from which part to the end tis of a light green, mixed with pale yellow tincture;her eyes are small and like to diamonds, round and rowling; her clothing downy feathers, her traine three small plumes, short and inproportionable, her legs suiting to her body, her pounces sharp, her appetite strong and greedy"

De flesta av dessa avbildningar är europeiska, med ett undantag. En avbildning av en dront som skickades till Indien på 1600-talet som anses vara den mest korrekta avbildning som skildras (höger), denna tillsammans med den 1638-tals avbildning som kan ha skildrat den sista dronten i livet. Flera individer skickades till zoologiska parker i Holland, England, Italien, Frankrike och Japan och bla en 1628 som turnerades runt som fågeln som åt stenar.
Många av dessa matvägrade och dog också i fångenskap.
Ett av de sista par som skickades till en zoologisk park i Europa hamnade på avvägar och hamnade istället i ett fransk kök där de blev soppa.

När fronten faktiskt dog ut är ännu oklart. De var sällsynta vid 1660 och den sista officiella observationen gjordes 1662. Men vissa källor hänvisar till observationer 1681 och en källa hänvisar även till en observation 1674. Jaktresultat av Isaac Johannes Lamotius resulterar i "dodaers" fram till 1693, men dessa är antagligen den icke flygkunniga "Red rail" som namnet hänvisar till, en art som också är numera utdöd. När Francois Legaut kom till mauritius och gjorde en inventering över arter på mauritius 1693, nämndes ingen front. Dronten var sannolikt utdöd före 1700-talet.

Trots sin popularitet finns förhållandeviss lite kvarlevor kvar av dronten. Endast ett torkat huvud och en fot från ett uppstoppat exemplar finns kvar idag. Denna uppstoppade individ fanns med i en musee katalog över samlingar år 1656 och gav som en gåva till Elias Ashmole, grundare av Ashmolean museum, där den fanns kvar till 1755. Vid denna tidpunkt var exemplaret i så dåligt skick och förruttnad att museets styrelsemedlemmar beordrade att exemplaret skulle brännas.
Någon upplyst person hög då av huvudet och en fot innan orden hann infalla.
Av det kapade huvud och fot som klarat sig undan, hamnade det så småningom i The Natural History museum i Paris och vid kännedomen om artens undergång gavs museets personal jobbet att göra en avgjutning.

Drontens utdöende gick senare förlorat i tiden och glömdes bort.
Inte förren när Lewis Carroll skrev serien om Alice I underlandet 1865 och hur hon mötte dronten i kapitel 2 och 3 blev dronten åter välkänd och en populär ikon för det moderna utdöendet.

Förhållandeviss få museer har idag kvarlämningar och skelett efter dronten och av de monterade kompletta skelett som finns består de flesta rekonstruktioner av en samling ben från olika individer. Oxford i England, Leiden i nederländerna, Köpenhamn och Port Louis på Mauritius samt Te Papa i Wellington-Nya zeeland är några museer som har rekonstruktioner eller modeller av drontar, samt det ägg som finns på East London Museum i sydafrika.
Inte förren 2005 hittades en mängd ben från, flera kompletta skelett i ett låglandsträsk i Mare aux Songes i landets sydöstra del varav en bal bevarat i sin naturliga dödsposition.

Drontens släktskap med andra fåglar och grupper har länge förbryllat forskare enda sedan dess upptäckt. Carl von Linne placerade den 1758 i strutssläktet varav namnet Struthio cucullatus.
Vilket också var första gången arten beskrevs taxonomiskt.
Senare placerades den både bland papegojor och rovfåglar, baserat på näbbens utformning. En slags landlevande gam ätandes ruttnande as och frukt.
Även pingviner och alkor har föreslagits.
Senare föreslogs duvor som ett möjligt släktskap baserat på flera morfologiska likheter. Därefter rallar som närmsta släktingar.
Sanningen ligger mer att dronten tillhör ordningen duvor. Columbiformes där den utgör en egen underfamilj Raphinae i familjen Columbinae och där den delar plats med den också utdöda Rodrigues solitaire, solitärfågeln pezophaps solitara vilken även den dog senare ut runt 1730.

DNA analyser placerar familjen någonstans i mitten på duvornas familjeträd, med dess närmsta möjliga släkting till Nicobarduvan från Nikobarerna, Palau och Solomonöarna. En duva som tillbringar väldigt mycket av sin tid på marken. Föregångare till dess underfamilj Caloenas kan också vara föregångare till the tooth billed pigeon från Samoa och kronduvorna från Nya Guinea. The tooth billed pigeon troddes tidigare vara en mycket nära släkting till fronten baserat på näbbens utformning. Men detta är snarare ett fall av en konvergent utveckling där näbbens utformning har utvecklats för ett mycket likt födoval.
Tack vare samma DNA stuider har det dessutom bevisats att drontens förfäder inte kom flygande från Afrika, vilket tidigare har antagits, utan härstammar från asiatiska duvor.

När detta hände är dock fortfarande oklart då Maskarenerna är en relativt ung ögrupp med sina 8 miljoner år sedan de restes över havsnivån av vulkaniska krafter. Dock separerade dronten och solitärfågeln redan för 25,6 milj år sedan från en gemensam föregångare. Denna föregångare bröt sig loss från övriga asiatiska duvor för ca 42 miljoner år sedan.

Djur som isoleras och utvecklas i egen takt på tex ögrupper utvecklar ofta vad kan tyckas vara bisarra former, men de gör dem inte dåligt anpassade eller dumma, utan tvärtom. De är perfekt anpassade för sin levnadsmiljö. När dess föregångare landade på Mauritius utvecklades fåglarna snabbt till sin nya livsmiljö som saknade rovdjur och hade en riklig mängd frukt och nötter liggandes på marknivå. De bytte bort flygförmågan mot istället kunna äta sig feta och mätta för att klara sig under hårdare levnadsvillkor.

Så den negativa slogan "dumb as a dodo" som levt i 350 år bör nog omdirigeras i takt med nya fynd, analyser och vetskap formar våran förståelse om ett djur som var perfekt anpassat till sin levnadsmiljö och förhoppningsvis inger den en ny respekt.

De dimhöljda bergens kokako

"...origins of these birds are lost in the mists of time" skrev R.B. Sibson.
Kokako Callaeas cinerea wilsoni tillhör den urgamla gruppen Callaeidae tillsammans med tieke/saddleback Philesturnus carunculatus (Se tidigare inlägg) och den numera utdöda huia Heteralocha acuitirostris. ( Se tidigare inlägg)
Denna grupp verkar vara en relik kvar av tidiga passeriner som utvecklades på gondwana och som flyttade och överlevde på zealandia då det bröt sig loss från övriga gondwana land för ca 80 miljoner år sedan. DNA har visat att närmsta nulevande släktingen är hihi/stitchbird, Notiomystis cincta. ( Se tidigare inlägg) En art som länge har förvirrat ornitologer med sitt släktskap bland övriga grupper.

Kokakon är en skogslevande fågel med två underarter och fick släktnamnet Callaeas av grekiskans "kallaia" vilket hänvisande till tuppens slör. Arten beskrevs av J.R froster 1788 som reste med James Cook. Den nordliga arten fick namnet cinera 5 månader senare av den tyske naturalisten Johann F Gmelin.

Den sydliga arten Callaeas cinerea cinerea, förekommande på den Nya Zeelänska sydön är numera betraktad som utdöd, med sista officiella sight 1967 vid Teal Creek i Mount Aspiring National Park och en hittad fjäder och en möjlig sång från Stewart island från 1987. Inofficiella rapporter förekommer dock fortfarande från isolerade platser på sydön som tex Abut head (1997) på västkusten. Mellan 1990 och 2010 har 130 iakttagelser eller hörs rapporterats varav 37 tros vara kokako.

Skillnaden mellan den nordliga kokako och den sydliga är färgsättningen på slörarna vid var sin sida om näbbroten. Vilket också gett dem deras engelska namn wattlebirds. (Ej att blanda ihop med den australiensiska gruppen av wattlebirds). Den sydliga kokako har orange slör övergånde i blått till näbbroten, medan den nordliga har uteslutande blått. Hos båda arterna är dock slörena ljust rosa hos ungfåglar. Hos båda arterna är kroppen genomgående blågrå, med svart ansiktsmask.
Vingarna är korta, rundade och generellt mycket svaga, vilka inte är särskilt väl lämpade för flygning. Kokako är begränsad till mycket kort aktiv flygning och är en av de få fåglar i världen som aktivt glidflyger mellan trädtoppar istället. Kokako föredrar att springa och hoppa i grenverken bland trädens kronor i skogens övre skikt. Speciellt i skogens högre träd, podocarper som Rimu, matai och miro. Benen är långa, gråsvarta med stora klor och mycket väl anpassade för ett liv i trädens kronor.-

Kokako fyller nästan samma ekologiska nisch som flygekorrar gör i övriga världen.
Kokako är allätare och födan varierar beroende på årstider. Under vinterhalvåret lever de huvudsakligen av blad och ormbunkar och enstaka bär och insekter de kommer åt. Vid kommande vår övergår födan till nektar, blommor och knoppar för att under sommaren helt övergå till insekter som mal, vandrande pinnar, weta och larver.
Frukt och bär som pigeonwood, miro (bild vänster nedan), matai, rimu mfl.
Blad och insekter hålls med foten, likt papegojor vid förtäring. (bild höger)
Kokako spelar en viktig roll i skogens ekosystem med spridning av större frön och kärnor som inte andra fåglar klarar av.

Mest kännetecknade för arten är dock deras sång. Spöklika men vackra orgeltoner som kan höras upp till flera kilometer vid gryning och skymmning. (kopiera länken för att höra http://www.kiwi-wildlife.co.nz/Sounds/kokako.mp3)
Av gryningskören var kokako en av de mest vanliga arterna innan européerna koloniserade Nya Zeeland, och de sades vara vanligare än tui. .
Tonerna är för utmärkande, eller invecklade för att kunna beskrivas rättvist och måste höras vid gryning för att ge dem rättvisa. Charles Douglas beskrev den dock som...
“The cry of the crow is indescribably mournful. The wail of the wind through a leafless forest is cheerful compared to it. Perhaps the whistling of the wind through the neck of an empty whiskey bottle is the nearest approach to it, and is sadly suggestive of departed spirits”

Par sjunger gärna i en klocklik duett i upp till en halvtimme och blandar sig gärna in i andra par för att senare sjunga i kör. I övrigt kommunicerar paren mellan varann med klickningar, mjauningar, drillande och andra små förekommande ljud. Sången och tonerna varierar från olika regioner och fåglarna sjunger i olika dialekter, beroende på vart ifrån de kommer. Detta har lett till en del problem vid uppfödning eller inplanteringsprojekt då fåglarna inte alltid förstår varann. Att förstå sången och dess innebörd är viktigt ur en bevarande synpunkt.
Sången är utdragen och högljudd och sjungs från trädens toppar över skogen för att senare sjunka ner likt en väv över mindre territorier av podocarp och lövskog.
Reviren varierar mellan 5-20 hektar, men normalt sett på ca 8 hektar. Revir ligger ofta utmed bergskammar med närliggande närliggande dalgångar och högplatåer med ett antal högre träd än övriga trädskiktet. Vanligtvis podocarper som miro, rim och matai. I övrigt ofta i tawa dominerad skog.
Kokakopar tillbringar mestadels av tiden tillsammans och normalt sett hela livet ut. Hane och hona är mycket lika i både färg, storlek och vikt. ca 230 gram. Boet byggs i tät vegetation med 3 ägg. Vid gynsamma tider kan de fostra upp till 3 kullar på en säsong.

Innan människan satte sin fot på Nya Zeeland var kokako vanlig över hela landet och enligt maori tradition fanns kokako på alla bergskedjor. Subfossil visar dessutom en mycket sprid spridning. Den nordliga arten över hela nordön och den sydliga över hela sydön, inklusive närliggande Stewart Island.
Hos maori var kokako inte man normalt sett lyckades fånga, men åts med glädje om man lyckades överrumpla en. Detta har lett till talesättet – “Hoki i kona, e kore e mau i a koe te kokako e Whareatua” (you can turn back, for you will never catch the crow of Whareatua). Hos vissa maoridialekter kallas kokako dessutom för hokako, honga, honge, onga, onge, pakara och werewere.

I och med att skogarna krympte i takt med skövling och bränder av maori och senare européerna har dess utbredning minskat drastiskt. Detta gällde många endemiska fågelarter på Nya Zeeland. Flera dog ut. De få lämpliga skogsområden som fanns kvar överrumplades snart av introducerade rovdjur som postum, råttor och mink. Dessa idag betraktas som pestdjur och har etablerat sig över hela landet, inklusive de få kvarvarande skogsområdena lämplig för kokako. Detta bör hållas i åtanke i bevarandetankar då det är en stor skillnad från de naturliga rovdjur som kokako har och har utvecklats med i 1000 tals år. I takt med krypande habitat och introducerade pestdjur märktes en markant skillnad i antal redan 1885 och observatörer noterade ner att kokako “retreating before the advance of civilisation”. Från 1944 noterades att de minskade drastiskt i antal och 1960 fanns bara kokako kvar på norra nordön. 1974 fastslogs det att minskningen berodde på ...“almost entirely due to predators”. Och de fortsatte att minska i antal drastiskt fram till 1979. De lokala populationerna som inte sågs efter dog ut en efter en. Bevarande projekt startades relativt sent, men redan 1907-08 försökte tidiga naturalister återintroducera kokako till Kapiti island, dock utan resultat. Senare bevarande projekt fick glöd då planer publicerades på mer skogaverkning av urskog i Pureora av New Zealand Forest Service. Något som fortfarande vanligt i slutet på 70 och början på 80 talet- kokako blev en publik symbol för vad som skulle förloras om planerna skulle fortskridas. Dessa planer stoppades dock i tid och detta i sambands med bildandet av Department of Conservation.
Den första skriva planen- the Kokako recovery projekt ( finns att ladda ner på DOC´s webbsida) skrevs för att vända trenden på minskningen skrevs tidigt 1980 av dåvarande New Zealand Wildlife service (dåvarande Department of Conservation) I och med planerna på skogsaverkning utfördes en treårig studie av kokako och dess födointag, rörelser och utbredning, häckning, överlevnad.

Resultaten var nedslående. Råttor och possums var huvudorsaken till predation hos kokako även om predation från andra arter är förekommande. Get, hjort och andra betande djur gav långsiktiga skador på växtlighet och habitat. I ex Mapara 1991 fanns bara 52 fåglar varav 5 var honor. Detta syntes till på många av de få platser kokako fanns kvar på.



Honor är mycket mer utsatta för rovdjur då de tillbringar uteslutande mer tid i boet under häckning. Detta gäller även ägg och fågelungar. Detta liksom hos många andra fågelarter på Nya Zeeland ledde till en obalans mellan könen.
Detta ledde till ngt som länge förbryllade forskare. Kokakopar som skyddade sina revir, parningspel, borgande och sjöng ihop. Ändå blev det aldrig några ägg eller ungar.
Det visade sig senare att alla bobyggande par var hanar som bildat par i brist på honor. Homosexuella par bland fågelvärlden är inte vanligt, men det förekommer hos flera olika arter.

Recovery gruppen etablerade 24 nyckellokaler på nordön där intensivt arbete skulle utföras för att låta populationerna återhämta sig.
Återhämtningsplanen hade dock inte fungerat om det inte vore för giftet 1080 ( se tidigare inlägg Restoring Forest Health eller www.1080facts.co.nz). 1080 har varit absolut nödvändigt för att kunna få återhämtningsplanen att kunna fungera överhuvudtaget och utan det hade kokako dött ut vid det här laget. Innan planen drogs igång fanns ex bara 3 häckande par av kokako kvar i Mapara. Efter 3 st noggranna pridningar av betespellets från helikopter och betes stationer ökade populationen från 1991 till slutet av 1996 till 86 individer och förhållandet mellan hanar och honor till tidigare 90 % hanar 1991 till 60%. Mellan 1989 fram till 1995 fångades utmed en 24 km lång beteslinje med fällor 257 minkar, 113 Vesslor, 91 illrar, På 4 år sköts över 8200 getter. Bara på 1965 hektar stora Kapiti island utrotades 1986 över 30 000 possums.

Populationerna är ofta små och isolerade och målet med the kokako recovery plan är att ha 1000 självständiga par vid 2020. 1999 Uppskattades hela populationen till att vara ca 1160 individer, varav ca 400 honor och 270 par. Men bara på 4 år fram till 2003 visade kokako en mest framgångsrik återhämtning i de områden där pestkontroll och återintroduktion utfördes med över 50 %. För närvarande finns ca 750 kokakopar spridda och Kokako recovery group beräknar med att möta målet med 1000 självständiga par redan år 2013- sju år tidigare än beräknat. Och ja- de paren är hona och hane.
I november 2008 häckade 75 par i Mapara.

Kokako recovery grop har också undertagit sig att undersöka fåglarnas genetiska bakgrund och förflyttningar mellan lokaler för att öka den genetiska bakgrunden och undvika inavel i populationerna. Dessutom hjälper pestkontrollen att få skogen och många av dess andra invånare att återhämta sig. Hotade arter som kiwi, weka, kereru, kaka och kakariki och även en mängd hotade växter som den nya zeelänska misteln, kakabeak och Dactylanthus- Nya zeelands enda parasit blomma.

Planer på fler återintroduceringar där arten tidigare var förekommande finns för närvarande. Platser som Hunua kedjan, Wainuiomata catchment pool, Boundary stream i Hawkes bay, Rangataua i Tongariro samt Whitecliffs taranaki. 20 individer återintroducerades till Waitakakere kedjan i augusti 2009 och i skrivande stund Maungatautari mainland island med sitt första häckande par-om jag inte minns fel.

På nära håll kan Kokako bara ses där uppfödningsprojekt sker som i Pukha Mt Bruce, Masterton Wairarapa och Hamilton Zoo i King Country ( bild höger). I övrigt kan kokako ses på pestfria öar som Hauturu/ Little barrier island sedan 1981 sedan katter utrotats, Kapiti island sedan 1991 och Tiritiri Matangi 1997, och fastlandsöar ( se tidigare inlägg) som Ark in the park. mfl. Ett fåtal vilda populationer förekommer fortfarande på ett flertal lokaler som Mapara och Pureora i King Country samt Te Uruwera, Kaharoa och Rotoehu i Bay of Plenty.

I Pukha Mt Bruce kommer man mycket nära en av deras häckande par, som är mycket tam med (vänster).

Pukha Mt Bruce var tidigare dessutom mycket känt för sin vackra kokako sång
L.O. falkner beskrev en tidig morgon Pukha Mt Bruce, november 1888 om gryningskören han vaknade till.
"Tired after our journey we slept soundly in our tents, being awakened to a gloriously fine morning by a chorus of tui and belbirds. Undisturbed by human interference the stately forest giants majestically dominated the scene while beautiful mamaku ferns stood in groups overhanging the river and reflected the water. The whispering of the breeze in the tree tops, the flutter of innumerable birds in the branches above all presented to us a picture of natural beauty never to be forgotten by those privileged to see it."

50 år senare var kokako lokalt utdöd i området.
Idag finns dock inte mycket kvar. Pukha Mt Bruce var tidigare en del av ett mycket stort skogsområde som sträckte sig hela vägen från Masterton till Norsewood- även kallat the 70 mil bush.
Idag finns bara 946 hektar kvar. Arten har dock återintroducerats till området och förnärvarande häckar 5 par. Kokako har dock fötts upp i Pukha Mt Bruce wildlife center sedan 1986 och många av dess avkommor har flyttats till både Kapiti, Tiritiri och Mapara.

Än så länge har jag inte fått nöjet att få arbeta med dessa skönsjungande fåglar, men så länge på jakt efter att få se några kokako i sina naturliga habitat och möjligen lyckas fånga en eller två på bild, spenderades en del av semestern kringresandes till flera av dessa områden. En dags vandring på Kapiti island gav inga resultat, vädret var förhållande disigt och blåsigt på toppen av ön. På den lokal de kunde synas till eller höras på var det relativt tyst och dimman låg tät mellan trädkropparna (bild höger).
En tidig morgon i Mapara gav heller inga resultat pga av ihållande regn. Frågan är dock hur många som kanske såg oss?
Vi besökte Hamilton zoo för att iaf få se en fågel på nära håll. De har ett häckande par i en stor utomhus aviarie vars avkomma har ingått i flera introduceringar och flyttningar. Otorohanga kiwi house hade dock inte kvar ngn kokako längre, trots informationblad och skyltar.
En dagstur till Tiritiri Matangi gav dock resultat av ett sjungande individ som min partner såg först. Sången gav snart svar från motsatt sida av dalgången och springandes över grenar likt en ekorre kom nästa individ som slöt ihop med sång. De åt bär och syntes till i ca 10 minuter innan de försvann högre upp i trädkronorna och dess orgeltoner dog bort.
Ihållande regn började falla…

Tack vare återhämtningsplanen ser framtiden ljusare ut för kokako och möjligheten ökar att återigen få höra dess flöjttoner i de områden där de en gång var så vanliga….

Ps. Tack Mathias för ditt tålamod.