Fossil och rester från många av världens öriken visar en otrolig mångfald av bisarra fågelarter.
Många av större modell utan flygförmåga. Precis som Nya Zeelands moafåglar, adzebills och mång andra utrotades av de första lokalbefolkningarna som steg iland innan historiska dokument hann nedtecknades. Nu ska jag dock blogga om en annan generellt sett viktig utdöd art....
Indiska oceanens öar lämnades orört till relativt sent.
En av dessa var en tropisk ögrupp som beskrevs och behöll sitt bisarra ekosystem fram till efter 1500-talet- Maskarenerna. Bestående av öarn
a Mauritius, Réunion och Rodrigues.
De beskrevs som ett nyfunnet Eden. Vulkaniska öar, ständigt utsatta av vind och starka strömmar som beboddes av stora icke flygkunniga fåglar, gigantiska sköldpaddor, brednäbbade papegojor och vandrande landkrabbor.
Dronten var en av dessa icke flygkunniga fåglar.
Den beskrevs senare som en relik- en slags påminnelse från svunna tider, som undgått den moderna naturens rytm.
En stor endemisk art till ön Mauritius. Tillhörande grupper duvor, nådde den en storlek av ca 75 cm till 1 meter med en vikt på ca 17-23 kg. Kroppen bars upp av stora kraftiga svagt gula ben. Vingarna var korta och små. Huvudet bars upp av en långa hals och var ca 25 cm, naket och slutade med en kraftig krökt näbb med gulgröna kanter. Fjäderdräkten varierade i brungrå med vitare bakparti och med mörkare hals och huvud. De har ibland avbildats men en blå grå ton, vilket skulle kunna hänvisa till olika kön. Den nakna huvudet varierade i gulbruna toner, med en del inslag av blått och ett vitaktigt öga.
Dronten har många gånger avbildats som en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva. Ett av naturens misstag.
En mer romantiserad version av sanningen.
Dronten saknade dock rovdju
r och därmed ett försvar mot dessa när de senare koloniserade ögruppen. De kunde dock enligt beskrivningar utdela kraftiga bett med den stora kraftigt krökta näbben.
Sjömän beskrev humoristiskt hur drontar försökte fly med sin klumpiga kropp släpandes i marken medan de jagades av männen, på jakt att fylla sina matförråd.
Dronten var i övrigt orädd när det gällde människor och introducerade rovdjur, något som ledde till deras undergång mindre är 90 år senare efter dess upptäckt.
Första beskrivningarna kom från portugisiska sjöfarare 1507, även om arabiska sjöfarare hade känt till ögruppen sedan 10-talet. Mauritius förblev obebodd fram till 1538 då den koloniserades av holländare. Bilden till höger visar de första beskrivningarna som gjordes mellan 1601 och 1603.
"Blue parrots are very numerous there, as well as other birds ; among which are a kind, conspicuous for their size, larger than our swans, with huge heads only half covered with skin as if clothed with a hood. These birds lack wings, in the place of which 3 or 4 blackish feathers protrude. The tail consists of a few soft incurved feathers, which are ash coloured. These we used to call ' Walghvogel,' for the reason that the longer and oftener they were cooked, the less soft and more insipid eating they became. Nevertheless their belly and breast were of a pleasant flavour and easily masticated."
Beskrev Amiralen Cornelis Matelief De Jonge, från det holländska ostindiska kompaniet dronten vid sitt besök till ön Mauritius år 1606.
Trots till sitt ryktesvisa illasmakande kött dödades drontar i tusentals för mat för de första kolonisatörerna, förrymda fångar och passerande sjömän som samlade proviant för sina resor till havs. Så många som 50 fåglar åt gången samlades och saltades för senare proviant.
Baron Grant som bodde på ön mellan 1740 till 1758 beskrev som
"It is a thoroughly a stupid animal. Its head is long, broad and deformed. It´s flesh is covered with fat but is also so nourishing that three or four of these birds suffice to fill the stomachs of a hundred persons."
I takt med människans kolonisering fördes också grisar, apor, hjort, hundar, katter och råttor med i sina ägares fotspår. Dessa djur blev förrymda och snabbt invasiva arter och orsakade st
ora skador i ekosystemet, något som sker än idag.
Både dront ägg och ungar slukades och även kanske vuxna fåglar av de nya predatorerna, samtidigt som avbetning förändrade skogens växtlighet och föryngring vilket ledde till brist på föda för dronten och de andra djurarter som levde på Maritius. Samma händelser skedde på grannöarna där närbesläktade arter som solitärfågeln dog ut. I samband med människans exploatering av öarna skövlades stora delar av de skogar som utgjorde drontens habitat.
Mauritius har många olika biotoper från slättmark, träsk, berg till rev. Drontens habitat utgjordes främst av låglands skog eller grästäckta skogsområden.
Massfyndigheter av tusentals ben har hittats i träskmarker, med hänvisningar till naturkatastrofer för mellan 2000 till 3000 år sedan som samlat döda kroppar i hundratals även mef ben av andra fåglar, jätte sköldpaddor mm samt flera utdöda träd och palmer tyder på att dessa låglandsområden kanske kan ha översvämmats vid olika tidpunkter. Detta ger en god inblick i drontens liv och uppväxt då flera ben av yngre djur i olika stadier av uppväxt har hittats.
Dronten häckade möjligen året runt. Ögonskildringar berättar om de monogama paren som levde livet ut, flaxade med vingarna inför parning. Ett vitt ägg lades i ett bo av gräs i skogens djupare delar och ruvades i 49 dagar. Båda föräldrarna deltog i kycklingens fostran.
Vissa källor hänvisar till att drontens läten påminde om unga gäss, medan andra källor hänvisar till att fåglarna generellt var tysta av sig. Engelska namnet dodo kan dock vara en onomatopoetisk- ljudhärmande av drontens egna läte, ett duvlikt "Do-do".
Mauritius följer markerade torr och regnsäsonger med mogna bär och frön mot slutet av regnperioden. Dronten var en girig fågel som åt sig "fet" på mängder med bär i slutet av regnsäsongen för att överleva den följande och svårare torkan som följde efter då brist på lämplig föda kunde råda. Det har föreslagits att dronten följde året i två faser. En fastande, icke häckande fas under den torra perioden oktober-Mars och en fetare och häckande fas mellan Mars och September.
Teorierna om att dronten var den enda fågel som var stor nog att kunna äta frukterna av det utrotningshotade trädet Tambalacoque, Sideroxylon grandiflorum är numera f
örkastade.
Teorin baserades på Stanley Temples forskning om att efter dronten utdöende fanns ingen som kunde sprida frukterna, och dels för att de behövde passera drontens matsmältningsystem för att kunna gro. I slutet av 1970-talet fanns bara enligt honom 13 st gamla träd kvar och att inget var yngre än 300 år. Men han hade dock ingen källa till detta. Tambalacoque trädet saknar dessutom årsringar, så dess ålder är mycket svår att uppskatta. För att bevisa sin teori tvångsmatade han grupper av kalkoner för att bevisa att frukten behövde passera en fågels matsmältning system för att kunna gro. Dock grodde bara tre av 17 frukter.
Närmare studier har visat att det finns fler hundra träd kvar och dess nedgång beror inte på avsaknaden av värddjur.Dronten kan ha ätit Tambalacoque frukterna, men några säkra bevis för detta finns inte.
Nedgången Tambalacoque beror snarare på skövling, svampsjukdomar och invasiva arter som makak apor som äter frukterna. Frukterna har dessutom visat sig gro utan hjälp av vare sig passera matsmältningsystem eller slipning av skalets yttre.
Fåglarna åt dessutom stenar för att underlätta matsmältningen. Den engelska historikern Hamon LÉstrange beskrev en levande front som hölls i London 1638:
"The keeper called it a Dodo, and in the ende of a chymney in the chamber there lay a heape of large pebble stones, whereof hee gave it many in our sight, some as big as nutmegs, and the keeper told us that she eats them (concucing to digestion), and though I remember not how far the keeper was questioned therein, yet I am confident that afterwards she cast them all again".
I fångenskap fanns föda antagligen i mängd året runt och detta ledde till övervikt hos många individer, något som är mycket vanligt hus burhållna fåglar och något som syns på de många illustrationer av drontar som finns. Detta har antagligen lett till avbildningarna av en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva och även om de var stora och kanske feta, så var de inte fullt så feta och övergödda som många bilder och karikatyrer visar, vilka sin tur ofta var isin tur baserade på bilder.
"Lightness and activity are attributes proper to birds, but the dronte could claim either of these charactheristics. It could in fact be taken for a tortoise covered with feathers; and nature, by decorating it with these useless ornaments, seems to have wanted to add embarrassment to its natural ponderousness; clumsiness of movment to the inactivity of its mass and to make its stupidty even more sickening by obliging us to admit that it really is a bird"
Skrev Buffon.
Ett annat ögonvittne beskrev den som..
" for shape and rareness...antagonise the Phoenix of Arabia; her body is round and fat, few weigh less than 50 pounds...her visage darts forth melancholy, as sensible of nature´s injurie is framing so great a body to be guided with complemental wings, so small and impotent, that they serve only to prove her bird...The half of her head is naked seemingly covered with a fine vaile, her bill is crooked downwards, in the midst is the thrill, from which part to the end tis of a light green, mixed with pale yellow tincture;her eyes are small and like to diamonds, round and rowling; her clothing downy feathers, her traine three small plumes, short and inproportionable, her legs suiting to her body, her pounces sharp, her appetite strong and greedy"
De flesta av dessa avbildningar är europeiska, med ett undantag. En avbildning av en dront som skickades till Indien på 1600-talet som anses vara den mest korrekta avbildning som skildras (höger), denna tillsammans med den 1638-tals avbildning som kan ha skildrat den sista dronten i livet. Flera individer skickades till zoologiska parker i Holland, England, Italien, Frankrike och Japan och bla en 162
8 som turnerades runt som fågeln som åt stenar.
Många av dessa matvägrade och dog också i fångenskap.
Ett av de sista par som skickades till en zoologisk park i Europa hamnade på avvägar och hamnade istället i ett fransk kök där de blev soppa.
När fronten faktiskt dog ut är ännu oklart. De var sällsynta vid 1660 och den sista officiella observationen gjordes 1662. Men vissa källor hänvisar till observationer 1681 och en källa hänvisar även till en observation 1674. Jaktresultat av Isaac Johannes Lamotius resulterar i "dodaers" fram till 1693, men dessa är antagligen den icke flygkunniga "Red rail" som namnet hänvisar till, en art som också är numera utdöd. När Francois Legaut kom till mauritius och gjorde en inventering över arter på mauritius 1693, nämndes ingen front. Dronten var sannolikt utdöd före 1700-talet.
Trots sin popularitet finns f
örhållandeviss lite kvarlevor kvar av dronten. Endast ett torkat huvud och en fot från ett uppstoppat exemplar finns kvar idag. Denna uppstoppade individ fanns med i en musee katalog över samlingar år 1656 och gav som en gåva till Elias Ashmole, 
grundare av Ashmolean museum, där den fanns kvar till 1755. Vid denna tidpunkt var exemplaret i så dåligt skick och förruttnad att museets styrelsemedlemmar beordrade att exemplaret skulle brännas.
Någon upplyst person hög då av huvudet och en fot innan orden hann infalla.
Av det kapade huvud och fot som klarat sig undan, hamnade det så småningom i The Natural History museum i Paris och vid kännedomen om artens undergång gavs museets personal jobbet att göra en avgjutning.
Drontens utdöende gick senare förlorat i tiden och glömdes bort.
Inte förren när Lewis Carroll skrev serien om Alice I underlandet 1865 och hur hon mötte dronten i kapitel 2 och 3 blev dronten åter välkänd och en populär ikon för det moderna utdöendet.
Förhållandeviss få museer har idag kvarlämningar och skelett efter dronten och av de monterade kompletta skelett som finns består de flesta rekonstruktioner av en samling ben från olika individer. Oxford i England, Leiden i nederländerna, Köpenhamn och Port Louis på Mauritius samt Te Papa i Wellington-Nya zeeland är några museer som har rekonstruktioner eller modeller av drontar, samt det ägg som finns på East London Museum i sydafrika.
Inte förren 2005 hittades en mängd ben från, flera kompletta skelett i ett låglandsträsk i Mare aux Songes i landets sydöstra del varav en bal bevarat i sin naturliga dödsposition.
Drontens släktskap med andra fåglar och grupper har länge förbryllat forskare enda sedan dess upptäckt. Carl von Linne placerade den 1758 i strutssläktet varav namnet Struthio cucullatus.
Vilket också var första gången arten beskrevs taxonomiskt.
Senare placerades den både bland papegojor och rovfåglar, baserat på näbbens utformning. En slags landlevande gam ätandes ruttnande as och frukt.
Även pingviner och alkor har föreslagits.
Senare föreslogs duvor som ett möjligt släktskap baserat på flera morfologiska likheter. Därefter rallar som närmsta släktingar.
Sanningen ligger mer att dronten tillhör ordningen duvor. Columbiformes där den utgör en egen underfamilj Raphinae i familjen Columbinae och där den delar plats med den också utdöda Rodrigues solitaire, solitärfågeln pezophaps solitara vilken även den dog senare ut runt 1730.
DNA analyser placerar familjen någonstans i mitten på duvornas familjeträd, med dess närmsta möjliga släkting till Nicobarduvan från Nikobarerna, Palau och Solomonöarna. En duva som tillbringar väldigt mycket av sin tid på marken. Föregå
ngare till dess underfamilj Caloenas kan också vara föregångare till the tooth billed pigeon från Samoa och kronduvorna från Nya Guinea. The tooth billed pigeon troddes tidigare vara en mycket nära släkting till fronten baserat på näbbens utformning. Men detta är snarare ett fall av en konvergent utveckling där näbbens utformning har utvecklats för ett mycket likt födoval.
Tack vare samma DNA stuider har det dessutom bevisats att drontens förfäder inte kom flygande från Afrika, vilket tidigare har antagits, utan härstammar från asiatiska duvor.
När detta hände är dock fortfarande oklart då Maskarenerna är en relativt ung ögrupp med sina 8 miljoner år sedan de restes över havsnivån av vulkaniska krafter. Dock separerade dronten och solitärfågeln redan för 25,6 milj år sedan från en gemensam föregångare. Denna föregångare bröt sig loss från övriga asiatiska duvor för ca 42 miljoner år sedan.
Djur som isoleras och utvecklas i egen takt på tex ögrupper utvecklar ofta vad kan tyckas vara bisarra former, men de gör dem inte dåligt anpassade eller dumma, utan tvärtom. De är perfekt anpassade för sin levnadsmiljö. När dess föregångare landade på Mauritius utvecklades fåglarna snabbt till sin nya livsmiljö som saknade rovdjur och hade en riklig mängd frukt och nötter liggandes på marknivå. De bytte bort flygförmågan mot istället kunna äta sig feta och mätta för att klara sig under hårdare levnadsvillkor.
Så den negativa slogan "dumb as a dodo" som levt i 350 år bör nog omdirigeras i takt med nya fynd, analyser och vetskap formar våran förståelse om ett djur som var perfekt anpassat till sin levnadsmiljö och förhoppningsvis inger den en ny respekt.
Indiska oceanens öar lämnades orört till relativt sent.
En av dessa var en tropisk ögrupp som beskrevs och behöll sitt bisarra ekosystem fram till efter 1500-talet- Maskarenerna. Bestående av öarn
a Mauritius, Réunion och Rodrigues.De beskrevs som ett nyfunnet Eden. Vulkaniska öar, ständigt utsatta av vind och starka strömmar som beboddes av stora icke flygkunniga fåglar, gigantiska sköldpaddor, brednäbbade papegojor och vandrande landkrabbor.
Dronten var en av dessa icke flygkunniga fåglar.
Den beskrevs senare som en relik- en slags påminnelse från svunna tider, som undgått den moderna naturens rytm.
En stor endemisk art till ön Mauritius. Tillhörande grupper duvor, nådde den en storlek av ca 75 cm till 1 meter med en vikt på ca 17-23 kg. Kroppen bars upp av stora kraftiga svagt gula ben. Vingarna var korta och små. Huvudet bars upp av en långa hals och var ca 25 cm, naket och slutade med en kraftig krökt näbb med gulgröna kanter. Fjäderdräkten varierade i brungrå med vitare bakparti och med mörkare hals och huvud. De har ibland avbildats men en blå grå ton, vilket skulle kunna hänvisa till olika kön. Den nakna huvudet varierade i gulbruna toner, med en del inslag av blått och ett vitaktigt öga.
Dronten har många gånger avbildats som en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva. Ett av naturens misstag.
En mer romantiserad version av sanningen.
Dronten saknade dock rovdju
r och därmed ett försvar mot dessa när de senare koloniserade ögruppen. De kunde dock enligt beskrivningar utdela kraftiga bett med den stora kraftigt krökta näbben.Sjömän beskrev humoristiskt hur drontar försökte fly med sin klumpiga kropp släpandes i marken medan de jagades av männen, på jakt att fylla sina matförråd.
Dronten var i övrigt orädd när det gällde människor och introducerade rovdjur, något som ledde till deras undergång mindre är 90 år senare efter dess upptäckt.
Första beskrivningarna kom från portugisiska sjöfarare 1507, även om arabiska sjöfarare hade känt till ögruppen sedan 10-talet. Mauritius förblev obebodd fram till 1538 då den koloniserades av holländare. Bilden till höger visar de första beskrivningarna som gjordes mellan 1601 och 1603.
"Blue parrots are very numerous there, as well as other birds ; among which are a kind, conspicuous for their size, larger than our swans, with huge heads only half covered with skin as if clothed with a hood. These birds lack wings, in the place of which 3 or 4 blackish feathers protrude. The tail consists of a few soft incurved feathers, which are ash coloured. These we used to call ' Walghvogel,' for the reason that the longer and oftener they were cooked, the less soft and more insipid eating they became. Nevertheless their belly and breast were of a pleasant flavour and easily masticated."
Beskrev Amiralen Cornelis Matelief De Jonge, från det holländska ostindiska kompaniet dronten vid sitt besök till ön Mauritius år 1606.
Trots till sitt ryktesvisa illasmakande kött dödades drontar i tusentals för mat för de första kolonisatörerna, förrymda fångar och passerande sjömän som samlade proviant för sina resor till havs. Så många som 50 fåglar åt gången samlades och saltades för senare proviant.
Baron Grant som bodde på ön mellan 1740 till 1758 beskrev som
"It is a thoroughly a stupid animal. Its head is long, broad and deformed. It´s flesh is covered with fat but is also so nourishing that three or four of these birds suffice to fill the stomachs of a hundred persons."
I takt med människans kolonisering fördes också grisar, apor, hjort, hundar, katter och råttor med i sina ägares fotspår. Dessa djur blev förrymda och snabbt invasiva arter och orsakade st
ora skador i ekosystemet, något som sker än idag.Både dront ägg och ungar slukades och även kanske vuxna fåglar av de nya predatorerna, samtidigt som avbetning förändrade skogens växtlighet och föryngring vilket ledde till brist på föda för dronten och de andra djurarter som levde på Maritius. Samma händelser skedde på grannöarna där närbesläktade arter som solitärfågeln dog ut. I samband med människans exploatering av öarna skövlades stora delar av de skogar som utgjorde drontens habitat.
Mauritius har många olika biotoper från slättmark, träsk, berg till rev. Drontens habitat utgjordes främst av låglands skog eller grästäckta skogsområden.
Massfyndigheter av tusentals ben har hittats i träskmarker, med hänvisningar till naturkatastrofer för mellan 2000 till 3000 år sedan som samlat döda kroppar i hundratals även mef ben av andra fåglar, jätte sköldpaddor mm samt flera utdöda träd och palmer tyder på att dessa låglandsområden kanske kan ha översvämmats vid olika tidpunkter. Detta ger en god inblick i drontens liv och uppväxt då flera ben av yngre djur i olika stadier av uppväxt har hittats.
Dronten häckade möjligen året runt. Ögonskildringar berättar om de monogama paren som levde livet ut, flaxade med vingarna inför parning. Ett vitt ägg lades i ett bo av gräs i skogens djupare delar och ruvades i 49 dagar. Båda föräldrarna deltog i kycklingens fostran.
Vissa källor hänvisar till att drontens läten påminde om unga gäss, medan andra källor hänvisar till att fåglarna generellt var tysta av sig. Engelska namnet dodo kan dock vara en onomatopoetisk- ljudhärmande av drontens egna läte, ett duvlikt "Do-do".
Mauritius följer markerade torr och regnsäsonger med mogna bär och frön mot slutet av regnperioden. Dronten var en girig fågel som åt sig "fet" på mängder med bär i slutet av regnsäsongen för att överleva den följande och svårare torkan som följde efter då brist på lämplig föda kunde råda. Det har föreslagits att dronten följde året i två faser. En fastande, icke häckande fas under den torra perioden oktober-Mars och en fetare och häckande fas mellan Mars och September.
Teorierna om att dronten var den enda fågel som var stor nog att kunna äta frukterna av det utrotningshotade trädet Tambalacoque, Sideroxylon grandiflorum är numera f
örkastade.Teorin baserades på Stanley Temples forskning om att efter dronten utdöende fanns ingen som kunde sprida frukterna, och dels för att de behövde passera drontens matsmältningsystem för att kunna gro. I slutet av 1970-talet fanns bara enligt honom 13 st gamla träd kvar och att inget var yngre än 300 år. Men han hade dock ingen källa till detta. Tambalacoque trädet saknar dessutom årsringar, så dess ålder är mycket svår att uppskatta. För att bevisa sin teori tvångsmatade han grupper av kalkoner för att bevisa att frukten behövde passera en fågels matsmältning system för att kunna gro. Dock grodde bara tre av 17 frukter.
Närmare studier har visat att det finns fler hundra träd kvar och dess nedgång beror inte på avsaknaden av värddjur.Dronten kan ha ätit Tambalacoque frukterna, men några säkra bevis för detta finns inte.
Nedgången Tambalacoque beror snarare på skövling, svampsjukdomar och invasiva arter som makak apor som äter frukterna. Frukterna har dessutom visat sig gro utan hjälp av vare sig passera matsmältningsystem eller slipning av skalets yttre.
Fåglarna åt dessutom stenar för att underlätta matsmältningen. Den engelska historikern Hamon LÉstrange beskrev en levande front som hölls i London 1638:
"The keeper called it a Dodo, and in the ende of a chymney in the chamber there lay a heape of large pebble stones, whereof hee gave it many in our sight, some as big as nutmegs, and the keeper told us that she eats them (concucing to digestion), and though I remember not how far the keeper was questioned therein, yet I am confident that afterwards she cast them all again".
I fångenskap fanns föda antagligen i mängd året runt och detta ledde till övervikt hos många individer, något som är mycket vanligt hus burhållna fåglar och något som syns på de många illustrationer av drontar som finns. Detta har antagligen lett till avbildningarna av en grotesk, fet och klumpig fågel oförmögen att kunna överleva och även om de var stora och kanske feta, så var de inte fullt så feta och övergödda som många bilder och karikatyrer visar, vilka sin tur ofta var isin tur baserade på bilder."Lightness and activity are attributes proper to birds, but the dronte could claim either of these charactheristics. It could in fact be taken for a tortoise covered with feathers; and nature, by decorating it with these useless ornaments, seems to have wanted to add embarrassment to its natural ponderousness; clumsiness of movment to the inactivity of its mass and to make its stupidty even more sickening by obliging us to admit that it really is a bird"
Skrev Buffon.
Ett annat ögonvittne beskrev den som..
" for shape and rareness...antagonise the Phoenix of Arabia; her body is round and fat, few weigh less than 50 pounds...her visage darts forth melancholy, as sensible of nature´s injurie is framing so great a body to be guided with complemental wings, so small and impotent, that they serve only to prove her bird...The half of her head is naked seemingly covered with a fine vaile, her bill is crooked downwards, in the midst is the thrill, from which part to the end tis of a light green, mixed with pale yellow tincture;her eyes are small and like to diamonds, round and rowling; her clothing downy feathers, her traine three small plumes, short and inproportionable, her legs suiting to her body, her pounces sharp, her appetite strong and greedy"
De flesta av dessa avbildningar är europeiska, med ett undantag. En avbildning av en dront som skickades till Indien på 1600-talet som anses vara den mest korrekta avbildning som skildras (höger), denna tillsammans med den 1638-tals avbildning som kan ha skildrat den sista dronten i livet. Flera individer skickades till zoologiska parker i Holland, England, Italien, Frankrike och Japan och bla en 162
8 som turnerades runt som fågeln som åt stenar.Många av dessa matvägrade och dog också i fångenskap.
Ett av de sista par som skickades till en zoologisk park i Europa hamnade på avvägar och hamnade istället i ett fransk kök där de blev soppa.
När fronten faktiskt dog ut är ännu oklart. De var sällsynta vid 1660 och den sista officiella observationen gjordes 1662. Men vissa källor hänvisar till observationer 1681 och en källa hänvisar även till en observation 1674. Jaktresultat av Isaac Johannes Lamotius resulterar i "dodaers" fram till 1693, men dessa är antagligen den icke flygkunniga "Red rail" som namnet hänvisar till, en art som också är numera utdöd. När Francois Legaut kom till mauritius och gjorde en inventering över arter på mauritius 1693, nämndes ingen front. Dronten var sannolikt utdöd före 1700-talet.
Trots sin popularitet finns f
örhållandeviss lite kvarlevor kvar av dronten. Endast ett torkat huvud och en fot från ett uppstoppat exemplar finns kvar idag. Denna uppstoppade individ fanns med i en musee katalog över samlingar år 1656 och gav som en gåva till Elias Ashmole, 
grundare av Ashmolean museum, där den fanns kvar till 1755. Vid denna tidpunkt var exemplaret i så dåligt skick och förruttnad att museets styrelsemedlemmar beordrade att exemplaret skulle brännas.Någon upplyst person hög då av huvudet och en fot innan orden hann infalla.
Av det kapade huvud och fot som klarat sig undan, hamnade det så småningom i The Natural History museum i Paris och vid kännedomen om artens undergång gavs museets personal jobbet att göra en avgjutning.
Drontens utdöende gick senare förlorat i tiden och glömdes bort.
Inte förren när Lewis Carroll skrev serien om Alice I underlandet 1865 och hur hon mötte dronten i kapitel 2 och 3 blev dronten åter välkänd och en populär ikon för det moderna utdöendet.
Förhållandeviss få museer har idag kvarlämningar och skelett efter dronten och av de monterade kompletta skelett som finns består de flesta rekonstruktioner av en samling ben från olika individer. Oxford i England, Leiden i nederländerna, Köpenhamn och Port Louis på Mauritius samt Te Papa i Wellington-Nya zeeland är några museer som har rekonstruktioner eller modeller av drontar, samt det ägg som finns på East London Museum i sydafrika.
Inte förren 2005 hittades en mängd ben från, flera kompletta skelett i ett låglandsträsk i Mare aux Songes i landets sydöstra del varav en bal bevarat i sin naturliga dödsposition.
Drontens släktskap med andra fåglar och grupper har länge förbryllat forskare enda sedan dess upptäckt. Carl von Linne placerade den 1758 i strutssläktet varav namnet Struthio cucullatus.
Vilket också var första gången arten beskrevs taxonomiskt.
Senare placerades den både bland papegojor och rovfåglar, baserat på näbbens utformning. En slags landlevande gam ätandes ruttnande as och frukt.
Även pingviner och alkor har föreslagits.
Senare föreslogs duvor som ett möjligt släktskap baserat på flera morfologiska likheter. Därefter rallar som närmsta släktingar.
Sanningen ligger mer att dronten tillhör ordningen duvor. Columbiformes där den utgör en egen underfamilj Raphinae i familjen Columbinae och där den delar plats med den också utdöda Rodrigues solitaire, solitärfågeln pezophaps solitara vilken även den dog senare ut runt 1730.
DNA analyser placerar familjen någonstans i mitten på duvornas familjeträd, med dess närmsta möjliga släkting till Nicobarduvan från Nikobarerna, Palau och Solomonöarna. En duva som tillbringar väldigt mycket av sin tid på marken. Föregå
ngare till dess underfamilj Caloenas kan också vara föregångare till the tooth billed pigeon från Samoa och kronduvorna från Nya Guinea. The tooth billed pigeon troddes tidigare vara en mycket nära släkting till fronten baserat på näbbens utformning. Men detta är snarare ett fall av en konvergent utveckling där näbbens utformning har utvecklats för ett mycket likt födoval.Tack vare samma DNA stuider har det dessutom bevisats att drontens förfäder inte kom flygande från Afrika, vilket tidigare har antagits, utan härstammar från asiatiska duvor.
När detta hände är dock fortfarande oklart då Maskarenerna är en relativt ung ögrupp med sina 8 miljoner år sedan de restes över havsnivån av vulkaniska krafter. Dock separerade dronten och solitärfågeln redan för 25,6 milj år sedan från en gemensam föregångare. Denna föregångare bröt sig loss från övriga asiatiska duvor för ca 42 miljoner år sedan.
Djur som isoleras och utvecklas i egen takt på tex ögrupper utvecklar ofta vad kan tyckas vara bisarra former, men de gör dem inte dåligt anpassade eller dumma, utan tvärtom. De är perfekt anpassade för sin levnadsmiljö. När dess föregångare landade på Mauritius utvecklades fåglarna snabbt till sin nya livsmiljö som saknade rovdjur och hade en riklig mängd frukt och nötter liggandes på marknivå. De bytte bort flygförmågan mot istället kunna äta sig feta och mätta för att klara sig under hårdare levnadsvillkor.
Så den negativa slogan "dumb as a dodo" som levt i 350 år bör nog omdirigeras i takt med nya fynd, analyser och vetskap formar våran förståelse om ett djur som var perfekt anpassat till sin levnadsmiljö och förhoppningsvis inger den en ny respekt.
