Dagens trädgårdsblommor är morgondagens ogräs.

Ca 84 % av Nya Zeelands inhemska växter är endemiska, dvs de fins bara naturligt på en enda plats på jorden och ingen annanstans. Detta gör dem väldigt speciella, inte minst globalt sett. Bara i Wellington distriktet är 90 st av dem utrotningshotade. Främsta hoten kommer från andra arter, arter som har introducerats för sin skönhets skull eller för andra ändamål. Men även hybridformer från trädgårdskulturen. Dessa arter betraktas nu som invasiva arter. Dvs de utgör ett hot mot den biologiska mångfalden.

30 av dessa 90 hotade arter i Wellington är dock mycket tacksamma som trädgårdsväxter i. Ett bra exempel är Muehlenbeckia astonii-shrubby tororaro. En perfekt häckväxt och utgör perfekt gömställe för ödlor och mat för fåglar. Varför dessa ska planteras bara i Wellington och inte ngn annanstans är för att de hittas inte norr om regionen naturligt. För tillfället finns bara ca 50 individer kvar i det vilda.

Varför använda naturliga, lokalt inhemska arter?
1. De är genetiskt anpassade till lokala variationer i jordmån, klimat och klarar därför sig bättre och gör bättre ifrån sig.
2. De smälter in ekologiskt och estetiskt sätt med det naturliga landskapet och skapar därför " The rätt look"
3. Deras frön och sporer hjälper till att behålla integriteten av den lokala genpoolen och det lokala ekosystemets hållbarhet.
4. De är dessutom mer kompatibla med det lokala djurlivet, främst ryggradslösa djur vilket sen främjar allt från fåglar till ödlor.
5. Att förebygga spridning av växtsjukdomar, pest och ohyra mellan regioner och områden.

Har man en stor yta att arbeta på plantera växterna tätt. Detta hjälper plantorna att hålla känsliga och ytliga rötter kylda, men det håller även undan ogräs. De kommer naturligt hitta sin plats om de sitter för tätt efteråt.
Lär känna din trädgård och its kännetecken- Var är de fuktigare områdena är, de mer utsatta för vind och hur skuggor och sol rör sig. Att känna dessa saker ger dig värdefull information när du ska välja vilka arter som fungerar. Studera den närliggande naturmiljön och få en uppfattning om dess struktur och uppbyggnad ser ut. Hur står träden tex. Hur är deras struktur i trädkronorna. Hur ser undervegetationen ut?
Notera alla arter och skriv ner en lista ( sök hjälp om sådan finns) vilka arter är förekommande och hur de växer. Sol, skugga, blöt, torrt osv. Jämför med närliggande områden och dess arter och se vilka saknas. Kan dessa kanske vara ngt att återintroducera till trädgården? Läs gärna mitt inlägg. Trädgårdar ur en bevarande synpunkt från 14 augusti 2010.

Fler och fler människor väljer att köpa ecosourcade plantor. Dvs de är sådda med frön från lokalt vilda populationer. Ett bra exempel varför man ska köpa tex Kohekohe, Dysoxylum spectabile som var vanligt förekommande i Wellingtons kustområden och Auckland är att även om det är samma art skiljer sig båda populationerna med en genetiskt uppsättning. Båda har utvecklats åt skilda håll för att klara skiljda variationer i klimatet. Kolla med din trädgårdshandlare att du köper lokalt odlade och insamlade frön av arter.
Vill man samla själv var medveten om att endast personer som ett intyg från den regionala kommunen eller DOC elel liknande får samla frön från plantor i naturen. Ett sådant här Seed Collection Permit har jag ansökt om och fått och använder nu när jag samlar frön i närliggande reservat för att återintroducera arter till miramarhalvön. Arter som tawa, pigeonwood och kohekohe nu i maj mfl.

Var medveten om att tar du arter utanför dess naturliga utbredning så kan de bli ogräs eller betraktade som sådna. Många trädgårdsväxter runt om i världen har blivit en invasiv pest på så sätt och tränger undan lokala arter och utgör ett hot mot den biologiska mångfalden.
I nästan alla fall är det trädgårdskulturen och trädgårdsmarknaderna som är att skylla. Vanliga trädgårdsväxter rymmer och kan i värsta fall sprida sig hundratals kilometer och blir förvildade i naturen.

I Nya Zeeland är 75 % av landlevande ogräs och 50 % av vattenväxter är från början helt vanliga trädgårdsväxter.

Uppskattningsvis förvildas en trädgårdsväxt i veckan på Nya Zeeland.
Ngt som är mycket liknande på många håll i världen.
När man rensar sin trädgård, se till att slänga renset på ett ansvarsfull sätt i soporna eller i gren waste i tippen.


Aldrig slänga rens i en avlägsen del av tomten eller på andra sidan vägen i närliggande naturområden (vänster).
Även soptippar kan utgöra en god grogrund för många arter. När ogräset sedan tar sig kan den ta över inhemska arter, kväva övrig växtlighet och trycka undan djurliv och även beröva dem på födoresurser.

Nya Zeeland har över redan 2000 introducerade arter som har blivit förvildade, med ytterligare 1700 introducerade arter som växer i våra trädgårdar. Jämför detta med de bara ca 2100 arter som finns här naturligt. Att man ökar antalet arter behöver inte betyda att man ökar mångfalden, utan tvärtom. Minskar den.
Arter som Darwins barberry, olika clematis arter, ingerfärs arter, klockranka, blomman för dagen, luktört, slingerkrasse, björnbär, klubbmossa, kaprifol, cotoneaster, murgröna, körsbär, salix, lagerblad, passionsfrukt, vandrande jude(höger) ja listan kan göras väldigt lång.
Trädgårdsmarknaderna säljer dessutom fortfarande många av dessa arter.
Så direkt kan man skylla på trädgårdsmarknaderna för en vidare spridning. Människor som inte är medvetna om den biologiska risk när de handlar till sin trädgård.-
Många ogräs sprids via vind och via fåglar. Många har eftertraktade lysande bär som är oemotståndligt för en liten fågel (vänster cotoneaster). Små fåglar som sparvar, starar, koltrast och silvereye har en snabb metabolism och fröet passerar snabbt magen och hamnar ofta inte långt ifrån moderplantan. Ifall med tui och kereru-den nya zeelänska skogsduvan tar det lite långsammare och i kererufallet sprids fröet oftast upp till flera km ifrån moderplantan.
Då kereru ofta besöker trädgårdar i utkanten av skogar färdas ofta ogräset kilometervis in i urskogen.
Samtidigt kan många exotiska växter sprida sig vegetativt med, dvs med sticklingar, avklippa bitar eller rester av rötter och knölar som dumpas i komposter. Ett av de vanligaste sätten, som många faktiskt missar är på kläder och skor. En liten bit lera under skor kan sprida enorma mängder ogräs. Många har dessutom hullingar och små taggar vilka fastnar lätt på byxor eller sockra.
vattenlevande växter sprids mellan vattendrag via fiskeutrustning, båtar och släp.-Alltid därför viktigt att skölja av utrustning som har används i olika vattendrag mellan ggr.

Vad du kan göra själv åt detta är-
-Lär dig känna igen ogräset, leta efter dem och hur de ska tas bort mest effektivast.
- Dumpa ogräs med eftertanke. Ta ditt ogräs till den gröna komposteringen på en tipp, elda upp det eller begrav det djupt. Dumpade det inte bara hur som helst ngn annanstans.-
-Rapportera till lokal kommun eller liknande om du ser en planta som du inte sätt tidigare innan den sprider sig. Du kan förebygga problem.
-Ta reda på vilka trädgårdsväxter som har en potential att kunna rymma ur trädgården. Köp istället plantor som du är medveten om inte kan föröka sig och rymma och bli en pest

Man skulle kunna säga att dagens trädgårdsblommor är morgondagens ogräs.

I nuläget är fler än 270 arter av invasiva ogräs ett seriöst problem. De kväver den inhemska floran och skogarna och hindrar föryngringen. De modifierar dessutom habitat permanent som våtmarker, dynladskap, slättmark, låglandsskog och skrubmark.
Ett annat problem som ofta överses och som kan enbart skyllas på trädgårdsodling och horticulture är introduceringen av nya hybrider, mutationer och färgkombinationer. Detta problem kan tillochmed vara värre för här förlorar man den värdefulla genetiska basen. Arter som dessutom är närbesläktade kan föröka sig med varandra. Allt från flax (höger) till pittosporums och metrosideros finns inmängd hybrider i alla dess former, färger och storlekar.



Trädgårdsmarknaderna kan även utgöra risker att sprida andra ogräs som följer i jorden när man handlar. Ett fall här är Sydafrikansk klubbmossa( vänster), en lycopod.
Jag upptäckte precis en sådan risk bland flera krukor i en närliggande trädgårdsmarknad och jag har precis anmält det till Wellingtons kommunen. Denna "mossa" är egentligen ingen mossa utan besläktad med ormbunkar. De förekommer i fuktig miljö i både hög och låg skog, utmed bäckar och andra vattendrag och utgör en sådan risk att de tränger undan all annan vegetation och kväver frön och småplantor.De kan växa i nästan total skugga dessutom. De sprider sig dessutom med sporer som hålls sig överlevande i åratal. Jag har hittat sådna hos våran granne, vilket jag ska föröska ta hand om, och vi har nyligen hittat en liten lokal på Matiu/Somes där de växte. Dit kom de antagligen med sporer eller ngn liten stickling under någons sko.
Min från grannens tomt?
Just fått svar från kommunen att The National Pest Plant Accord (NPPA) MAF Biosecurity har varit där och fått marknaden att avlägsna "mossan" Tydligen fann de redan ett år sedan ogräset under en rutin inspektion, men det hade uppenbarligen kommit tillbaka.


Ett mycket vanligt problem här omkring är även inhemska arter, dock inte till den lokala regionen. Pohutukawa (vänster), karo och karaka, men ett flertal andra arter med som puriri blir allt vanligare. Dessa arter har planterats utanför sin naturliga utbredning i både trädgårdar och restaurerings projekt.
I närheten här tex har vägverket planterat Puriri Vitex lucens utmed vägarna som prynad, på vissa håll så nära Maupuia reserve med bara ca 7 meter. Ett träd som sådant från norra Nya Zeeland kan lätt etablera sig i skogen intill och tränga undan lägre arter med sina stora frodiga bladverk. Detta gäller även Karaka, som nu håller på att dominera kustskogarna totalt.
Alla ovanstående arter ändrar skogens naturliga struktur och sammansättningen av förekommande arter. (Många av dem planterades under tidiga restaurerings projekt under 80 talet, men man kan knappast skylla ifrån sig på ngt de ansåg då var bra. Restaurerings var ngt ganska nytt och det jobb som olika grupper osv gjorde så pass tidigt är ganska imponerande. )
Problemet är inte bara att träden sträcker sig utanför sin utbredning, men också att de nu hybridiserar sig med närbesläktade arter. Där båda arterna mötts naturligt är hybrider vanligt förekommande, men i Wellington regionen tex hybridiserar Pohutukawa så extremt att det skapar långvariga hot mot de få Northern och Southern rata (sydön) populationer som finns kvar att de nu hotas av utrotning på genetisk nivå.Dessa arter har tack vare mänsklig påverkan och pest som postum sedan tidigare nu tryckts undan till några få överlevnade områden.
Även trädgårdshybriderna av pohutukawa som "maori princess" och Kermadec island pohutukawa , hybridiserar sig med varandra.


Likt karaka och karo ändrar pohutukawa skogens naturliga struktur och sammansättningen. Alla tre har vad som kan liknas en kemisk krigföring med omgivande arter. I sin naturliga utbredning har omgivande arter utvecklats att tåla denna krigsföring. Men i andra regioner har denna utveckling inte skett och därför trängs arter undan i Karaka, karo och pohutukawa dominerad skog.
Både blad och bark innehålls det kemiska ämnet Tannis och andra kemiska agenter vilket hindrar andra omgivande växter från att växa och sprida sig och även den kemiska sammansättningen på jordmånen. Då dessa träd är mycket snabbväxande och når en fullstor storlek på mindre än 15 år, tränger de undan mer långsamväxande och solkrävande träd och buskar, men också gräs och örter och arter som lever på klippor och andra öppna ytor.
Bilden ovan visar "kustskog", en förteckning över spridningen av de ovannämda arterna. Pohutukawa är markerat i rött ( även bilden till höger), Karaka i blått, Karo i gult och övriga exotiska arter i lila, som valnöt, Lagerblad, järnek, alm, kanariepalm samt några ogräs som agapanthus. Situationen ser likadan ut även i obebyggda regioner. Övrigt omarkerat består av ngaio och mahoe, inhemska till regionen. Saknas på bilden och hela regionen gör dock Kohekohe, vilket var tidigare den dominerande arten i regionens kustskog.

Trädgårdskulturen har gjort problemen värre genom att aktivt välja ut de mest "ovanliga" varianterna. I fallet med Pohutukawa är många av dem redan hybrider innehållande Northern och southern rata samt färghybrider som Metrosideros excelsa "Aurea. Självklart är dessa hybrider även ett hot mot Pohutukawa i sitt naturliga utbredningshområde och utgör ett hot på genetisk nivå.
Detta är även fallet med Kowhai i släktet Sophora och arter som manuka och kanuka.

Men även introduktion av närbesläktade arter från andra länder overseas kan riskera den nya zeelänska floran
Ett annat fall är introduktionen av den tasmanska boobialla, eller tasmanian Ngaio så är så pass närbesläktad att båda arterna hybridiserar till en icke naturlig förekommande hybrid (vänster).
I många fall har dessa hybrider sålts under namnet som inhemsk ngaio vilket har lett till en spridning över hela landet i tron om att man har planterat en inhemsk art.



Att blanda in arter och hybrider i närmiljön skadar integriteten i den omgivande och lokala naturmiljön vilket leder till en miljö som är mer exotisk än inhemsk.

"Natural Born Killers"

Nio av tio North Island brown kiwi dör i det vilda innan de har nått 1 år.

Denna realitet är något de flesta av Nya zeelands inhemska arter utsätts för i kampen mot introducerade och invasiva arter.
Natural born killers som mink, råttor, katter, igelkottar och possums mfl har en enorm påverkan på Nya zeelands djur och växtliv vilket också påverkar hela skogar och ekosystem. Ett flertal dussin fågelarter kämpar ett desperat slag för överlevnad mot dessa arter. Över 40 fågelarter, 3 grodarter, en fladdermus och minst 3 arter av ödlor, samt en mängd insektsarter har redan dött ut. Varje år äts ca 26 miljoner ägg och ungar upp av pestdjur som råttor , mink och vanliga katter.
Minken tar ca 12 000 North Island brown kiwis varje år. 95 % av alla kiwikycklingar dör innan 6 månader gamla.
Av de 5819 nya zeelänska arter är mer än hälften klassificerade i riskzonen för att dö ut. Mindre än 500 rowi kiwi finns kvar i det vilda, och situationen är liknande för många andra arter som Takahe, kaki, kakariki karaka ( orangepannad kakariki) och kakapo där individantalet ligger i endast ett par hundra.
kakapo har knuffats så långt ut på kanten av ett utdöende pga av mink, katt och råttor att endast 122 st finns kvar. Dessa små populationer finns nu endast på pestfria öar med effektiv predator kontroll. Hos den lilla fairy tärnan finns bara 40 individer kvar varav 1o är häckande par.

År 2000 ökade råttor explosionsartat i de bokskogar som utgör delar av sydön. Bok är det mest dominanta av trädsläktet över sydöns bergskedjor, men utgör även den del av nordön kedjor. Under sk "Mast years" producerar bokskogarna enorma mängder med frön. Denna frömängd triggas av varma temperaturer under sensommar och höst. Historiskt sett åts denna mängd frön av fåglar och insekter, men nu har rollen tagits över av råttor och möss vilket leder till denna fortförökande explosion av dem. Denna explosion ledde under 2000 till flera lokala utdöende av fåglar som Mohua-yellowhead från bla Mt Stokes i Marlborough och kakariki karaka från Norra Hurunui i Canterbury. Antalet minkar, vesslor och iller ökar dessutom när antalet råttor och möss blir fler. När då senare fröna är slut, vänder sig däggdjuren till att äta bla fåglar och ägg. "Mast years" händer normalt sett vart sjätte till sjunde år, men pga en mycket möjligt global uppvärmning händer det nu mycket oftare. Fyra st "mast years" har nu hänt sista 9 åren. '

Innan pre european tid fanns mohua över hela sydön, men tack vare introducerad pest har deras utbredning och individer minskat till en så låg gräns att de snart kommer vara utdöda på det nya zeelänska fastlandet vid 2020.
De är dock inte de ända arter som ligger i riskzonen i dessa bokskogar. Den blå ankan-Whio, inhemska fladdermöss, kiwi och kakariki har drabbats hårt. Dessa arter hänger just nu på en skör tråd och klarar sig nätt och jämnt i områden där en effektiv pestkontroll sker- speciellt i otillgängliga områden där betesgift 1080 droppas med helikopter.
Men även växter ligger i riskzonen. Arter som den nya zeelänska misteln och rata har ätits upp och rensats ut totalt från områden där de tidigare var lokalt mycket vanliga. I det här fallet är den australiska possumen- en pungråtta att skylla( stora vänster).
En art som introducerades för sin päls skull. I flera omgångar släppte man ut djur för att det skulle etablera sig i den nya zeelänska faunan. Nu uppe i en mängd på ca 70 miljoner individer äter de upp ca 20 000 ton växtlighet per natt. Skadorna blir väl synliga.

Hela lövverk och trädkronor äts upp vilket leder till döende skogar ( se nedan till höger och vänster) (possumfri skog vänster).
Medan 2-3 år gamla blad är inte attraktivt som föda och fälls senare normalt, äter possums färska blad och skott. Detta leder inte till en direkt död, utan snarare att trädens stressas ihjäl under ett par år.
Vissa skogar har ätits ur helt med arter som rata, pohutukawa, totara, titoki, kowhai och kohekohe som är bland de mest utsatta, med sina:
• knoppar, blad och blommor
• frukter
• bark
Men också:
• ormbunkar
• svampar
• ryggradslösa djur
• fåglar och ägg
• sniglar
• kadaver
Dessutom sprider possums bovine tuberkulos, eller Bovin TBC och utgör där även en fara för jordbruk och dess kreatur.
Att bara rulla tummar och inte göra något åt detta är inte en lösning. Vi har en plikt, inte minst för framtiden att skydda det naturliga arvet. En hel del ekonomi och investeringar finns här med, men den delen tänker jag inte gå in på.

När vi gör något åt problemet, pratar resultaten för sig själva.- Fågelsången återvänder och skogen återhämtar sig och grönskar. Studier visar att pestkontroll inriktad på vissa arter vänder hela den nedåtgående trenden för vissa hotade arter.
Hos north Island brown kiwi i Tongariro kiwi sanctuary ökade överlevnadsgraden med
över 70 % följande år efter en intensiv pestkontroll. Hos kiwi kycklingar i samma område ökade överlevnaden från 27 % till 69 % samma år. Hos vanliga arter som fantail överlevde fler än 48% av alla bo från tidigare 10 %.
Om inget gjordes för att skydda Nya zeelands speciella djur och växtlivs som har fått utvecklats separat i 80 miljoner år- vad skulle då arvet bli för framtiden? Ett land utan fågelsång och tysta och döende skogar.
Nya zeelands skogar är dessutom beroende av fåglar för sin överlevnad. De spelar en viktig del av skogens ekosystem genom att pollinera blommor och genom spridning av frön och kärnor över stora avstånd. I samband med att fåglarna minskar som Kereru, den inhemska skogsduvan, har föryngringen i vissa skogar fallit med över 84 % på bara de senaste två åren. Pestdjuren är inte bara rovdjur, utan konkurrerar även om föda.

Det lättaste sättet att ha en effektiv pestkontroll är självklart via markkontroll.
Fällor och betesstationer är antagligen det mest spridda sättet att arbeta och visar sig vara lämpligt i områden där terrängen är lätthanterlig och regelbundna kontroller kan genomföras.
Moderna fällor är humana, effektiva och tillverkade för att undvika skada eller döda fåglar.
Department of Conservation håller efter över 180 000 fällor och spenderar med än 5 miljoner dollar varje säsong rått och minkfällande.
Invasiva arter kostar Nya Zeeland ca 3,4 miljarder dollar varje år. Kostnaderna för invasiva främmande arter i Sverige har nyligen uppskattats till 1,1–4,5 miljarder per år. I EU beräknas kostnaden till 9,6 miljarder euro per år och i USA uppskattas kostnaderna för skador och kontroll till ca 100 miljarder dollar per år.

Betesgifts stationer betas med gifter som 1080, brodifacoum också känt som Talon, diphacinone, cholecalciferol och potassium cyanide, mer känt som feratox. Valet av gift beror på valet av pest, den närliggande miljön samt risken för det inhemska djurlivet och mänsklig hälsa.
Markkontroll metoder är precisa, men kan fortfarande utgöra en fara för vissa inhemska arter, husdjur och jordbruksdjur. De är dessutom mer arbetskrävande och dyrare. Trots detta sker markkontroll på över 400 000 hektar och är mest använt i kampen mot invasiva arter.

Vissa områden är dock inte lätt tillgängliga med en alltför tuff eller oåtkomlig terräng. Vilket leder till en sämre kontroll. Andra områden kan annars vara drabbade med ett sådant överflöd av pestdjur att inte ens en intensiv markkontroll gör ngn skilland. Det är här då alternativet med helikopter droppande bete används. 1080 är ett biologiskt nedbrytbart ämne och är det mest effektiva och registrerade gift som används för att kontrollera vissa områden på det Nya zeelänska fastlandet.

Kostnaden är avsevärt mindre än vid mark kontroll, i vissa fall med så mycket som bara en fjärde del. Tyvärr kontrolleras mindre än 2 % dvs ca 150 000 hektar av de ca 8,6 miljoner hektar som utgör conservation eller bevarandemark.
Med dagens tekonologi har tekniken finslipats så pass att kontroller har blivit mer effektiva, med hjälp av GPS har man kunnat göra betydligt mer precisa släpp. Även mängden bete har kunnat minskas från 1990 talets 18 kg per hektar till dagens 2-3 kg bete per hektar. En individuell betesflinga innehåller maximallt sätt bara 0,15 % gift, resten är bara morot eller en flingbas. Med detta menas det att med bara 2-3 kg spritt bete per hektar är mindre än en tesked utspritt.

Tillskillnad från andra toxiner är 1080 biologiskt nedbrytbart, billigt och säkert. Toxinet finns naturligt i flera växtarter i både Australien, Sydamerika och sydafrika och inte minst i våran egna puha här på Nya zeeland. Det finns dessutom naturligt i vanligt te. Toxinet hindrar avbetning från betande däggdjur. Toxinet har används sedan 1950 och är ett av de toxiner i världens som det har forskats mest inom. Det fungerar så att det blockerar metabolismen hos djur som får sin energi från föda ledande till andnöd eller hjärtsvikt.

Djur som intar en icke dödlig dos drabbas inte och giftet kommer ut den naturlig vägen och bryts ner. Dvs det ackumuleras inte i näringskedjan.
Under de fuktiga förhållanden som sker i de Nya Zeelänska tempererade regnskogar bryter mikroorganismer i jorden snabbt ner 1080 till harmlösa komponenter. Samma sak händer även i vattendrag.
Vid korrekt användning räcker det med en betesfällning för att slå ut 98% av de förekommande possum och mer än 90 % av de råttor i ett specifikt område. Detta är så pass framgångsrikt att fåglar i riskzonen som kokako får en chans att kunna genomföra en lyckad häckning och få flygfärdiga ungar. I en okontrollerad skog genomför färre 17 % av kokako en lyckad häckning. (höger)

Nogranna kontroller sker alltid i samband med dropp och även i vattendrag. Varje lokal hälsomydighet måste dessutom ge sitt godkännande. Landcare research har studerat över 2000 vattenprover efter 1080 dropp sedan 1990. Ministry of health drinking waters studier av vattenförsörjning och normer av dricksvatten visar att 1080 aldrig har överstigit gränsvärdet med ens en närhet. En ca 60 kg person som jag skulle behöva dricka 60 000 liter vatten för att ens komma närheten av en dödlig dos.
Då är jag antagligen död av allt vatten iaf. Inte heller har ngra studier på vattenlevande organismer som kräftor och ålar visat ngra effekter av 1080 i vattnet. Ålar har dessutom matats med kadaver av förgiftade possums med halter av 1080 och ålarna visade inga symptom efter att ha ätit förgiftade kadaver. Allt gick ut den naturliga vägen. Inte heller några negativa effekter hos ryggradslösa djur som maskar, sniglar och olika weta.
Inte heller har det påvisat någon negativ effekt eller påverkan på den personal som jobbar med en närkontakt.
Tidiga anti 1080 grupper argumenterade att 1080 dödade fler inhemska fåglar än vad det räddade. Detta har antagligen inte varit baserat på fakta- även om under de tidiga dagarna av användande av 1080 åts av fåglarna då det användes med starkt "lysande" orange morotsbitar mot mörka undervegetation och hallonsmak. Många växter som Coprosmas har orange bär som lyser mot den annars mörka gröna bakgrunden. Numera används dock pellets med kanel smak, ngt som är oemotståndligt för djur som råtta och mink, men som ratas av fåglar.
Fåglar är annars mindre känsliga eftersom de har en helt annan metabolism. Nya zeeland anses vara världens största förbrukare av 1080 vilket också har användts som slogan för att stoppa det. Skillnaden är mot andra länder där det undviks är att Nya Zeeland inte har några naturligt inhemska landlevande däggdjur, förutom två fladdermöss. I andra länder undviks 1080 då man inte vill sätta sina egna inhemska däggdjur i riskzonen.
Studier visar att fladdermössen inte påverkas nämnvärt heller av 1080 dropp. Fladdermössen är dessutom också hotade av bla katter och mink.
Department of Conservation har aldrig sagt att det inte dödar fåglar. Generellt är mindre fåglar mer sårbara än större arter som kokako och kiwi och visst har få individer av mindre arter har strykt med. Efter ett dropp i Pureroa 1996 dog 54 % av alla bush robins efter att det hade slarvats med kontroller och småbitar och flingbitar hade blandats med pellets bitarna. Följande års dropp hade ihjäl 11 av 14 tomtits-miromiro. Ansvariga fick sparken!

Sedan 1998 har inga fåglar alls avlidit. Dessutom har studier efter 1998 visat att genomförda häckningar ökade från tidigare 11 % till 72 % utan att en enda ruvande hona dött. Honor är alltid mer sårbara eftersom de tillbringar oftast mer tid i boet. Hos många arter finns ingen utväg heller om honan ligger i en håla och ruvar på ägg och en predator som mink eller råtta tränger sig på. Detta leder till en sned bild över förhållanden mellan antal i könen.


Folk kan fortfarande se stora flockar av kaka på vissa håll i landet, men vad de inte ser är att 90 % av flocken antagligen bara är hannar. Possum går på så pass stora fåglar som kea och det finns videodokumenterat.
Hos robins i pureroa ökade dessutom antalet honor med 10 %. Hos kaka i samma område ökade populationen med en tredjedel efter ett dropp 2001. I närliggande waimanoa forest dör 5 av 9 kakahonor medans de ruvandes på ägg eller ungar pga av predation av mink. Även i Tongariro forest fördubblades antalet whio ankungar. Hade det inte varit för 1080 så hade Nordöns kokako redan varit utdöd likt den art på sydön som försvann i början av 70 talet. Men detta häller bara inte fåglar. Även de köttätande powelliphanta sniglarna ökade med 43 % i Kahurangi och kereru (höger)- ökade från 29 individer till 142 st i kaitoke här utanför Wellington.

Så även om antal individer fåglar sorgligt nog har omkommit under betesoperationer så skuggas dessa bortgångar snabbt bort av den boost av nya populationer som återvänder efter det att hotat från de invasiva predatorerna är borta.

Hela tiden sker även förbättringar. Varje år spenderar DOC och The Animal Health Board 2 miljoner dollar på att forska fram nya metoder att kontrollera pest och invasiva ter tillsammans med universitet, the Crown reaserch Institue och privata företag.-
Nya fällor och betesmetoder och även fertilitetskontroller av postum och mink, samt hermelin. Dessutom ett nytt gift mot enbart mink PAPP som dödar humant och dessutom minskar risken för ett sekundärt förgiftande, dvs om en hund tex skulle äta kadavret.Dessutom ett vaccin som blockerar possums och mink fertilitet. Nya fällor, bla självåterställande sådna där upp till 12 ggr kan slå innan de behöver återställas.

Problemet ligger dock bara inte bland ovanstående arter. Introducerade fåglar som starar, myna och australiska skator orsaker en hel del problem för de inhemska arterna.- Starar är aggressiva fåglar som tränger undan och tar över bon och hålor för många andra fåglar som kakariki och kungsfiskare.
21 av 30 holkar på Matiu/Somes island beboddes av starrar under sommarsäsongen 2010-2011, vilket lämnade kakariki till att föröska hitta holigheter i marken och liknande för häckning.
Mynor har sista 5-7 åren totalt tagit över totalt i många områden i bla Auckland och whanganui, vilket har lett till att många populationer av inhemska arter försvunnit.
Även om inget görs åt dessa problem här ännu, kostar deras framfart många andra platser som ex norra Australien. Stare och mynsäkra holkar finns det ritningar på.

Introducerade getingar är ett annat stort problem när de äter upp allt i sin väg och dödar allt i sin kamp på överlevnad. Ngt som jag snart hoppas ta upp här. Tillsammans med hjortar, harar, kaniner, grisar, getter mfl.

Förhoppningsviss inser fler människor det här problemet och ger mer eller gör mer för att hjälpa till. Om inte, är donera pengar eller stödja en organisation. Situationen gäller inte bara här utan även många stilla havs öar som Hawaii är situationen kritisk.

Te Roto kura-Sjön som försvann.

Jag har suttit och lekt lite med tanken hur Miramar halvön skulle se ut om inte den tidigare sjön, Te Roto kura eller Para lake som den hette inte hade dränerats. Maori kallade sjön Te Roto kura, eller den röda sjön och höll ålar i sjön.
Både norr och söder om sjön sträckte sig stora våtmarker med upp till 2 meter hög buskvegetation bestående av bla träskflax Phormium tenax, raupo-kaveldun och säv.

Sjön dränerades via en tunnel genom den tunna bergskedjan som separerade Evans bay med Para lake. Denna tunnel sägs vara den första som byggdes på Nya Zeeland, och färdigställdes 1849.
Extra förstärkningar av tunneln och ytterliggare dränering i samband med en lägre vattennivå skedde 10 år senare 1859. Resultatet blev att sjön dränerades med ytterliggare 6 feet, dvs ngnstans mellan 180 och 2 meter. Detta ledde till att hela våtmarken runt omkring torrlades och även den tidigare sjöbottnen vilket senare planterades med engelskt gräs och blev den första hästkapplöpningsbanan i landet.
Våtmarken runt omkring skövlades omvandlades till betesmark för får med engelskt gräs liksom de kullar och sluttningar runt om sjön. Man kunde tydligt urskilja var sjön tidigare låg under ihållande regn, då denna del vattenfylldes. Där Para road anlades och idag ligger var utmed sjöns östra sida.

Sista fuktigare markerna dränerades på 70 talet för att ge plats åt industrilokaler.
Med hjälp av kartor, gamla skisser och besiktningar har jag lyckats kunna placera ut sjön där den en gång låg och hur det hade sett ut idag om sjön låg kvar, fast med en del bebyggelse omkring. En del photoshoparbete.

Försvunna skatter. Del 4. Dront (Raphus cucullatus)

Fossil och rester från många av världens öriken visar en otrolig mångfald av bisarra fågelarter.

Många av större modell utan flygförmåga. Precis som Nya Zeelands moafåglar, adzebills och mång andra utrotades av de första lokalbefolkningarna som steg iland innan historiska dokument hann nedtecknades. Nu ska jag dock blogga om en annan generellt sett viktig utdöd art....

Indiska oceanens öar lämnades orört till relativt sent.
En av dessa var en tropisk ögrupp som beskrevs och behöll sitt bisarra ekosystem fram till efter 1500-talet- Maskarenerna. Bestående av öarna Mauritius, Réunion och Rodrigues.
De beskrevs som ett nyfunnet Eden. Vulkaniska öar, ständigt utsatta av vind och starka strömmar som beboddes av stora icke flygkunniga fåglar, gigantiska sköldpaddor, brednäbbade papegojor och vandrande landkrabbor.
Dronten var en av dessa icke flygkunniga fåglar.
Den beskrevs senare som en relik- en slags påminnelse från svunna tider, som undgått den moderna naturens rytm.

En stor endemisk art till ön Mauritius. Tillhörande grupper duvor, nådde den en storlek av ca 75 cm till 1 meter med en vikt på ca 17-23 kg. Kroppen bars upp av stora kraftiga svagt gula ben. Vingarna var korta och små. Huvudet bars upp av en långa hals och var ca 25 cm, naket och slutade med en kraftig krökt näbb med gulgröna kanter. Fjäderdräkten varierade i brungrå med vitare bakparti och med mörkare hals och huvud. De har ibland avbildats men en blå grå ton, vilket skulle kunna hänvisa till olika kön. Den nakna huvudet varierade i gulbruna toner, med en del inslag av blått och ett vitaktigt öga.

Dronten har många gånger avbildats som en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva. Ett av naturens misstag.
En mer romantiserad version av sanningen.

Dronten saknade dock rovdjur och därmed ett försvar mot dessa när de senare koloniserade ögruppen. De kunde dock enligt beskrivningar utdela kraftiga bett med den stora kraftigt krökta näbben.

Sjömän beskrev humoristiskt hur drontar försökte fly med sin klumpiga kropp släpandes i marken medan de jagades av männen, på jakt att fylla sina matförråd.
Dronten var i övrigt orädd när det gällde människor och introducerade rovdjur, något som ledde till deras undergång mindre är 90 år senare efter dess upptäckt.


Första beskrivningarna kom från portugisiska sjöfarare 1507, även om arabiska sjöfarare hade känt till ögruppen sedan 10-talet. Mauritius förblev obebodd fram till 1538 då den koloniserades av holländare. Bilden till höger visar de första beskrivningarna som gjordes mellan 1601 och 1603.

"Blue parrots are very numerous there, as well as other birds ; among which are a kind, conspicuous for their size, larger than our swans, with huge heads only half covered with skin as if clothed with a hood. These birds lack wings, in the place of which 3 or 4 blackish feathers protrude. The tail consists of a few soft incurved feathers, which are ash coloured. These we used to call ' Walghvogel,' for the reason that the longer and oftener they were cooked, the less soft and more insipid eating they became. Nevertheless their belly and breast were of a pleasant flavour and easily masticated."
Beskrev Amiralen Cornelis Matelief De Jonge, från det holländska ostindiska kompaniet dronten vid sitt besök till ön Mauritius år 1606.

Trots till sitt ryktesvisa illasmakande kött dödades drontar i tusentals för mat för de första kolonisatörerna, förrymda fångar och passerande sjömän som samlade proviant för sina resor till havs. Så många som 50 fåglar åt gången samlades och saltades för senare proviant.

Baron Grant som bodde på ön mellan 1740 till 1758 beskrev som
"It is a thoroughly a stupid animal. Its head is long, broad and deformed. It´s flesh is covered with fat but is also so nourishing that three or four of these birds suffice to fill the stomachs of a hundred persons."

I takt med människans kolonisering fördes också grisar, apor, hjort, hundar, katter och råttor med i sina ägares fotspår. Dessa djur blev förrymda och snabbt invasiva arter och orsakade stora skador i ekosystemet, något som sker än idag.
Både dront ägg och ungar slukades och även kanske vuxna fåglar av de nya predatorerna, samtidigt som avbetning förändrade skogens växtlighet och föryngring vilket ledde till brist på föda för dronten och de andra djurarter som levde på Maritius. Samma händelser skedde på grannöarna där närbesläktade arter som solitärfågeln dog ut. I samband med människans exploatering av öarna skövlades stora delar av de skogar som utgjorde drontens habitat.
Mauritius har många olika biotoper från slättmark, träsk, berg till rev. Drontens habitat utgjordes främst av låglands skog eller grästäckta skogsområden.
Massfyndigheter av tusentals ben har hittats i träskmarker, med hänvisningar till naturkatastrofer för mellan 2000 till 3000 år sedan som samlat döda kroppar i hundratals även mef ben av andra fåglar, jätte sköldpaddor mm samt flera utdöda träd och palmer tyder på att dessa låglandsområden kanske kan ha översvämmats vid olika tidpunkter. Detta ger en god inblick i drontens liv och uppväxt då flera ben av yngre djur i olika stadier av uppväxt har hittats.

Dronten häckade möjligen året runt. Ögonskildringar berättar om de monogama paren som levde livet ut, flaxade med vingarna inför parning. Ett vitt ägg lades i ett bo av gräs i skogens djupare delar och ruvades i 49 dagar. Båda föräldrarna deltog i kycklingens fostran.
Vissa källor hänvisar till att drontens läten påminde om unga gäss, medan andra källor hänvisar till att fåglarna generellt var tysta av sig. Engelska namnet dodo kan dock vara en onomatopoetisk- ljudhärmande av drontens egna läte, ett duvlikt "Do-do".

Mauritius följer markerade torr och regnsäsonger med mogna bär och frön mot slutet av regnperioden. Dronten var en girig fågel som åt sig "fet" på mängder med bär i slutet av regnsäsongen för att överleva den följande och svårare torkan som följde efter då brist på lämplig föda kunde råda. Det har föreslagits att dronten följde året i två faser. En fastande, icke häckande fas under den torra perioden oktober-Mars och en fetare och häckande fas mellan Mars och September.
Teorierna om att dronten var den enda fågel som var stor nog att kunna äta frukterna av det utrotningshotade trädet Tambalacoque, Sideroxylon grandiflorum är numera förkastade.
Teorin baserades på Stanley Temples forskning om att efter dronten utdöende fanns ingen som kunde sprida frukterna, och dels för att de behövde passera drontens matsmältningsystem för att kunna gro. I slutet av 1970-talet fanns bara enligt honom 13 st gamla träd kvar och att inget var yngre än 300 år. Men han hade dock ingen källa till detta. Tambalacoque trädet saknar dessutom årsringar, så dess ålder är mycket svår att uppskatta. För att bevisa sin teori tvångsmatade han grupper av kalkoner för att bevisa att frukten behövde passera en fågels matsmältning system för att kunna gro. Dock grodde bara tre av 17 frukter.
Närmare studier har visat att det finns fler hundra träd kvar och dess nedgång beror inte på avsaknaden av värddjur.Dronten kan ha ätit Tambalacoque frukterna, men några säkra bevis för detta finns inte.
Nedgången Tambalacoque beror snarare på skövling, svampsjukdomar och invasiva arter som makak apor som äter frukterna. Frukterna har dessutom visat sig gro utan hjälp av vare sig passera matsmältningsystem eller slipning av skalets yttre.

Fåglarna åt dessutom stenar för att underlätta matsmältningen. Den engelska historikern Hamon LÉstrange beskrev en levande front som hölls i London 1638:
"The keeper called it a Dodo, and in the ende of a chymney in the chamber there lay a heape of large pebble stones, whereof hee gave it many in our sight, some as big as nutmegs, and the keeper told us that she eats them (concucing to digestion), and though I remember not how far the keeper was questioned therein, yet I am confident that afterwards she cast them all again".

I fångenskap fanns föda antagligen i mängd året runt och detta ledde till övervikt hos många individer, något som är mycket vanligt hus burhållna fåglar och något som syns på de många illustrationer av drontar som finns. Detta har antagligen lett till avbildningarna av en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva och även om de var stora och kanske feta, så var de inte fullt så feta och övergödda som många bilder och karikatyrer visar, vilka sin tur ofta var isin tur baserade på bilder.

"Lightness and activity are attributes proper to birds, but the dronte could claim either of these charactheristics. It could in fact be taken for a tortoise covered with feathers; and nature, by decorating it with these useless ornaments, seems to have wanted to add embarrassment to its natural ponderousness; clumsiness of movment to the inactivity of its mass and to make its stupidty even more sickening by obliging us to admit that it really is a bird"
Skrev Buffon.

Ett annat ögonvittne beskrev den som..
" for shape and rareness...antagonise the Phoenix of Arabia; her body is round and fat, few weigh less than 50 pounds...her visage darts forth melancholy, as sensible of nature´s injurie is framing so great a body to be guided with complemental wings, so small and impotent, that they serve only to prove her bird...The half of her head is naked seemingly covered with a fine vaile, her bill is crooked downwards, in the midst is the thrill, from which part to the end tis of a light green, mixed with pale yellow tincture;her eyes are small and like to diamonds, round and rowling; her clothing downy feathers, her traine three small plumes, short and inproportionable, her legs suiting to her body, her pounces sharp, her appetite strong and greedy"

De flesta av dessa avbildningar är europeiska, med ett undantag. En avbildning av en dront som skickades till Indien på 1600-talet som anses vara den mest korrekta avbildning som skildras (höger), denna tillsammans med den 1638-tals avbildning som kan ha skildrat den sista dronten i livet. Flera individer skickades till zoologiska parker i Holland, England, Italien, Frankrike och Japan och bla en 1628 som turnerades runt som fågeln som åt stenar.
Många av dessa matvägrade och dog också i fångenskap.
Ett av de sista par som skickades till en zoologisk park i Europa hamnade på avvägar och hamnade istället i ett fransk kök där de blev soppa.

När fronten faktiskt dog ut är ännu oklart. De var sällsynta vid 1660 och den sista officiella observationen gjordes 1662. Men vissa källor hänvisar till observationer 1681 och en källa hänvisar även till en observation 1674. Jaktresultat av Isaac Johannes Lamotius resulterar i "dodaers" fram till 1693, men dessa är antagligen den icke flygkunniga "Red rail" som namnet hänvisar till, en art som också är numera utdöd. När Francois Legaut kom till mauritius och gjorde en inventering över arter på mauritius 1693, nämndes ingen front. Dronten var sannolikt utdöd före 1700-talet.

Trots sin popularitet finns förhållandeviss lite kvarlevor kvar av dronten. Endast ett torkat huvud och en fot från ett uppstoppat exemplar finns kvar idag. Denna uppstoppade individ fanns med i en musee katalog över samlingar år 1656 och gav som en gåva till Elias Ashmole, grundare av Ashmolean museum, där den fanns kvar till 1755. Vid denna tidpunkt var exemplaret i så dåligt skick och förruttnad att museets styrelsemedlemmar beordrade att exemplaret skulle brännas.
Någon upplyst person hög då av huvudet och en fot innan orden hann infalla.
Av det kapade huvud och fot som klarat sig undan, hamnade det så småningom i The Natural History museum i Paris och vid kännedomen om artens undergång gavs museets personal jobbet att göra en avgjutning.

Drontens utdöende gick senare förlorat i tiden och glömdes bort.
Inte förren när Lewis Carroll skrev serien om Alice I underlandet 1865 och hur hon mötte dronten i kapitel 2 och 3 blev dronten åter välkänd och en populär ikon för det moderna utdöendet.

Förhållandeviss få museer har idag kvarlämningar och skelett efter dronten och av de monterade kompletta skelett som finns består de flesta rekonstruktioner av en samling ben från olika individer. Oxford i England, Leiden i nederländerna, Köpenhamn och Port Louis på Mauritius samt Te Papa i Wellington-Nya zeeland är några museer som har rekonstruktioner eller modeller av drontar, samt det ägg som finns på East London Museum i sydafrika.
Inte förren 2005 hittades en mängd ben från, flera kompletta skelett i ett låglandsträsk i Mare aux Songes i landets sydöstra del varav en bal bevarat i sin naturliga dödsposition.

Drontens släktskap med andra fåglar och grupper har länge förbryllat forskare enda sedan dess upptäckt. Carl von Linne placerade den 1758 i strutssläktet varav namnet Struthio cucullatus.
Vilket också var första gången arten beskrevs taxonomiskt.
Senare placerades den både bland papegojor och rovfåglar, baserat på näbbens utformning. En slags landlevande gam ätandes ruttnande as och frukt.
Även pingviner och alkor har föreslagits.
Senare föreslogs duvor som ett möjligt släktskap baserat på flera morfologiska likheter. Därefter rallar som närmsta släktingar.
Sanningen ligger mer att dronten tillhör ordningen duvor. Columbiformes där den utgör en egen underfamilj Raphinae i familjen Columbinae och där den delar plats med den också utdöda Rodrigues solitaire, solitärfågeln pezophaps solitara vilken även den dog senare ut runt 1730.

DNA analyser placerar familjen någonstans i mitten på duvornas familjeträd, med dess närmsta möjliga släkting till Nicobarduvan från Nikobarerna, Palau och Solomonöarna. En duva som tillbringar väldigt mycket av sin tid på marken. Föregångare till dess underfamilj Caloenas kan också vara föregångare till the tooth billed pigeon från Samoa och kronduvorna från Nya Guinea. The tooth billed pigeon troddes tidigare vara en mycket nära släkting till fronten baserat på näbbens utformning. Men detta är snarare ett fall av en konvergent utveckling där näbbens utformning har utvecklats för ett mycket likt födoval.
Tack vare samma DNA stuider har det dessutom bevisats att drontens förfäder inte kom flygande från Afrika, vilket tidigare har antagits, utan härstammar från asiatiska duvor.

När detta hände är dock fortfarande oklart då Maskarenerna är en relativt ung ögrupp med sina 8 miljoner år sedan de restes över havsnivån av vulkaniska krafter. Dock separerade dronten och solitärfågeln redan för 25,6 milj år sedan från en gemensam föregångare. Denna föregångare bröt sig loss från övriga asiatiska duvor för ca 42 miljoner år sedan.

Djur som isoleras och utvecklas i egen takt på tex ögrupper utvecklar ofta vad kan tyckas vara bisarra former, men de gör dem inte dåligt anpassade eller dumma, utan tvärtom. De är perfekt anpassade för sin levnadsmiljö. När dess föregångare landade på Mauritius utvecklades fåglarna snabbt till sin nya livsmiljö som saknade rovdjur och hade en riklig mängd frukt och nötter liggandes på marknivå. De bytte bort flygförmågan mot istället kunna äta sig feta och mätta för att klara sig under hårdare levnadsvillkor.

Så den negativa slogan "dumb as a dodo" som levt i 350 år bör nog omdirigeras i takt med nya fynd, analyser och vetskap formar våran förståelse om ett djur som var perfekt anpassat till sin levnadsmiljö och förhoppningsvis inger den en ny respekt.