Trädgårdar ur en DÅLIG bevarande synpunkt!

Senaste bloggen jag skrev om handlade om trädgårdar ur en bevarande synpunkt. NU ska jag visa ett par Nya Zeelänska exempel på trädgårdar som INTE är ur en bra bevarande synpunkt. Följande bilder har jag fotat ifrån en mäklarkatalog.
Tänkte att jag skulle kommentera varje trädgård med.

Flesta av bilderna visar ingen baksida, men oftast speglas nya zeelänska framsidorna även baksidorna.
Några slutsater ni även själva kan dra är dock människors förkärlek här till att anlägga asfalt eller betong över hela framsidan och ofta baksidan, hela vägen in till husgrunden. Kommer ihåg när vi letade hus och ett av husen hade en liten grön gräsplätt på baksidan. " Im thinking of putting concrete over the grass so I dont need to worry about taking care and cut the grass and the kids are gonna be clean all day." Något sådant sa husägaren till oss.




Här har vi två typiska exempel på "tantiga" trädgårdar. Mycket ofta är det en dålig biologisk mångfald i en sådan trädgård. Formklippta buskar och andra prydnadväxter, arter som kamelia, rhododendron, azalea,buxbom och en mängd andra prydnadsväxter. För mycket öppna ytor, välklippt gräsmatta och rena rabatter. Många gånger med en täckduk precis under ytan och täckbark på ytan. Betyg 0-10: 2


Här är det lika sterilt som ett plåster. Sämsta tänkbara trädgård. Betong utjämnat och utfyllt i alla hörn och kanter- Antagligen bland den vanligaste förekommande trädgårds stilen i lägre medelklass områden. Här kan inga arter leva utom möjligen Homo sapiens. Betyg skala 0- 10: 0 Icke Godkänt
















Vatten är ett av naturens viktigaste källor och borde finnas i varje trädgård. Ett fristående fågelbad är bättre än inget. Men var noga när man placerar ut ett fågelbad. Tänk på att alltid placera ut dem i närhet till ett buskage eller under ett träd. Även om alla fåglar gillar att bada behöver alla speciellt insektsätare dricka varje dag. En damm är dock alltid bäst och lockar till sig en mängd olika djur, även vattenlevande sådna. Betyg skala 0-10. 1 för vatten men 0 för resten av trädgården.


De fem undre trädgårdarna är ett bra exempel på förekommande människor som gillar att spela golf.
Här har vi alldeles för stora öppna ytor, som fungerar möjligen åt strutsar och emu. Inga eller få skydd i form av buskage förekommer och är inte särskilt inbjudande för tex fåglar. Detta element är aldelles för öde miljö för att kunna uppmuntra för födosökning, övernattning eller häckning. Dessutom saknas ett vattenhål för bad och dricka och livsmiljö.
Inga inhemska arter av växtlighet och tydlig brist på skydd eller gömmor för många djurarter.
Betyg skala 0-10: 0 Icke godkänt.

Trädgårdar ur en bevarande synpunkt!

Jag tänker åter igen ta upp ämnet med trädgårdar och i allmänhet ur en bevarande synpunkt.

De kanske viktigaste områden där det konstant kan arbetas med inom bevarande och en ökad biologisk mångfald i urbana miljöer är just i trädgården.
Länge har trädgårdar ignorerats som en del av bevarande av biologisk mångfald och på många plaster är det tyvärr fortfarande så. Speciellt klippträdgårdar och rasbranter har länge åsidosätts, likaså skyddade planteringar med ormbunkar och andra arter från skogens undervegetation. Trädgårdar kan ibland vara det enda skyddet och kan fungera som en surrogator där de annars i vilt tillstånd betas av, skövlas, trängs bort av ogräs, såväl som introducerade arter eller plockas bort.
Mellan väggar och betongförsedda höghus kan bebyggda områden kan mark faktiskt utgöra en betydande del för att odla och bevara. Utrymmen mellan hus kan fungera som skyddande "klippskrevor" där många växter är skyddade mot väder och vind. Tänk dig lite en betongförsedd skog. Även balkonger och takterasser fungerar utmärkt och kan lätt anpassas till växter som är mer anpassade för ett liv i tex trädkronor där de är utsatta för både väder och vind.

De mänskliga och ekonomiska resurserna som finns i städer, såväl som skydd från betande djur är många och kan dock bli räddningen för många arter. Man bör också komma ihåg att med varje växtart som fungerar som värdväxt, följer också ett antal olika arter av insekter med, tätt följt av reptiler och groddjur samt fåglar som lever av insekter, bär eller andra delar av plantan som rötter och blad. Många inhemska arter kan dessutom även ha ett "jobb" även om huvudpunkten är bevarande. Som häck, marktäckare, skugga eller i vissa fall som krukväxt på altan eller balkong.
Det rekommenderas att man har minst 3 av varje art för att säkra en fortsatt förökning. Även fler plantor om man har särskilda han och hon plantor.

Steg för steg till framgång.
För alla restorations arbeten/ bevarande projekt skall lyckas och få framgång måste ett mål sättas. På vägen dit experimenterande, övervakning och viss skötsel.
Första prioriteringen blir att ta reda på den naturliga vegetation som förekom i närområdet eller om man har tur fortfarande förekommer i området. Studera miljön och få en uppfattning om dess struktur och uppbyggnad. Hur står träden tex. Hur är deras struktur i trädkronorna. Hur ser undervegetationen ut?
Notera alla arter och skriv ner en lista ( sök hjälp om sådan finns) vilka arter är förekommande och hur de växer. Sol, skugga, blöt, torrt osv. Jämför med närliggande områden och dess arter och se vilka saknas. Kan dessa kanske vara ngt att återintroducera till trädgården?
Se till att få ett viss skydd av miljön om det krävs. Detta kan tex vara att stängsla in vissa skyddsvärda arter från tex avbetning från djur som rådjur eller hjort till gnagare eller boskap.
Ogräsrensning kan vara önskvärt så att inte ex en ovetande fastighets skötare eller trädgårdsmästare rensar bort eller sprayar bort ALLT!
Stängsla inte in allt och bara släng bort nyckeln så att säga.
Arbeta noggrant, gradvis och notera alla förändringar för att undvika oväntade händelser man inte kan göra något åt.
Arbeta som sagt gradvis och gör lite i taget. Bit inte tag i för mycket arbete på en gång. Arbeta med det som finns kvar av miljön. De utgör öar av det ursprungliga ekosystemet som kan utgöras som tex källor eller utgångslägen.


Skapa exempel en mångfaldig äng från gräsmatta genom att undvika vattna, göda eller rensa ytan och göra utrymme för vilda ängsväxter genom introducering eller hela ytor av bitar från ursprungsmarken. (fråga självklart markägare om tillstånd).
Eller som tidigare sagt en "stressad" klippträdgård med influenser av rasbranter.
Rasbranter är lättskötta och generellt lättskapade. Dessa rasbranter är dessutom perfekt odlingsubstrat för flera arter med sitt nervittrade bergsmatrial. De är dessutom habitat för reptiler och många goda rovbaggar som fungerar som effektiva insektsbekämpare.

Det ultimata målet är att återskapa hela ekosystemet. De flesta tillhörande organismer kommer hitta tillbaka själva om rätt förutsättningar finns, men vissa behöver en hjälpande hand på traven för att komma tillbaka- vilket de annars inte skulle kunna göra på en överskådlig framtid. Även här kan man förflytta delar av jordmånen och delar av lövskiktet. Det är alltid lättare att jobba med ett utsatt stycke natur tillbaka till en frisk hälsa än att faktiskt börja om på nytt.

När målet sedan är uppnått och man har fått sin naturliga trädgård med det fungerande ekosystemet tar trädgården hand om sig själv och kräver ingen skötsel.

Vad som bör tänkas på många ggr är just att även hortikultur och trädgårdsmarknader kan leda till en introducering av mer exotiska arter och hybrider vilka kan vara nära släkt med ursprungliga arterna, vilka i vissa fall rymmer eller skapar nya hybrider som vållar mer problem. Så man bör vara noga med vad man får eller köper så man inte kommer hem med felmärkta varor, vilket kan få fler negativa konsekvenser än positiva. Satsa hellre då på att ta sticklingar och frön från vilda arter i närområdet istället, sk ecosource.
I och med att dagens trädgårdar ofta krymper och att människor söker mindre träd och buskar ( är de för stora så fälls de ofta för att man vill ha mer ljus eller man tycker de är i vägen)
så är det viktigt med att bevara den naturliga mångfald som finns omkring oss.

Dessutom får man ett ökat kulturellt värde och kanske en viss känsla av vart man hör hemma. Inhemska arter har ibland förr fått ett rykte att de skulle vara mer svårodlade. Många gånger beror nog detta på att man har bara insisterat på att planterat enstaka individer och att man inte har rätt förutsättningar. Man skulle kunna jämföra att skapa en trädgård med inhemska arter som att bygga ett hus. Varje del av strukturen är viktig och har ett förhållande med andra olika strukturer och delar. Precis som att det inte går placera ut ett tak utan uppehållande väggar går det inte heller att plantera vissa arter för att det inte finns förutsättningar för att få en överlevande population.


Vissa djur måste kanske återintroduceras, men det kräver mer special kunskap och en hjälpande hand.
Holkar och boplatser är ett perfekt och lätt sätt att försöka locka till sig nya invånare och få gamla att återvända. Holkar för svalor, seglare och sparvar, men även för fladdermöss kan med lätthet byggas eller monteras på tex tegelväggen. Även holkar för bin och humlor rekommenderas eftersom många av dessa har bostadsbrist i urbana områden.

Man kan hoppas att detta förhoppningsviss leder till ett ökat intresset i närområdet och bland grannar och att det sprider sig och bildar ekologiska stigar emellan en tomt till andra tomter- detta för att också främja de växter och djur som rör sig mellan det de söker...

We are happy to advise...

that your reserve land application has been successfull and your plant allocation will be ready for you to collect from the Berhampore nursery Monday to saturday, 8am-3 pm from 6 September to 25 september.
As your allocation will bea minimum of 50 plants you will consider how you will transport bla bla bla....

Detta betyder alltså att min ansökan till Wellington City Council att om att få native träd och buskar och andra växter till mitt road reserve gick igenom. Suveränt

Iof som jag inte hade nog med träd att plantera i alla projekt jag är involverad i. Räknat ut att tillsammans med årets plantering på Matiu/Somes Island, Zealandia och mina egna två projekt så har jag lite över 4500 träd att plantera denna säsong. Tur att jag har lite volontärer jag kan lämpa över lite arbete på.

Matiu/Somes Island - En återuppvaknande ö.

Kia ora manuhiri, Ranginui, Papatuanuku. Nau mai haere mai ki Matiu/Somes. Ko takou ingoa ko Joakim. Så ska jag säga när jag hälsar besökare välkomna till mytomspunna Matiu/Somes island när jag jobbar som volontär ranger. Än så länge kan jag säga Kia ora.

När besökarna stiger iland får de passera Whare kiore- råtthuset. Det är där vi går igenom våran biosecurity. Ungefär som tullen på en flygplats. Bortsett från att vi inte har ngn tax-free. Detta för att kontrollera att inga djur eller växter förs över, som tex exotiska insekter, frön av ogräs, möss, råttor eller myror. Speciellt den 2 mm stora argentiska myran som är mycket rovgirig och äter fågelungar, ägg och ödlor levande.

Jag går igenom vad man får och inte får göra på ön, tex att rökning inte är tillåten och att man ska hålla sig på stigar samt inte störa djur och att vi är Kaitiaki- väktare över ön.

Historien om Matiu/Somes börjar för ca 800 år sedan. Självklart är ön mycket äldre än så, ca 1,5 miljon år och är toppen på ett lågt undervattensberg.För ca 800 år sedan landsteg den polynesiske upptäcksresanden Kupé på vad han döpte till Matiu medans han seglade runt Aotearoa ( Nya Zeeland) på jakt efter en jättebläckfisk (bild). Matiu var själva verket hans dotter som han också lämnade på ön medan han jagade bläckfisken. Hurvida historien berättar om han kom tillbaka för att hämta henne vet ingen. Han döpte också den lilla mindre närliggande ön Makaro efter hans andra dotter.
På den här tiden var den 25 hektar stora ön helt skogsklädd.
I 600 år var ön ockuperad av maori, dock inga fasta bosättningar. Men under krig mot andra stammar fungerade ön som ett tillhåll och fästning. Kumara odlingar på öns sydliga del och avfallshögar från hus och spis utmed öns norra del. Under denna tid höggs en stor del av öns skog ner och inga höga träd fanns kvar ner europeerna bosatte sig. Nikau palmer (Rhopalostylis sapida) fanns dock kvar fram till europeiska bosättningarna enligt beskrivningar på öns östra sluttningar. Maorierna ockuperade antagligen ön ända fram tills 1835.

År 1839 köpte den englandbaserade The New Zealand Company och företagets ägare Joseph Somes ön från de lokala maori och döpte om ön till Somes Island efter sig själv. Joseph Somes besökte dock aldrig ön han köpt. Han besökte aldrig ens Nya Zeeland.

Somes Island gjordes senare i ordning för att fungera som karantäns station för människor som kom för att immigrera till Nya Zeeland. Alla immigranter släpptes av vid öns kaj (vilket fortfarande är öns enda kaj) och i rädsla för pest, mässling och andra sjukdomar fick rökas ut i det sk rökhuset innan de senare fick röra sig fritt på ön tills de friskförklarades. I det tegelröda huset röktes de ut med svavel och arsenik. Var de inte redan dödligt sjuka så blev de antagligen under rökningsprocessen. De immigranter som faktiskt dog på ön är fortfarande begravda där. Den sista person som sattes i karantän var den kinesiske frukthandlaren Kim Lee 1903. Han misstänktes för att ha spetälska och sattes på den lilla närliggande ön Mokopuna, där han senare dog i den grotta han bodde i. Han dog dock inte av det, utan svalt ihjäl tre månader senare.

Under första och andra världskriget användes ön som fångläger för krigsfångar. Under andra världskriget byggdes dessutom fyra stycken tunga anti aircraft artilleri kanoner i rädsla för att bli invaderade. Dessa kom dock aldrig till användning.
1968 blev ön återigen en karantäns station för boskap och andra exotiska boskap. Flertalet byggnader från krigstiden rivdes och en karantäns station byggdes. Ön höll som mest upp till 3000 djur som betade av den vegetation som fanns kvar. Ön fungerande som karantän fram till 1995 och därför är flertalet byggnader kvar.

Från 1980 talet började Lower Hutt delen av Forest & Bird återintroducera och aktivt plantera inhemska buskar och träd. Detta var början på ett nytt uppvaknande. Ett aktivt pestprogram startades med mening att utrota de introducerade rovdjur som råttor och mink, men också kaniner som frodades. Det tog 4 år att åter bli en pestfri ö.

1995 tog Department of Conservation över ön från the Ministry of Agriculture and Fisheries och under festligheter och 157 år senare fick ön återigen sitt ursprungliga namn tillbaka och tillagt till nuvarande Matiu/Somes Island.
Av det återkommande djurlivet återintroducerades först Jätteweta från Mana Island tillsammans med den annars vanligt förekommande trädweta för att skapa en stabil population, men också som föda åt de tuatara som 2 år senare skulle återintroduceras.
55 st Brothers Island tuatara släpptes ut 1998. Av dessa var 35 st juvenila kläckta i tuatara kläckeriet på Victoria university och 20 vuxna djur från North Brother Island. I år hittades den första självkläckta ungen på ön. Även om Tuataran liknar ödlor är de bara avlägset släkt. Tuataran tillhör en annars utdöd grupp av reptiler, Sphenodontia som tidigare hade en världsbredd utbredning. Tuataran är den enda överlevande av denna annars så mångfaldiga grupp. De kan antagligen bli långt över 100 år gamla och först efter 15 år blir de könsmogna. Sista vilda tuataran på Matiu/Somes sågs till ca 1870.

2003 återintroducerades Rödkronad kakariki till Matiu/Somes från Kapiti Island, med en andra återintroducering följande år.
2006 återintroducerades North Island Robin. Av de 21 st individer och trots häckande par finns nu bara 14 individer kvar. Antagligen är öns ekosystem eller skog inte fullt moget ännu för en större population. Bristen på vattendrag under ev torrperioder kan kanske vara en bidragande faktor kanske? Samma år återintroducerades även common tree gecko och Ornate skinks. Tillsammans med 3 andra skinkarter och 3 andra geckoarter är reptilerna öns vanligaste invånare. Upp till 200 000 individer. 2007 och i år 2010 återintroducerades även the Wellington green gecko för att skapa en stabil skyddad population på ön. En art som annars är mycket hotad pga av katter och försvinnande habitat.


2007 och med en andra introducering i år återintroducerades för första gången jätteweta från Matiu/Somes till Zealandia- the karori wildlife sanctuary. Det var första gången på över 100 år som en jätteweta åter satte sin fot på fastlandet efter att ha varit utdöd i över ett sekel.

Sedan 1980 och nu 30 år senare har över 100 000 träd och buskar återintroducerats och återplanteringar pågår än idag.
Det är det jag sysslar med.
I år kommer över 3000 växter planteras. För några av dessa blir det en återintroducering efter att ha varit lokalt frånvarande i över 150 år. Över 30 lokaler både primära och sekundära kommer förberedas och planteras, några av dessa är lätt åtkomliga och nära stigarna och det är där de flesta av de åldriga volontärerna kommer in. Andra är svåråtkomliga som branter och klippor. Där tar jag själv över.
Varje lokal kommer att övervakas för vidare plantering följande år och skötsel.
Varje lokal planteras så att det finns minst 3 av varje art och gärna fler. Av de arter med skilda han och honplantor är antalet minst 10 individer. Varje grupp växter anpassas för olika lokaler och tanken är att kunna skapa biologiska mångfalds bomber, dvs att få en så artrik lokal som möjligt som sen kommer få en så maximal spridning som möjligt
Att återskapa en skog på en gång är inte möjligt. Planteranden måste göras i omgångar under flera år. Det är här primära och sekundära planteringar kommer in. Primära innebär att man planterar tåliga "koloniserings" träd och buskar. Fastväxande med stora blad är att föredra. Arter som Wineberry, karamu, kohuhu och tarata förslagsvis kommer snart skugga marken, skapa skydd och undertrycka ogräs.
Den sekundära planteringen sker först när de primära trädens grenar börjar snudda vid varann. Detta sker först efter ca 5 år. Då kan arter som titoki, totara, kahikatea och rimu planteras mellan de primära träden, förutsatt att de rör sig i en rak stam uppåt, och att deras toppar är exponerande av sol. Efter detta kan man fortsätta i flera stadier med plantering av mellanliggande skikt av skogens nivåer och planterande träd kommer själva bära frukt och föröka sig. Även fåglar kommer sprida en hel del frön och frukt.
Vissa delar av ön har redan sedan år tillbaka skyddande tak av grönska så där kan vi nu börja med våran sekundära plantering. ( Den är nästan roligast, då det är flest intressanta arter).
Skulle faktiskt ha varit där idag och övernattat, men pga av dåligt väder blir det nog bara en dagstur imorgon istället.

Fick en hel del utplanterat på våran hyresvärds land istället...

Nya Pingvinskyltar!

Äntligen har vi, Places for penguins har fått 3 st nya informationskyltar som är uppsatta vid Tarakena bay om våra pingviner som håller till i området. Vad vi gör i form av återplanteringar och återintroduceringar av arter för att skapa habitat, hot och skydd, hundförbud osv.
Så här ser de ut :


















Vi har också fått våra efterlängtade t-shirts för våra medarbetare, lite stora kanske, men sköna.

Mitt restaurerings område "Totara rd reserve"

Det har gått en vecka nu sen vi kom hem från semestern och jag har knappt inte fått något gjort, möjligen funderat på en del bra grejer, men antar att jag lider av post holiday depression? Tack Mathias.
Det enda jag lyckats göra på hin hyresvärds mark är bära ner en back med muehlenbeckia astonii till där de ska planteras. Bara 150 växter kvar som ska planteras på den lokalen.
I övrigt ser det annars bra ut, med det som har planterats hittills. Det har varit både fint väder och regn, men kylan har hållit i sig. Allt ser iaf fräscht ut.

Idag fick vi dock några saker utplanterat i mitt egna reserve (bild vänster). Två st totara, en rimu och en trädormbunke av släktet Dicksonia. Ser ganska bra ut. Visserligen skulle det behöva rensas lite snart innan ogräset sätter igång på våren igen. Blev lite tomt på undervegetation dock när jag rensade bort allt ogräs. Det är inte lika grönt och lummigt. Marken blev istället kal och tydligt kunde man se hur det sista rann bort när det regnade. Marken var helt övertäckt tidgare av Vandrande jude eller Tradescanthia, vilket är deras vetenskapliga namn. Med en så tät matta så hindrar de all typ av växtlighet och frön från att gro. (bild 1. före)
Tillsammans med björnbärssnår bilade de en ogenomtränglig djungel av ogräs. Kommunen besprutade senare allt, vilket fick det att dö och bli en brun död massa som började ruttna ner.
(bild 2 och 3. efter)
En del av Bjönbärs grenarna la jag ut som taggiga barriär mellan träd och buskar och tunnare grenar klipptes till små taggiga stumpar. Allt placerades ut för att få barn och hundar att undvika gå ut bland så känsliga växter eller riva ner matrial som jag försökte få lika kvar på jorden och få dem att gå sig på betonglagda gångarna.

Grenar, stenar och annat som hindrar döda blad och liknande från att blåsa eller regna bort har placerats ut och nu så börjar jag nu få tillbaka lite ytor som kan bibehålla fuktigheten i marken. Ett tjock lager jord och mull är gott för ryggradslösa djur som i sin tur är föda för fåglar och ödlor. Mängder av frön har grott av olika inhemska träd och buskar få fort ogräset försvann. Mest Ngaio och poroporo.
Speciellt poroporo är en art som är en bra regenererande växt och bra indikator på att marken läker.


Utplanterings lokalen ligger i en liten dalgång på halvöns insida. Skyddad mot vind och salt. Flera stora pohutukawa växer där och de kan jag inte göra något åt, dessutom ger de de mindre träd och buskarna skugga från sommarens brännande sol. Ända problemet är att pohutukawas blad och bark innehåller höga doser av det kemiska ämnet tannis vilket ger högre motstånd från andra växter ska kunna stabilisera sig. Möjligen kan man plocka bort dem vartefter de andra träden börjar växa till sig, men det är ett projekt som ligger minst 80 år in i framtiden-
Högre upp är det relativt torrt, men längre ner fuktigare. Jag kan tänka mig att det har runnit en naturlig bäck här och tror även att det sipprar ut en del vatten längre ner under jorden då det är som lummigast längst ner.-
En hel del karaka växer längre ner och vissa för stora för att tas bort. Likt pohutukawa är karaka introducerad från de nordligare breddgraderna av Nya zeeland och båda har en tendens att ändra hela kustlevande skogars ekosystem med sitt kemiska tannis. I sin naturliga miljö norrut har samma arter som här lärt sig att leva med, men arterna här har inte utvecklat det skyddet och är därför mer såbara. Två st stora lönnar växer utmed dalgången med, och frågan är, kan jag ha ihjäl dem utan att ta ner dem. De räknas som en av de mer invasiva arterna, men de är ganska stora så jag kan inte göra det själv. Ev av dem stor dessutom precis på en tomtgräns typ. visserliggen obyggd, men ändå.
Av karakan kommer jag dock behålla några större av träden, de får det så länge att se hyfsat grönt och fräscht ut. allt sly ska bort dock och ersättas med lokala arter.
Hittills har bara den mittersta och översta delen påbörjats med växter jag har drivit upp själv och en del som köpts, och några jag faktiskt har flyttat på. Väntar dock på de växter jag hoppas på att kommunen kommer bidra med. Så förhoppningsvis ytterligare 50 st av olika arter jag har bett om.
Främst handlar det om kohekohe (Dysoxylum spectabile) (bild) och Rewarewa (Knightia excelsa), Trädfuchsian (Fuchsia excorticata) lite skuggigare och fuktigare läge tillsammans med Nikau palmer (Rhopalostylis sapida).
(Bilden visar 30 år gamla Nikau som återplanterats på Matiu/Somes Island)
Högre. ljusare och torrare läge kommer få en mer kustanpassad vegetation med både bergsflax och träskflax (Phormium) tillsammans med olika arter av gräs ooch halvgräs och manuka (Leptospermum scoparium). Några större trädarter som totara (Podocarpus totara) och Rimu (Dacrydium cupressinum).
Undervegetation kommer bestå av mindre buskar, gräs och ormbunkar.

Tanken är att jag även ska försöka tillverka några wetahotell och ödlegömmor som kan snyggt gömmas undan samt om jag kan tillverka en eller två uggleholkar för Morepork (ninox novaeseelandiae), eller Ruru som deras maorinamn är. Kanske kan hjälpa att hålla ner antalet råttor.
Kommunen hämtar allt gammalt landfyllnadsmatrial skräp som jag hittar och ogräs jag samlar ihopp. Så där har de varit duktiga. Iof så är detta kommunmark så de ska vara mer än tacksamma :P




Börjar iaf se lite trevligare ut och får det växa orört några år tror jag det blir riktigt tjusigt.
Många mäniskor passerar denna del varje dag. En del stannar och är mycket vänliga och pratar, en del går bara för bi och en del tittar konstigt på mig när jag står där och rensar eller planterar. Många tycker det är en jättebra ide, tackar för vad jag gör. Tycker att jag borde få betalt av kommunen osv. Andra förstår inte varför jag gör det, och föklarar man för varför tycker det ändå det är konstigt. Varför gör man något frivilligt? De mäniskorna tycker jag är konstiga i sig, tycker nästan lite synd om dem för att de inte förstår.
Hursom helst så är det en viktig sak och det kommer märkas och ge resultat när allt får växa upp.Förhoppningsviss kommer denna återplantering av både lokalt försvunna och vanliga arter inbringa i att flera andra djurgrupper som vivlar, bin, skinkar och fåglar så småningom återkommer eller att fler arter får fler möjligheter att överleva.

Be Cass-o-wary ! En liten resa till Australien

I vad som skulle bli en avkopplande semester och med fågelskådning till norra Australien och med lite frånvaro från trädplanterande, stödutfodringar och tankar om utarmning av våran biologiska mångfald hemma, resulterade istället av ännu fler oroande tankebanor och timmar av funderande av problemen här istället.

Idag finns bara 0,5 % av Australiens regnskogar kvar. Sedan 1700 talet har 75 % av Australiens regnskogar skövlats för att ge plats åt stadsutveckling, industri, men främst åt jordbruk som sockerör och betesytor för får och kor. Dock är ett av de största hoten klimatförändringar för de skogar som finns kvar.

NSW och södra Queenslands regnskogar förekommer som en kedja av öar uppblandat av hög brandhärjande skog och jordbruk. Denna subtropiska regnskog är en av de största i världen och innehåller fler än 200 hotade växt och djurarter.
En av de mer kända och hotade arterna är Hjälmkasuaren (Casuarius casuarius). Dessa stora marklevande fåglar utan flygförmåga spelar en viktig del av skogens ekosystem som sprider av frön och kärnor över stora avstånd.
(Här håller jag upp ett kasuarplommon. Stor blå, giftig frukt, men bara ätlig för kasuaren.)

Idag finns det bara uppskattningsvis mellan 1200 till 1400 kasuarer kvar i nordöstra Queenslands blöta tropikskogar, omgivande skogsområden och träskmark. Listad som sårbar på IUCN röda lista, dock listad som utrotningshotad under The Federal and Queensland State legislation.
De flesta dödsfallen är trafikoffer som står för hälften av alla dödsfall. Ca 55 %. Lösa hundar står för ca 18 % som tillsammans med förvildade svin som tar kycklingar och ägg. Dessutom konkurrerar svinen med kasuarerna om föda. Mer än 230 arter av träd och buskar är beroende av kasuarer för sin överlevnad som den enda art som klarar att äta de stora fröna som ex av det primitiva trädet Ribbonwood, en av många primitiva träd i de blöta tropikerna. Dessutom är dom de enda som klarar att äta många frukter och bär som annars är giftiga för andra djur att äta. Dessutom ökar germinationen hos flera växtarters frön och kärnor med över 90 % om de får passera via en kasuars tarmkanal.



Förlorade habitat är dock den stora problemen.
I Mission beach området har kasuarerna förlorat över 42 % av deras habitat på bara 10 år och effekterna av cyklonen Larry i mars 2006 känns fortfarande.-
Då kasuaren är beroende av tät tropisk skog blir de isolerade i sina krympande öar av skog vartefter jordbruk och stadsutveckling breder ut sig över tidigare tropisk skog. Isolerande populationer kan inte sprida sig och risken för inavel ökar. Korridorer mellan skogsområden är livsnödvändiga om kasuarerna skall överleva.

Operation Big Bird
Operation big Bird är en av Australiens mest ambitiösa projket i nationens historia. Organisationen The australian rainforest foundation arbetar med den lokala regeringen och dess invånare för att skapa en 250 km lång grön korridor utmed den blöta delen av tropikskogen i Queensland. Från staden Cairns till den södra kust staden Carwell. Vad privatpersoner kan göra för att hjälpa är tex att adoptera en Kasuar för 1000 au Dollar. Då ingår det i uppköpning av privatmark till habitat, planteringsprojekt och support av ARFs Kasuar sjukhus. De kan lämna ett arvode i testamente, göra en donation, sponsra allt från en kvadratmeter till flera hektar eller tom köpa en del av skogen för att den ska lämnas orörd från 35 000 au dollar.

Ett annat stort projekt är...
The Rainforest Seed Project
Då klimathot blir ett mer och mer större hot mot världens tropikskogar som the wet tropics i Queensland så har The botanic Gardens Trust och Dr Kim Hamilton startat projektet The rainforest seed project. ett project som går ut på att lagra frön i en i en "fröbank". Detta är en väldigt viktig del att kunna bevara arter. En fröbank fungerar som en "back up" mot minskande av arter i sina naturliga habitat och fungerar som en resurs för forskning och restaurering.Alla arter klarar dock inte av den uttorkningsprocess som sker för att lagra frön och hundratals arter som är känsliga för uttorkning genomgår en speciell process för att lagras. I NSWs fröbank på Mount Annan testas ständigt nya tekniker för att kunna bevara och lagra frön. Deras målsättning är att kunna förstå hur frön germinerar och växer, identifiera hur att bevara regsnkogslevande arter bäst och samtidigt utöka den kunskap och bevarande av regnskogsområden globalt.

Våran resa infattade en hel del spännande saker, men en tyvärr väldigt kort visit till The Daintree discovery centre med sina upphöjda gångvägar bland trädens kronor och lianer. Världens äldsta orörda regnskog med sina 140 miljoner år bakom sig. Området är dessutom ett världskulturarv. Cairns stora mudflats när tidvattnet är lågt med slamkrypare och mangrove var en av de stora attraktionerna för mig.
Kurandas Butterfly sanctuary och labratorie där 4000 fjärilslarver varje dag tuggar sig igenom bladverk. 23 000 fjärilar kläcks här årligen och en 1500 fjärilar i en mängd arter flyger fridfullt omkring i vad jag tror måste vara världens finaste regnskog inomhus. Rekommenderas varmt.
Cairns botaniska trädgård och med sin tillhörande Gondwanan heritage garden. Det sistnämda visade sig vara lite av en besvikelse, men några intressanta inslag fanns dock, som australiensisk matai och flera intressanta arter av tropiska och regnskogsförekommande kottepalmer. Botaniska var fint och med sina tillhörande boardwalks runt regnskogsträsk och pandanus palmer. Här förklaras också värdet av världskulturarv.

Som privatperson kanske man inte kan göra allt och det är svårt att sakta ner en klimatförändring själv. Du kan göra en del för att hjälpa.
Du kan plantera fler träd, du kan hjälpa till i pågånde projekt som att ex adoptera en kasuar eller donera pengar till andra liknande projekt.
Jag och min partner har haft det stora privilegiet att få tillbringa tid i regnskogarna och dess omgivning i Queensland och haft flera närkontakter med vilda kasuarer, men vi har samtidigt sett hur förstörande krafter har utplånat de så tidigare orörda och forntida regnskogarna och dess invånare. Kan man verkligen uppskatta värde av något man inte har kvar?

För vem vet vad vi kommer sakna när de väl dör ut?